Min boendestödjare

Han kommer hem till mig och ska lära mig att bli frisk. Man är frisk när man kan sköta sina dagliga rutiner – skala potatis, städa, gå och handla. Kanske bädda sängen. Men först sitter vi och dricker kaffe en stund. Jag bjuder honom på kaffe. Det är ganska friskt gjort. Och han går igång. Han pratar om
- sina begåvade barn, som redan kan engelska flytande
- sina ekonomiska bekymmer (måste köpa begagnad bil)
- sina tankar kring att vara boendestödjare
- hur otroligt duktig han var i lumpen (för trettio år sedan)
- hur otroligt duktig han är på att snickra
- kolonilotten
- semesterplanerna
- var han och frugan brukar dricka öl
- sin barndom
- att ingen förstår honom
- övriga frågor

När han går en och en halv timme senare säger han: ”Jag ser mitt jobb som ett slags jourhavande kompis.” Jag ler mot honom. ”Det har du redan sagt.” Jag är svettig av tristess. Han går och jag plockar undan kopparna och kannan. Ännu ett par ting att diska. Jag tar disken när jag ändå är igång. Sen dammsuger jag, sorterar ett par pappershögar. Det är en förmån att få boendestöd.

(Utmaning: skriv om svada)