Du skrattar från högsta nocken, ett skratt som dränker våra protester, ett osmakligt skratt. Sen hoppar du. Vi hör ljudet när kotorna knäcks. Det låter som Husmans men hårdare. Skrattet har dött och du har näranog dött med det. Du kommer aldrig mer att gå längst, klättra högst, dyka djupast. Du kommer att sköta din Permobil med ett sugrör och din järnvilja. Aldrig en klagan i din mun, aldrig en spekulation över vad som borde ha hänt. Du kommer åter att vila i ditt skratt, som dock har en dovare ton, som lönnsirap.
(Utmaning: skriv om skratt)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Somliga skratt tystnar aldrig. Andra släpps aldrig fram. Fint.
SvaraRaderaTungt tycker jag. Hårt straff för ett osmakligt skratt. Det kryper under skinnet på mig när jag läser om kotorna som knäcks och liknelsen vid Husman.
SvaraRaderaEn dumhet eller kaxighet för mycket.
SvaraRaderaDet är ofta när folk spexar eller tro sig vara bättre, starkare, tuffare än andra som olyckorna händer.
Bra beskrivet.
Ett osmakligt skratt. Verkligen. Bra :)
SvaraRaderaJag undrar vad som borde ha hänt. Håller med Genyvy´, tungt. Sista meningen, känns i magen.
SvaraRadera