Utmaning 39 Balett och wellpapp

Låt din huvudperson - eller dig själv - fantisera om hur livet ser ut om 20 år
Helst skulle jag vilja vara en pensionerad ballerina men det är svårt, för jag har aldrig dansat. Om tjugo år är jag femtiofem. Kommer jag fortfarande att vara nöjd med att dela ut tidningar? Eller ska jag för länge sedan ha återupptagit journalistiken? Det måste ha varit för länge sedan, nästan nu, annars är det för sent. Femtiofem. Det är mycket som är för sent då. Åtminstone att byta jobb och skaffa barn. Det är definitivt för sent att skaffa barn.

Det kanske inte finns några papperstidningar längre? Så mycket som har hänt sedan jag var femton, vet man inte vart den så kallade utvecklingen har tagit oss om ytterligare tjugo år. Jag är inte rädd men jag är tveksam. Någon råd kommer. Och min man är bra på att leva hårt. Han vet alltid var man får tag på wellpappkartonger att skyla sig med. Men om konsumtionen i västerlandet gått ner, kanske det inte finns så många kartonger längre. Tänk er, en hord av uteliggare och ingen wellpapp!

Var jag än sitter om tjugo år, kommer jag att se tillbaka på mina erfarenheter i glädje, och vara öppen för de nya som kommer till mig. Jag kommer förmodligen att ha sådär trettio år till! Eller tror ni att de har infört elektronisk ättestupa?

Jag skulle ha dansat i stället för att gå på scouterna. Ens liv avgörs när man minst anar det.

Utmaning 35 En alldeles särskild dag

Utmaning: Fortsätt: Jag (eller din huvudperson) hade befarat den här dagen eftersom ... MEN ...

Jag hade fasat för den här dagen. På tre månader hade jag inte gått ut ur mitt hem, men på denna stora dag var jag tvungen.

Jag hade vaknat extra tidigt, gått upp och kollat att allt var i ordning.Strukit ett extra tag över den nya linneklänningen, väl vetande att den skulle bli skrynklig bara under färden till bilen. Sen timmar i fåtöljen i vardagsrummet. Anspänd väntan.

Fritz skulle komma och hämta klockan två. Jag visste att han ville att jag skulle vänta här uppe på honom men jag ville visa att jag inte var helt ute ur leken ännu. Klockan halv två började jag min mödosamma väg.

De sex halvtrapporna var svåra att forcera och skulle bli än svårare på vägen upp. Med hjälp av käpp och ledstång skyfflade jag min böjda kropp, trappsteg för trappsteg. Jag såg ut som en skottkärra. Under det plågsamma nedstigandet hann jag fundera över varförjag bott kvar så länge i min paradvåning på tre trappor utan hiss. Inte var det av egoism. Förhoppningsvis inte. Det var barnen. Lägenheten där barn de lekt hade sådant symbolvärde för dem, särskilt för Birgitta, som bodde längst bort, i Lund. "Mamma, du skulle inte trivas någon annanstans! Var skulle du göra av alla dina saker?" Birgitta kom två gånger om året. Jag satt instängd varje dag.

Jag svettades ymnigt nu. Ångrade mitt tilltag att ge mig av neråt utan Fritz' hjälp. Krafterna började tryta. Jag hade ramlat ett par gånger det senaste året. Men det var inte det som bekymrade mig mest, det som hade med förflyttningarna att göra. Jag bar på en skamfylld hemlighet som jag inte kunnat nämna för något av barnen.

Nu bromsade mjukt en bil utanför porten. Mitt knarrande: "Fritz?". Hans klingande: "Hallå!". Minstingen. Älsklingssonen. Professorn i statsvetenskap. Som nu trätte med glimten i ögat på att jag gett mig iväg utan honom. "Tur att jag hann fånga in dig, morsan, innan du stack iväg för gott!"

Tumultet sen, på högtidsdagen. Jag satt strategiskt placerad i en fåtölj med hög rygg i den stora, kvadratiska hallen, där de flesta minglarna höll till. Talet, det lättsamma, spirtuella, som jag jobbat med i veckor, blev väl mottaget. Och jag klarade mig. Klarade mig! Men somnade nästan i bilen den lilla stunden hem till mig, fastän klockan bara var sex.

Det är i trapphuset hemma det händer, det jag bävat för hela eftermiddagen. Den lösa avföringen forcerar blöja och blöjbyxa och rinner nerför benet, utdunstande en kväljande doft. "Men lilla mamma, jag ska försöka skynda mig att få dig in till dig!" säger Fritz bara. Blinda tårar rinner nerför mina kinder. Det är en satans förnedring att bli gammal. "Gråt inte, gråt inte!" ömkar Fritz. "Det ska djävulen bli så gammal att man kan hålla tal på sin äldste sons sjuttioårsdag!" fräser jag.

Då tar han sin bajsiga mamma i armarna och kånkar upp henne. Allt känns så lätt då.

Han fick. Min egen son fick duscha mig ren och odörfri i badrummet. Fick svepa in mig i badrocken som jag honom en gång. Sen sa han: "Nu tar vi oss en brandy, morsan - om jag får sova över eller låta bilen stå?" Jag viskade att jag behövde en ny blöja. Att jag aldrig kunde vara säker. Att hemtjänsten fick byta lakan varje morgon. Han gick ut i badrummet och hämtade en blöja och en blöjbyxa, som han slängde till mig. Sen gjorde han en brasa. "Mamma, har du funderat på att flytta?" "Det är för er skull...", började jag. Sen började vi skratta.