Prinsessdrömmen

Och jag drömde att jag i gryningen kom till en lång, ung skönhet i skogen. Hon bodde i ett litet, väderbitet hus. När jag kom såg jag inte hur skön hon var, eller hur lång, eller hur ung. Hon låg och sov på en brits i skumrasket. Hennes ansikte skimrade fram, som ett tidigt, övermoget äpple, de som vi brukade palla på väg till skolan de första veckorna på skolåret. Jag säger inte att det var grönt, bara att hyn var närmast genomskinlig. Hon vilade huvudet på sina hoplagda händer och jag kunde inte låta bli att smeka hennes kind. Då for hon upp. Då såg jag hennes gestalt och förstod.

Och hon rakade först överbliven aska ur spiseln. Sen öppnade hon försiktigt, som man öppnar ett knyte som innehåller något skört, askan som ruvade kring gårdagens glöd. Så skicklig var hon, att det bara tog ett par tag med rakan för att det skulle börja glimra därinne, som om det vore härden hos en gammal dvärgväxt smed.

Och hon satte till ett par stickor och elden blossade upp. Jag häpnade över hennes ansiktsdrag.
– Är det du? andades jag ut, fastän jag lovat mig att inte ställa den frågan.
Då drog som en grå sky av små flagor över det vackra ansiktet, la sig i linjer, skulpterade, gjorde fult. Jag visste vad hon skulle komma att säga: Att hon bara var en budbärare, att jag ännu var långt ifrån att finna min sanna prinsessa.

Och hon tittade på mig länge men sade inte någonting. Sen slog hon ut med armarna och det var som om de drog med sig den lilla gläntan och huset – och härden, förstås. De expanderade först men försvann sen med henne. Jag stod kvar med hastigt pickande hjärta och förstod att jag återigen skulle bli tvungen att börja mitt sökande från allra första början och att det numera var mycket osäkert om jag skulle hinna nå målet under bara en enda livstid. Tanken ingav sorg men jag kunde acceptera den. Jag skulle fortsätta oförtröttligt.

Och sen vaknade jag.

(Utmaning: skriv om ett ord med flera betydelser: Raka)