Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

onsdag 31 oktober 2012

Duett

Det är fem år och tio dagar sedan jag var tvungen att skrota min fina Duett. Den dagen var det i sin tur fem år och tio dagar sedan Gubben hade dött. Gubben följde med Duetten eller Duetten följde med Gubben – jag hade ärvt båda två i slutet av åttiotalet av faster Fredrika, som hade haft ett avtal med Gubben: han mekade med Duetten mot att han fick meka med Duetten. Han älskade denna bil. Sökte – och hittade – ständigt delar till den. Reservdelarna svepte han i gammal oljad tygpresenning och ställde upp på de röda hyllorna i sin verkstad. Allt gick på exekutiv auktion sedan. Han hade inte ens begravningspengarna.

Utan delar – och, framför allt, utan Gubben – visste jag att min tid med Duetten var ytterligt begränsad. Jag är så gott som medellös och kan inte ens skruva i en skruv. Gubben var förutsättningen för mitt fria liv med Duetten. Gubben, som låg och dog med slangar överallt. Jag höll hans sega, knotiga hand, där det svarta i linjerna accentuerade fingrarnas topografi. Den var borta sen, oljan, när han var död. Då låg han plötsligt med uttryckslöst vitgula händer. Det är det närmaste en övernaturlig händelse jag har kommit.

Jag skrotade förstås inte Duetten. Den var inte körd i botten. Jag är inte vårdslös. Inte med gamla ting. Jag sålde den för ganska mycket pengar till någon som kunde ta hand om den. Kanske var det till någon som hade råd att betala en Gubbe. Sedan dess går jag var fjortonde dag till minneslunden och pratar med Gubben. Innan jag blev av med Duetten var det en gång i månaden. Om någon skulle fråga den idiotiska frågan vem jag saknar mest, Gubben eller Duetten, skulle jag svara... att... skulle jag inte svara.

Han hette Bengt. Gubben hette Bengt. Duetten hette ingenting. Jag är inte en sådan som ger namn åt bilar.

(Utmaning: skriv om att skrota)

tisdag 30 oktober 2012

Rör mig i er

Jag kan inte säga det på något annat sätt. Det är därför jag inte försöker. Du är min familj, och du, och du, och ni tillsammans blir en sfär i vilken jag lever, rör mig och är till. Det var därför jag köpte så liten dator sist – för att smidigt kunna röra mig mellan er, från ställe till ställe där ni finns. Det är därför jag har en stor, härlig ballong – för att fira just att ni finns. I intervjuer säger jag att jag lever ensam. Ni vet alla att det inte är sant. Om det vore sant skulle jag inte vara van vid att laga mycket och god mat. Kärlek är mitt medium. Ja, jag kallar det kärlek, det som andra skulle kalla vänskap (eller kanske inte räkna med alls). Det som är en starkare kärlek, ty den är inte monogam. Nya släpps in och jag bär min lätta dator mellan dem och er. Mellan alla er. Och ballongen.

(Utmaning: skriv om sammanhang)

måndag 29 oktober 2012

Retfullt

Jag är fetast av alla systrarna men också flinkast. Mellan sysslorna i det stora huset ilar jag kvickt för att i någon mån hinna med min favoritsysselsättning: att sticka. Jag stickar sjalar och tunikor, caper och kaftaner. På så sätt kan man säga att även min fritid är nyttig. I godan ro sitter jag där, i en kvart eller i flera timmar, beroende på vad tiden medger, och stickar varv på varv alltmedan jag knaprar på sockrade violer ur en bonbonjär i tenn och drömmer om hur tjusig – efter omständigheterna – jag ska bli i mitt nya plagg.

Men när jag maskat av och fäst trådar och spänt ut och monterat visar det sig alltid – nästan alltid – att jag gått upp ytterligare ett par skålpund och plagget lägger sig i en kavel ovanför magen eller accentuerar de liggande kavlar av hull som är min torso. Då går jag alltid undan en stund för att få vara i fred. Sen kallar jag på Deidre, som numera börjat klaga på färger och modeller. ”Du har så konstig smak”, säger hon, min lilla syster. ”Kan jag inte få välja själv nästa gång? Det blir ju ändå jag som får allt du stickar.” Då har jag lust att gå för mig själv en gång till men jag ger henne bara plagget och hon antingen behåller det eller ger det till någon av de andra systrarna. Alla bär de graciöst upp mina vackra plagg och jag försöker trösta mig med att jag får se mina skapelser så mycket mer när jag inte bär dem på min egen kropp. Jag försöker.

(Utmaning: skriv om något retfullt)

lördag 27 oktober 2012

Räknaren

Jag skyr varje tumregel och fasar uppskattningarna. I min ficka bär jag ständigt en räknedosa – ja, så hette det förr, nu har du väl en ”app” på din ”fån”. Allt ska vara rätt. På millimetern och på millilitern och, inte minst, på öret. Det avrundas för mycket på örena nu för tiden, det ger mig frossbrytningar, men i kassabokens kolumner fyller jag troget i från kvittona på Ica: 87,43. 99,56. Att örena någonstans i idévärlden fortfarande existerar gör mig lugn medan det faktum att det kan diffa på ett par-tre kronor varje månad, mellan hur mycket jag betalar och hur mycket som stått på kvittona, ger mig kräkningar. Oavsett om det är till min favör eller inte. Jag mår bättre när jag får handskas med större belopp än priset på mjölk men jag vänder på Elon om jag är ute efter en reavara för 1699 kronor och de hävdar att den kostar ”sjuttonhundra”. Malla, hon som jag var förlovad med för länge sedan, frågade när hon gick ifrån mig varför jag inte blivit matematiker. Med min läggning. Och jag sa att... jag visste inte vad jag skulle säga, jag var inte frimodig nog, mumlade bara att matematiken inte är så exakt som man kan tro. Hon fnyste. Men jag säger bara ”pi”. Decimal efter decimal efter decimal. De höll mig vakna redan på högstadiet. Till slut fick jag läggas in på sjukhuset med dropp och ljusbehandling. Det var så mor och far beslöt att hålla alla runda föremål ifrån mig och i princip tvingade mig att gå helklassisk linje på gymnasiet. På biblioteket där jag jobbar nu hävdas det att vi har tretusen hyllmeter böcker. Jag får kväljningar av utsagan, förstås, men lovar mig att själv aldrig ta den i min mun. På nätterna går jag dit och kontrollmäter. Jag är snart klar. Jag har bestämt mig för att presentera resultatet för alla böcker som biblioteket har i sin ägo, inklusive de för tillfället utlånade. Jag tror det är ärligast. En gång i veckan får vi nya böcker. Det är lätt att komma åt att snabbmäta dem, liksom de böcker som utrangeras en gång om året. Det som ger mig verklig magvärk är de böcker som försnillas och försvinner. Jag vet att det finns ett exakt mått. Jag ska hitta det exakta måttet om det så ska ta all min vakna tid. Bara de oseriösa nöjer sig med närmevärden. Antingen kan det räknas ut eller så räknar man inte på det. Det måste vara den ståndpunkt man antar.

(Utmaning: skriv om något exakt)

fredag 26 oktober 2012

Komma hem

Min avresa var ett spektakel. Gycklare och dans och åt hästen ett särskilt schabrak i kornblått med guldfärgade tränsar. Det gav jag snart till en fattig, vad han nu skulle med det. Mig sinkade det bara.

Mitt uppdrag var omöjligt. Svek och bedrägeri, allting uträknat redan från början. De dödade min häst och gav mig ett köttsår i vaden. Först när allt var förlorat linkade jag hem, lerig och febrig och utan gepäck.

Jag gick inte till mitt hus i staden, utan jag smög i skogsbrynet till min mors gamla stuga. Där brann ett ensligt ljus och jag tackade himlen att hon inte var död. Jag knackade min signal, långt nere på dörren men jag blev inte igenkänd. En mansröst ropade barskt: ”Vem där”. Det dunkade i huvudet när jag förstod att det var Will.

Det var Will! Här hade han väntat! Jag märkte roat att jag sträckte på mig så mycket jag kunde för den inflammerade vaden och att jag inte längre var trött. ”Will, din skojare, öppna nu!” ropade jag tillbaka. Så stod vi flämtande inför varandra men inte länge. Han tittade mig över axeln och förde mig skyndsamt in i det lilla huset.

Och mörkret var borta.

Och jag kände mig hel.

Efteråt, när vi låg omslingrade på mammas gamla halmbolster, nickade Will mot bordet och mot en tvättbalja i ett hörn. ”Jag hade velat ge dig kött och bröd och tvätta dig ren”, sa han nästan klagande.
Är jag för smutsig för ers höghet?” raljerade jag. Han målade min bröstkorg med sitt rena finger och ruskade kraftigt på huvudet. Jag hade kunnat ta honom där och då men jag begravde bara ansiktet i hans halsgrop och undrade om lycka, efter alltför mycket umbäranden och besvikelser, kanske kunde vara farlig? Det kändes så.

(Utmaning: skriv om en återkomst)

torsdag 25 oktober 2012

Morrisräddaren Morris


Det uppstod ett avbrott i det inbrott som inte bara riktats mot, utan penetrerat, mitt hus. Jag hörde från övervåningen hur min trogne bichon havanais, Morris, kom morrande mot förövarana. Han morrar mycket, Morris. Det är därför han heter så – även om ordet Morris snarare betyder ”mörk, svartmuskig”. Han morrar ända tills han får närkontakt. Då lägger han upp sig på rygg, för känd och för okänd, och vill bli kliad på sin mjuka, vita mage. Han är väl ett trassel som mest är champagnefärgat men på magen är han vit. Röd kring snorren, där han brukar slicka. Det har att göra med några enzymer i saliven...
ja, inbrottet, ja. Tre tjuvar hade jag i huset, visade det sig när de alla böjde knä kring Morris och tillfredsställde hans behov. Jag stod längst upp i den svängda trappan, beredd med pappas salongsgevär, samtidigt som jag undrade vad i hela friden de skulle komma att stjäla. Marionetteatrarna? Mammas akvareller? Det udda porslinet inköpt på lumpbodar och på Dollar Store i Ludvika? Det fanns absolut inget av värde, utom möjligen min Morris Minor i garaget, som en samlare kanske skulle ge trettiotusen för. En engelsk samlare. En engelsk samlare med kolonialt förflutet, som kunde uppskatta 1 sri-registreringen.
Suck. Inget av värde. Och Morris blev gosad med länge. Jag önskade peppra de tre delinkventerna i rumpan men undrade om jag verkligen hade fog för det, med tanke på det jämmerliga värdet av min samlade förmögenhet. Men intrång var det ju. Man kan bara inte stampa in...
där brann det första skottet av. Jag orkade inte fundera färdigt. Och geväret hade magasin, så jag fördelade en salva på de späda pojkbakarna, vars innehavare kved. Det var lustigt. Och allra finast var att jag klarat Morris. Han hade studsat upp vid första kulan och börjat skälla. Nu sprang han upp till mig medan den lilla ligan fann vägen ut genom garaget, så snabbt att de knappast kan ha haft en tanke på min veteranbil.

Nu var det inget inbrott mer. Jag gick och plastade den lilla rutan på ytterdörren, genom vilken de hade kommit åt att vrida om låset. Morris fick en leversnitt. Trots vissa brister i vakthundsträningen – som knappast är hans eget fel – hade han faktiskt avlett bovarana.

(Utmaning: skriv om ett avbrott)

onsdag 24 oktober 2012

Intill döden

Efteråt, på natten, kom Ragna smygande över brädgolvet och kröp ner i min säng, fastän jag inte ville. Hon skulle trösta, det var säkert, men jag var rädd att hon skulle ta på mig på samma ställen gubben hade tagit på. Tänk, så tänkte jag på honom nu: ”gubben”. Jag kunde inte gråta längre heller med Ragnas armar tätt runtom mig. Jag ruskade mig men hon höll fast. Då väste jag:
Jag behöver inte tröst. Jag behöver fjärdingsmannen!
Fjärdingsmannen? Varför så?
Jag är säker på att han är skyldig inför fjärdingsman och kronolänsman för vad han gjort.
Då blev jag arg för första gången, när jag sa det, och tårar dallrade spretigt i ögonfransarna.
Skyldig? sa Ragna med sin lugna, klara röst. Men han är ju dock din far och du blott en liten flicka.
Just därför”, ville jag säga. ”Just därför”. Men jag förstod att hennes verklighetsbild var tydligare än min. Min var en dröm, en saga, där barnen skyddades av överheten mot sina dagars upphov. Jag vände mig om och Ragnas händer låg knäppta tryggt över min mage. Jag kan inte beskriva vad som hände med mig i den stunden, när jag förstod var jag var fängslad. I livet, intill döden. Lång var denna den första natten efter min moders hastiga frånfälle.

(Utmaning: skriv om tröst)

tisdag 23 oktober 2012

Bojor i silver

Det här, mina vänner, är mitt tusende blogginlägg sedan januari 2009. Alla utom två av dessa inlägg är skrivpuffar – tillfällighetsprosa på ett givet tema. En del av de bästa från det första året är utgivna i en liten bok (se ovan).

Hur kan du fira mig och mitt tusende inlägg, undrar du kanske. Jo, du som själv är skrivpuffare kan hedra mig genom att ta bort ordverifikationen (”bevisa att du inte är en robot”) från din sida. Och du som inte puffar: fortsätt att läsa!

Och nu har livet gått vidare igen. Jag ger dig nötter till föda. Du ser ut som en ekorre i dina silverne handbojor. Med båda händerna måste du treva på marken efter nästa nöt. Först grät och svor du, sen rabblade du förment förmildrande omständigheter, sen började du försöka muta mig. Jag känner dig. Jag vet att du kan babbla i det oändliga men jag vet också att du är sniken, så jag har sagt dig att du ska få en enkrona för varje sekund du håller tyst. Hastigt, jublande räknar du till en timpenning på tretusen sexhundra och din mun blir som limmad med epoxy. Det är som om du tar mitt erbjudande för en försäkring att du ska komma härifrån. Så är nog tyvärr inte fallet. Och om så vore – någon skottkärra får du inte låna för att frakta din lön, som varje timme belöper sig till drygt tjugofem kilo koppar- och nickellegering. Livet har gått vidare utan dig. Du kommer inte ut.

(Utmaning: skriv om silver)

söndag 21 oktober 2012

Sura tankar om René Descartes

Han frös ihjäl på Stockholms slott. Drottning Kristina ville inte värma honom. Så slutade han att existera. Cogito ergo sum. Denna enfaldiga förmätenhet. Humanism i sin fulaste form, långt innan begreppet existerar. Alla grönsakerna då? Mänskliga och andra?

Den tid han existerade fanns han noga inskriven i sin tids paradigm. Ja, så är det, fastän han orsakade ett paradigmskifte. Han tyckte att han tänkte fritt, såg inte den glasbubbla som höll honom instängd. Så är det för oss alla. De flesta. Alla. Jag tänker på dig och mig nu. På allvar.

Jag tänker på hans gudsbevis. Gud finns för att vi kan tänka oss henom... (ungefär). Det som borde ha blivit en hyllning till den mänskliga fantasin (vad allt kan vi inte tänka oss? demoner och rumpnissar och mycket mer) blev ett futtigt, illa tänkt gudsbevis.

Men han var fantastisk på matte. Om han hade hållit sig till matematiken hade den västerländska moderna filosofin, som han formade, kanske blivit roligare.

(Utmaning: skriv om ett bevis)

måndag 15 oktober 2012

Grodomröstningen

Vi röstar om det”, säger Karolina. Hon är den stora demokraten i vår krets. Allt ska vridas och vändas på, alla ska få säga sitt. Hon kommer att bli en makthavare när hon växer upp. Det är ju så det funkar. De som inledningsvis ser till att alla får tala är de som till slut för talan för alla. Åtminstone i vår form av demokrati. Jag ser för mig hur hon sitter på någon kommunalrådsplats, kanske i Rinkeby. Kung på Söderhavsön.

Men nu har det komplicerat sig. Nu sitter en av oss, Johanna, bara och gråter. Så mycket hulkar hon, att hon inte kan säga varför. Inte högt inför alla. Så Karolina fixar så att hon får ett språkrör. Det blir Malin som får säga vad Johanna snyftande viskar i hennes öra: Hon är rädd för grodor.
Jamen, det spelar ingen roll,” säger Karolina lättat. Litet besviken är hon också för att hon inte fick uppfinna någon alldeles ny parlamentarisk abrovink för just detta läge. ”Du avstår bara från att vara på valbar plats.” Hon är stolt över det där på valbar plats. Ganska säker är hon på att man faktiskt säger så i något sammanhang. Alltså vid valen. Hon häckar framför Rapport och Aktuellt och läser Från Riksdag och Departement på biblioteket. Dess billiga papper är nästan styvt ändå. Hon är nog den enda som läser.

Karolina själv vinner omröstningen. Det var hon ganska säker på att hon skulle göra. Således är det hon som får ta med sig grodan hem. Det är hennes pappa som är hemma, får vi veta senare. Litet bittert är det att han utbrister i lovord över hennes groda och grodor i allmänhet så fort hon öppnar munnen för att berätta om röstningsförfarandet.
Rena djur,” skrockar han. ”Du ska veta att du har en ren brunn om det bor grodor i den”.
Ännu bittrare blir det när mamma kommer hem och slänger grodan ut genom fönstret. Sjätte våningen. Karolina känner sig inte värdig segern i omröstningen om vem som skulle få ta hem Lillsjöns finaste groda. Hon måste göra avbön imorgon, trots att hon försökte få till stånd en omröstning även hemma. Principer och procedurer – men allt gick för fort. Plopp, så var grodan ute. Sannolikt död. Mammas exekutiva makt. Fy sjutton för att vara demokrat i en familj.

(Utmaning: skriv om att rösta)

söndag 14 oktober 2012

Uttrycka sig i text

Han är ganska oförarglig men det finns ett leende som han har och som är farligt. Han är ytterligt snygg, ja, kanske vacker men ack, mycket småväxt. Vi jobbar tillsammans och har börjat vara lediga tillsammans också. En gång under ett äppelträd i Ulvsunda slottspark delade vi en pizza och han rengjorde noggrant min victorinoxkniv.

Nästa gång vi träffas – det är hemma hos mig, vid mitt köksbord; han sitter mitt emot mig och ser nästan proportionerlig ut – försvinner han med ögonen hit och dit, börjar okaraktäristiskt dra på orden, låta dem försvinna ut i tystnad,
Men du, säger jag. Vad är det du vill berätta?
Han skakar på huvudet, gnuggar ögonen så att jag tror att de ska försvinna och börjar sen:
Jag vill bara berätta... att jag är ganska duktig på att uttrycka mig i text när jag skriver!
Hackigt och med många omtagningar har han fått ut det och nu rodnar han. Jag gör honom uppmärksam på tautologin. Det kommer med automatik. Jag kan inte hindra det. Sedan säger jag förstås något snällt. Hoppas få läsa, till exempel. Javisst, det ska jag få.
I mitt gamla hemland sa man om någon som jag att han skriver med slipsen! säger han stolt. Förstår du vad det betyder?
Jag tänker ett tag och blir mer och mer generad när jag tänker. En slips, löst hängande, dinglande, sladdrig och mjuk – vad är det att skriva med?
Han ler det farliga leendet nu.
Jag borde förstå. Jag vill inte förstå. Jag ser med ögonen inuti hur slipsen viker sig vid varje bokstav. En så torftig uppvisning.
Jag tar med mig några texter nästa gång.
Han är som en sprinter i startblocken. Flåsar nästan. Upptänd av att få förevisa sina alster för ett nytt offer. Jag kan inte klandra honom men varför är det så mycket lättare att läsa när upphovspersonen inte är helt perspektivlös på sig själv?

(Utmaning: skriv om en slips)

onsdag 10 oktober 2012

Sharing is Caring

Såhär sa du, strax efter att celldelningen börjat: ”Sharing is caring” sa du, litet förebrående sådär. Jag frågade vad det betydde. ”Att dela är att delta”, sa du och jag visste att du tullade på sanningen, denna gång som många andra. Men jag delade mig lydigt i två hälfter, en som var mordiskt uppsluppen, en annan som var sargat stängd. Inför din blick delade jag mig i två och jag ville inte ha någon av delarna. ”Jag avstår från mig,” muttrade jag. Du hörde mig inte. Tog ingen av delarna, smekte bara min mage (som om du redan visste) reste dig, klädde på dig och torkade ögonen. Det var sista gången jag såg dig.

Nej, jag såg dig när vår dotter fyllde två. Den dagen såg jag dig på andra sidan Kurfürstendamm. Vår dotter satt och delade sin bulle med alla de som satt närmast på fiket på hörnan. Du gick med din vanliga knyckiga spänstighet, förmodligen – som vanligt – utan mål. Ett ögonblick gick förbi. Flera.

Jag vet att jag borde berätta. Jag säger det till mig varje dag. Det är min moraliska åskådning att du har rätt till din dotter och att hon har rätt till dig. Du gjorde mig ont men jag tror att jag också sårade dig. Jag höll dig ansvarig för mitt tveeggade väsen men på felaktiga grunder. Jag måste ta kontakt med dig. En dag.

Tills dess ska jag leva skyddad, bolstrad med vår lilla dotter och det ska lysa om oss precis som nu.

(Utmaning: skriv om att dela)

tisdag 9 oktober 2012

Slöseri

Det är ett ödslande med ögon när dina är så tomma som nu. Ett dåraktigt överdåd av armar när dina ligger sovande som slutna liljor. När din mun är så grå som i denna stund är det en grov misshushållning med vävnad.

Jag vet inte var du finns nu. Du är här och ändå inte. Jag försöker böja din arm. Den ligger bara stelt. Jag trycker en lätt puss på dina läppar som inte går att sluta. Så för jag handen upp mot dina ögon, försöker stänga dem, men den tomma blicken är envist kvar, som ett vittne till det ohemula slöseriet.

(Utmaning: skriv om slöseri)

måndag 8 oktober 2012

Skiss

Förlåt, men det blev ingen puff på dagens tema ”att hjälpa”. I stället har jag bidragit med skelettet till den text jag kanske skulle ha skrivit om jag hade orkat och haft tid. Välkommen in i min hjärna:

Det här kan jag inte gestalta. Det skulle vara som en saga, i så fall. En saga om en drottning som sänder ut de blivande rådsherrarna och rådsdamerna på deras sista, stora utmaning: att hjälpa. Och så kommer de tillbaka en efter en och är så stolta för att de har hjälpt men de torskar allihopa, förklarar drottningen, för det är trenne ting man måste leva upp till för att kunna vara en hjälpare:
Man måste göra sig till jämbördig med den som ska bli hjälpt
Man måste låta den som blir hjälpt göra själv
Hos den som blir hjälpt ska finnas kvar en tacksamhet som inte tynger – eller ingen tacksamhet alls

Sen vet jag inte vad som händer. Jag tror att de blivande rådsherrarna och -damerna fråntas alla sina regalier och förläningar och skickas ut till att bli beroende av andras hjälp. På det sättet får de visa andra hjälparens svåra väg.

(Utmaning: skriv om att hjälpa)

söndag 7 oktober 2012

I ditt levande

Du kan inte gå överallt. För en gångs skull dristar du dig till att gå Strandvägen – till ingen nytta alls – men du tänker inte svänga in på Styrmansgatan. Det vore som att gå in på en villagata i Djursholm. Alla larmen skulle gå. Tiggarlarmen. Trashankslarmen. I alla fall är solen härlig, menar du. Det gör inget att det blåser litet vasst, som det alltid gör på Strandvägen. Det är som om du har tagit ledigt och flanerar, med din burkpåse och din oljiga ryggsäck.

Då kommer hon, en kvinna – nej, en dam. En dam i kjol och jumperset och öppen, körsbärsröd kappa kommer flaxande mot dig från lobbyn på Hotel Diplomat. Hon kastar sig på knä för dig och ropar, högt ropar hon: ”Ta mig med! Ta mig med!” Du står med slappt fallna armar, tittar på henne riktigt långsamt för att komma ur chocken, vet inte vad du ska göra. Fin är hon, damen, men hon har inte alla getter hemma. ”Hjulet snurrar men hamstern är död”, kan man också säga. Som tur är kommer två herrar ut genom hotellets imposanta port, småspringande i nätta skor nästan utan sula. De hakar tag i damen, en i varsin armhåla, samtidigt som den ene smusslar i kavajfickan. Du får den torra känslan av sedel i din hand. Damen gör sig lealös men hasas ganska raskt upp av sina bröder. Ja, du bestämmer dig för att herrarna är hennes bröder. Hon är lång, står nästan i ögonhöjd med dig när hon är upprest. Det finns ett gult blänk i hennes ögon, som plötsligt klarnar när hon säger, tydligt, sirligt: ”Förlåt. Jag fick intrycket av att vi båda var nästan döda.” Hon skrider värdigt tillbaka in på hotellet, flankerad av de två männen och du öppnar sakta handen. Där ligger femtio euro.

Promenaden är över. Det finns ingen tid att fingå när man har kapital. Mynten samlar du som heliga skatter men så fort du får en sedel bränner den i fickan. Bolaget först, förstås. Sen till sjukvårdsaffären för att få tag på sånt där tandlim. Planerna är inte lika roliga som kalkylerna. I kalkylerna kan du använda den där sedeln många gånger om. Den största sedel du någonsin fått. ”Båda nästan döda”! Hmpf. Du ruskar på dig, en del benknotor hänger med och plötsligt ser du hur olevande odött ditt liv har blivit. Ser vad hon såg, hon som trängde sig in i ditt levande genom att påtala ditt döda. Du skakar på dig igen, sätter dig på Dramatens trappa, låter ryggsäcken falla.

(Utmaning: skriv om ett intryck)

lördag 6 oktober 2012

Tillbaka 2

Du frågar mig snällt: ”Var har du varit?” och jag säger att jag vill behålla det för mig själv. Sen säger du det alltmer hätskt: ”Var har du varit, var har du varit?” och jag vill inte berätta, inte än, om Taprobane, Samarkand och Petra, så jag säger bara: ”Borta, långt borta” och låter väl drömmande, för du säger: ”Ah, du har varit inlåst på en institution där man inte får ha dator på grund av hängningsrisken.”
”Hängningsrisken?”
”Elsladden. Det är där du har varit, eller hur?”
Och jag säger snäsigt fast det inte är sant:
”Ja. Har du trott det hela tiden?”
”Ja,” säger du. Jag märker att du också ljuger.
Då, med min lenaste röst, säger jag:
”Du kom aldrig på tanken att besöka mig? På den där institutionen?”
Sekund följer på sekund,
som följer på sekund,
oändlighet, sen säger du:
”Vi har ju bara kontakt via datorn. Så att.”

Utmaning: skriv om att behålla

fredag 5 oktober 2012

Tillbaka

Jag har sagt mig att jag vill vara inne, här, i det här rummet. Ett rosa brokadöverkast bland mildvita stringhyllor, böcker och hemligt formade fåglar, alla i vitt och gått. Det är inte hur det ser ut som räknas. Det är olika varje gång. Det är därför jag fortfarande tror mig ha hemortsrätt. Här inne lever jag det där livet, rymd under en huvudskål, de ljudlösa, helande andetagen. Jag är ogin: det är ett rum bara för mig. Bara där kan jag kommunicera. Resonansen inne i huvudet översätts långsamt i karvade bokstäver: a B q L. Där finns något för dig men mest för mig. Jag lever inte utan detta. Därför nu så svag. Inte för att jag låtit mig distraheras. Jag har inte offrat någonting. Av nödvändighet har jag distraherats. Och när jag kommer tillbaka är keramikfåglarna bräckta, som sprängda inifrån, och luften är full av damm. Sveper över med en trasa. Någon gång ska jag ta till en burk färg – någon gång när jag inte törstar så efter att vara här. Rummet kan faktiskt se ut hur som helst, det kan se ut som det ser ut utanför rummet, till och med. Huvudsaken är kraniet med luft i och skönheten i bokstäverna som kommer ut. a B q L.

Jag har inte offrat någonting. Av nödvändighet har jag distraherats. Nu är jag tillbaka.

Utmaning: skriv om att distrahera