Att fråga av kärlek

Hon går ut på altanen och han följer inte efter. Natten är ljum men hon saknar cikadorna. Hon snyftar rakt upp mot himlen, fäller ut ett segel av sorg.
– Varför svarar du inte? ropar hon, förglömmande sin aversion mot att föra samtal mellan två rum.
– Kanske för att du inte längre väntar på mina svar. Och för att jag vill bevara min integritet.
– Din integritet? Jag är din livspartner, vad har du att dölja från mig?
– Du förväxlar intimitet med nyfikenhet.
Hon fäller ännu några tårar. Sedan säger hon:
– På bulgariska betyder faktiskt ordet för nyfiken ”att fråga av kärlek”.
Han tittar plötsligt milt.
– Det var sånt där som gjorde att jag blev kär i dig en gång. Var har du läst det?
– Marianne Ahrne. Äppelblom och ruiner.
– Nu vill jag vara fri från dina frågor i åtminstone tre timmar. Om du inte klarar att hänga med mig utan att fråga, kan du gå till någon annan plats i huset. Jag tänker ta hand om liljerabatten.
Hon störtar runt knuten. Han ser på hennes axlar, hennes böjda huvud, att hon gråter. På framsidan av huset drar hon fram sin mobil. När hon får svar sprutar orden ur henne:
– Pelle har stött bort mig igen! Han vägrar prata! Vad ska jag göra? Man kan inte leva med någon som förbjuder en att tala. Det är en kränkning. Men jag kan inte leva utan honom heller. Snälla, vad ska jag göra?

(Utmaning: skriv om att fråga)