Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

onsdag 30 september 2009

Utmaning 273 - Se svalorna

Lederna är förvärkta och hörseln sviktar men ännu bankar mitt hjärta och min röst är stark och klar. Min röst är stark och klar när jag ropar på mina barn: "Se svalorna!" Maja Lovisa donar i brygghuset och Sven är ute på jakt men ändå: sommaren ska komma. Den är här med svalorna. Och vinden går i fjolårsgräset, det rasslar som trampet av små, små soldater. En sådan här dag för många år sedan drog bröderna Johan och Magnus Ramsvik ut med kung Karl i krig för att aldrig komma tillbaka. Och Johan, min lagvigde, tog mig åt sidan och sa: "Se svalorna! En sådan här dag ska jag komma tillbaka." Jag plockade några vitsippor och gav honom till farväl men han blev tagen i det ryska fälttåget. Anders Björnsson kom hem och Johannes Johannisson och många av de som lämnat vår bygd men av Johan och Magnus Ramsvik hördes ingenting av. Och Johan Ramsvik vart kallad död för att jag skulle kunna gifta om mig.

En oro i mina stumma lemmar. En längtan som är som ett minne. Jag vill att dagen ska vara förbi, att natten ska stänga dörren till det förgångna.

Men dörren vägrar stängas. Följande morgon är svalorna rusiga och mitt hjärta mörknar. Där kommer en man på uppkörsvägen, böjd och sjuk. Också jag böjer mig, i hopp och fasa, ropar på min man.

"Lena!" säger mannen när han kommit fram. Jag får inte fram hans namn. I femton år väntade jag och ytterligare femton har gått. Det smärtar bakom ögonen och blodet dunkar i magen men jag står upp, står, och sträcker fram min hand.

"Och det här är din man?" frågar vandraren. Röd och förtvivlad nickar jag ja. Den nykomne räcker fram handen till Petter. "Magnus Ramsvik" hälsar han. "Jag har kommit hem för att dö här."

Spänningen går ur oss. Vi bjuder gästen in.

Magnus får sitt gamla rum i flygeln. Han är mycket sjuk. Flera timmar om dagen sitter jag hos honom. Vi pratar stilla om vår ungdom, om Johan och om kriget. Luften är tät i sjukrummet. "Det är gott att se dig lycklig, Lena", säger Magnus och jag rodnar. Berättar hur jag längtat och väntat.

Magnus försvinner bort från oss. Det är oundvikligt. Efter begravningen är det jag som städar ur hans kammare. Under kudden hittar jag ett papper med min handstil. Det är det första brevet jag skrev till Johan när de gått ut i fält och i det ligger några bruna växtdelar. Med god vilja kan man se att det är vitsippor.

tack till Elsi Rydsjö som jag snott storyn av

(Utmaning: skriv om att ha en föraning)

tisdag 29 september 2009

Utmaning 272 - Intecknad

De här pengarna är inte som andra pengar. De är laddade med plikt, därför försvinner de så lätt ur mina händer. Genom att ta emot dem, övergav jag makten över mig själv. Den som ger har rätten över den som får. Det finns frihet i att äga, frihet också i att vara egendomslös, men i att ha det som blivit en givet finns ingen frihet.
"Du behöver ett par skor", sa givaren, gav mig åttahundra.
Jag behövde också prickig korv och messmör men givaren hade sagt "skor". Det står inte på förrän han står där i skoaffären med mig, dirigerar och bestämmer både färg och form på skon. Han har den makten. Han har en inteckning i mig, formad som en sko.

När han nästa månad ger mig ett litet kapital för livets nödtorft, ett par tusenlappar kanske, blir jag glad. Precis det tillskott jag behövde! Vad jag inte vet i förstone är att han äger hela mig. Hans pengar, som så frikostigt spätt ut min lilla sjukbidragspöl, har också kryddat varje liten rännil jag ger ut. Jag vet inte när det är hans pengar jag använder, därför är det alltid hans som jag förslösar.

Han är vänlig men han börjar domdera över mitt liv. "Ska du verkligen gå den kursen?" "Är du inte snart frisk nog att söka jobb?" "Har du råd med det?" Han säger inte rakt ut: "Vilka pengar använder du?" Det behöver han inte. Han äger mig. Och jag låter honom äga.

(Utmaning: skriv om att ta emot välgörenhet)

söndag 27 september 2009

Utmaning 270 - Hunden

Hon var van vid att gå genom livet obemärkt. Vara den iakttagande. Det var hunden som ändrade allt. Hon skaffade en liten, söt hund och hon syntes. Hennes lilla, söta hund ville hälsa på alla, människor, särskilt barn, och hundar. Hon var för svag för att veta hur hon skulle säga ifrån. De började i stället gå långa omvägar, gå ut på orimliga tider. Hon gömde sig i en ful jacka med huva men hon syntes, eftersom hunden syntes. Att gå ut var en plikt. Drömmen om långa promenader i harmoni med hunden var en dröm som inte längre fanns. Hunden var en annan ute, än inne. En varelse hon inte kände.

Tunnelbanan var värst. De var sedda. Av dem som älskade små söta hundar och av dem som avskydde dem. Vad som var värst, visste hon inte. Hon skämdes så mycket över att hunden inte gjorde som hon ville, att hon glömde att be den göra som hon ville.

Hon beundrade de stora hundarna. De som troget följde sin ledare och ignorerade andra hundar. Hon glömde att beundra de stora hundarnas ledare. De som fostrade. De som slapp synas.

(Utmaning: skriv om att synas)

lördag 26 september 2009

Utmaning 269 - Tänk

Det finns så många ord jag aldrig använder, som flåbuse, purgera, föryttra. Det är litet sorgligt. De är oanvända av så många. Jag tror det var DN som för några månader sedan hade ett upprop, att man skulle adoptera utrotningshotade ord. Genom att adoptera dem, förband man sig till att använda dem minst tio gånger om dagen. Tio gånger! Purgera! Om jag skulle adoptera något ord, skulle det vara "ity". Det använder jag faktiskt. Men jag hörsammar sällan upprop.

Det finns ett ord jag sällan använder och varje gång jag gör det, skäms jag. Jag hade lovat mig själv, redan när det dök upp som modeord för sådär tio år sedan. Att inte. Att aldrig. Ordet är "tänk". Nej, inte imperativ av "tänka", utan en substantivering. "Hon har ett bra tänk". Iiiih. Jag ryser. Jag tycker så illa om det, att jag ganska snart började använda det ironiskt. Jag satte upp en försmädlig min och ritade citationstecken i luften men det var tydligen en farlig hantering. Ord man inte gillar, ska man bokstavligen inte ta i sin mun, inte ens på ett distanserat sätt. Häromdagen dröp det ur mig i ett alldeles vanligt samtal, om en alldeles vanlig sak: "lära sig ett nytt tänk", sa jag.

OK, att Annika var på väg ut ur bilen på sin trånga gata i Gubbängen och en bil kom bakifrån. Det tar ändå inte mycket längre tid att säga "tänkesätt". Jag blev så chockad över att jag sagt det, att det ändå tog mycket längre tid än normalt att komma iväg.

Härmed förbinder jag mig att låta "tänk" bli ett aldrig-ord i min mun. Varje gång det används är en gång för mycket.

(Utmaning: skriv om ett svenskt ord du sällan använder)

fredag 25 september 2009

Utmaning 268 - Trist


Ännu en trist vandring uppför ännu ett trist grekiskt berg. Your love was like a cockroach skränar i Ipoden.
- Känn tystnaden, säger han och flätar fingrar med mig.
- Mm.
Jag har bara ena hörluren i. Kompromiss.
Efter ännu en trist sallad i ännu en trist by hittar han ännu en trist grej som gör honom extatisk.
- Ser du bågen? Det är lätt att rita en men svårt att bygga, så att varje sten stöder den andra!
- Äh, säger jag, den är murad.
Vi tittade närmare. Varje sten stöder den andra. Vi går vidare. Your love was like a cockroach, invasive and disgusting.

(Utmaning: en bild att skriva till)

torsdag 24 september 2009

Utmaning 267 - Dokusan

Inledande gloslista:
dokusan=enskild undervisning med zenlärare
sensei=zenlärare
zendo=meditationshall

Det här är inte likt henne. Det syns hur hon skakar. Knäna hoppar. "Påminn mig om vad du heter" säger sensei.

Hon är ganska ny i zendon. Det är hennes första dokusan. Hon kom med en fråga men den har försvunnit. Nu finns bara de hoppande knäna och svetten som droppar.

"Jag heter Maria. Min övning är att räkna andetagen." Det är inte mödosamt att tala. Det talade ordet är hennes gebit. Om hon bara kom ihåg vad hon tänkt säga.

"Brukar du sitta sådär?" frågar zenläraren neutralt, vänligt.

Hon förnimmer sin ställning. Benen slarvigt utslängda framför henne. Hon har skyndat sig, för det finns andra som väntar.

"Ungefär. Burmesiskt." Hon har tittat i böcker. Hon vet. Burmesisk ställning är den enda som inte får hennes fötter att somna. Förstulet försöker hon dra benen närmare intill sig men knäna hoppar för mycket.

"Jag är en teoretiker. Låt mig fortsätta vara det" hör hon sig plötsligt säga.

"Det bestämmer du själv. Men zen har knappast med teori att göra."

De sitter tysta. Man vet att dokusan är över när sensei sträcker sig efter klockan, kallar in nästa person. Ju mer hon tänker på det, desto mer skakar hon. Hon har ingenting att säga. Vill gråta. Hon kommer aldrig att tordas gå på dokusan igen.

"Fortsätt räkna andetagen" säger sensei, greppar klockan. I en rörelse står hon upp bakom dynan, bugar. Det här är bara början. Hon har ett liv av utövande framför sig. Hon vill tacka men det är för sent.

(Utmaning: skriv om att ha premiärnerver)

onsdag 23 september 2009

Utmaning 266 - Skolbytet

Högstadieeleverna skrek högst men det var dagisbarnen som förlorade mest på bytet av lokaler. De nådde inte upp till bänkarna. Inte ens sedan ett utbyte skett och förskolemöblemanget var på plats - till båtnad också för högstadieleverna, som slapp tränga sig ner i minimala stolar - var dagisbarnen lika frimodiga som förut. De var rädda för korridorsystemen. "Nu ska vi leka med fingerfärg i fysiksalen!" sa fröknarna tappert men barnen vitnade. NO-gången var läskigast. NO-gången och kapphallen, med de gigantiska skåpen. Där kläddes de av och på när de kom och när de gick. Trots att en sandlåda i hast smällts upp på skolgården var gården ett ointagligt hav av asfalt. Plåsterkonsumtionen gick upp.

Dagisföräldrarna vredgades. Högstadieföräldrarna protesterade. En enda reporter på den enda lokaltidningen fördjupade sig i flytten och ställde Barn- och fritidsnämnden mot väggen. Barn- och fritidsnämnden grymtade. Det ringdes till Skolverket. En anmälan sattes samman medan veckorna och månaderna gick. På Skolverket hade man aldrig hört om något liknande. Barn-och fritidsnämnden kunde inte komma med något sakskäl till varför de beslutat som de gjort.

Vad inte ens den ihärdiga reportern fick fram, var att nämndens ordförande tyckte det var så vackert med ungdomar innanför Gunnebostängsel. Hon hade tubbat nämnden till ett ovanligt långt möte, varunder de somnat en efter en. Sen hade hon klubbat igenom sin privata dröm. Så länge projektet varade, slog hon en lov förbi det före detta dagiset varje dag vid eftermiddagsrasten, njöt av de inhägnade eleverna och fick en estetisk kick av deras högväxthet bland gungor och klätterställningar. Hon visste att hon skulle få betala med sin kommunpolitiska karriär men det var det värt.

(Utmaning: skriv om något befängt)

tisdag 22 september 2009

Utmaning 265 - Vara i glömskan

Vad hon vet överskuggas av vad hon glömmer. Varje dag ett läkt sår. Det är ingen idé att läsa tidningen. Hon framhärdar i att inte minnas dagar och presidenter och tvivlar på sin användbarhet. I det stora har tiden gått henne förbi.

Hon har inga öppningar mot världen. Lever som på undantag. Berättar ingenting, av rädsla för att redan ha berättat allt. Utan missmod betalar hon sina räkningar, bläddrar i bladet, klipper ut och glömmer. Uppenbarelser inför boksidor, inför text som hon i morgon inte ska veta att hon läst.

Är det någon idé att ha erfarenheter, även om man glömmer dem medsamma?

Är det någon idé att ha ett liv, om man ändå ska dö till slut?

Hon kan tider och platser, det inrutade. Har blivit så glömsk, att hon inte ens glömmer nycklarna. Har blivit så glömsk att hon måste ha minnesstrategier. Så glömsk, att bara stunden räknas.

När tvättkorgen är full, ska hon tvätta. När dagen gryr ska hon gå upp. Hon vet att hon drömt. Hon vet att hon levt och lever. Ja, hon är ett sprucket kärl men hon lever.

(Utmaning: skriv om att veta)

måndag 21 september 2009

Utmaning 264 - Under samma tak

"Om vi ska fortsätta bo under samma tak..." börjar han.
"Du menar att jag är slarvig och kaotisk" hjälper hon till.
"Ja, det är du, men vad jag vill säga är att..."
"Jag ska absolut försöka bätta mig!"
"Det hoppas jag verkligen att du kan i det avseende jag..."
"Jag vill så gärna bo kvar med er. Jag gillar er, jag gillar lägenheten och det är bra hyra. Ge mig en chans!"
"Ja, men lyssna då! Vad jag vill säga är..."
"Du har redan sagt det!"
"Avbryt mig inte nu! Om vi ska bo under samma tak" säger han långsamt och fixerar henne med ögonen, "om vi ska bo under samma tak måste du jobba på din dåliga självkänsla! Du går omkring och ber om ursäkt för allt. Det tär på oss allihop."
Hon ser ut som om hon fått ett slag i magen.
"Har jag dålig självkänsla?" fräser hon. "Man kan väl inte önska sig bättre självkänsla än jag har! Jag har toppbetyg! Jag är bra på relationer! Jag är duktig!"
"Ja, men varför tror du att du måste hålla på och upprepa det för jämnan? Självkänsla är inte detsamma som självförtroende."
"Nähä! Och ni har suttit här och dissekerat mitt psyke i min frånvaro, förstår jag."
"Ja, det är svårt att prata med dig om sånt här..."
" 'Svårt att prata'! Det var droppen! Är det någon det är lätt att prata med, så är det väl mig? Det är nog nu. Jag flyttar så snart jag får ett studentrum. Med mina poäng är det inte svårt att få."
Hon stegar ut ur köket och smäller igen dörren till sitt rum. Han suckar och sätter sig vid bordet. Under obehaget och medömkan en liten tillfredsställelse.

(Utmaning: skriv om att samsas)

lördag 19 september 2009

Utmaning 262 - Kring Veras säng

Jag vill att ni föreställer er följande:

En människa i en sjuksäng. Många slangar, många blippande apparater. Vi är på intensiven. Detta är en dödsbädd. Människan har lämnat sina jordiska drag, man kan inte se om det är en man eller en kvinna. Den ser ut som en gapande fågel.

På varsin sida om den ännu levande kroppen sitter två kvinnor. De har slutat prata med den döende, som andas rosslande. Kanske är det inte den som andas, utan en av apparaterna. Varje andetag låter som när man rensat ut något stort som fastnat i dammsugarröret.

Kvinnorna är högst levande men ålderstigna. Olust har lägrat sig i rummet, inte frid. Kvinnorna vill göra något, säga något. De står inte ut med passiviteten. Med att bara hålla hennes hand. Ja, det är en "hon", jag ser det nu.

- Och Malcolm, som inte har kommit! säger den ena.
- Var han inte här igår, då?
- Mitt uppe i ett projekt. Kan inte resa till sin mor, som ligger för döden.
- Stina då?
- Äsch, Stina är på en egen planet. Jag tror inte ens att Vera här vet, att Stina bor med en kvinna.
Hon klappar lätt på den döendes lår när hon säger det.
- Menar du bor med en kvinna eller bor med en kvinna? frågar den andra.
- Jag menar det du tror.
- Jag trodde det var Malcolm som...
- Malcolm också, vad jag vet.
- Menar du det?? Båda två? Stackars Vera!
- Vera lär det väl snart inte vara synd om. Men hur Tage ska klara sig, det vet jag inte.
- Ja, hon håller väl fast vid livet för hans skull, stackars sate.
- Så klumpig och dryg. Kan väl inte steka ett ägg, ens.
- Jag minns när han...

De avbryts av att en äldre man kommer in.
- Jag tror att det var min tur nu, säger han försynt.
- Käre Tage!
- Vi har haft en så fin stund med Vera men nu ska vi gå. Nu är det din tur.

Tänk er att de reser sig och med ansiktena tätt, tätt intill den döendes tar farväl.
- Jag finns med dig hela vägen! ropar den ena.
Den andra säger till kvinnan i sängen att hon ska hålla ut.
- Ni systrar har ett alldeles speciellt band, säger mannen och hans ögon blir vattniga.

(Utmaning: skriv om att skvallra)

fredag 18 september 2009

Utmaning 261 - Fetma

Håglöst betraktar hon sin kropp i spegeln. Den är plufsig, inte värd avsmak. Den har ingenting med henne att göra.

Hon kniper ett tag om magens sladder. Mer än en handfull underhudsfett. Ett krisskrossmönster av små snitt i bukens hud, som hos en medlem av någon hemlig, avlägsen stam, löper runt hela magen. Det är sedan länge läkt. Fina små ärr. Hon hade en bra kniv.

Hon kan inte ha mått så bra. Som hon minns det, hade hon på allvar trott att fettet skulle sippra ut. Men det hade bara gjort ont och hon hade av misstag blodat ner sin vita matta. Nu kan hon inte bada på Åkeshovsbadet längre eller gå på gym. Mattan gick inte att rädda.

Hon mår inte så bra nu heller. Men hon tänker inte göra illa sig själv igen. Hon ska hälla upp torrostade jordnötter i en skål och hämta en öl ur kylskåpet. Hon ska försöka mätta den lilla som sitter där, innanför bukens rundning, och bara vill ha mer.

(Utmaning: skriv om ett ärr)

torsdag 17 september 2009

Utmaning 260 - Prinsarna utanför Tempo

Utanför Tempo stod de snygga killarna. De var säkert tio år äldre. Jag minns särskilt en, lång och brunbränd och mager med långt, vitblont hår. Jag tyckte om hans ansikte, tufft och kantigt men vänligt. Tänk att det fanns människor i Ludvika som samtalade, som verkade uppfyllda av annanhet, kontinentala på något vis. De var annorlunda. Å,vad jag längtade ut. Än mer skulle jag ha längtat om inte äventyret stod där, mitt i min stad. Utanför Tempo.

Jag hade andra svärmerier också, killar i nian. Tordes inte titta åt dem, heller, men tordes i alla fall bekänna för mina flickkamrater. Hans i 9D. Tobbe i... vilken klass gick han i? Utanför hans villa såg jag ofta till att flanera på kvällspromenaderna med hunden. Minns aldrig att jag såg honom men hunden blev ordentligt motionerad. Tobbe bodde nästan i Marnäs.

Det gick inte att veta var killarna utanför Tempo bodde. Det fanns inga beröringspunkter. Ingen att fråga.

Om utsikten att Hans och Tobbe skulle fästa ögonen på mig, en liten tanig tjej med glasögon, var i paritet med att bjudas med på en månfärd av Nasa, så var det i klass med att få bli med till Jupiter att uppmärksammas av killarna vid Tempo. På det sättet var det tryggt. Jag kunde slå mina lovar hur mycket som helst, utan att de hade en aning om att det var fråga om lovar. Inte uppmärksammar adelsherrarna att lillpigan sopar golvet invid deras fötter.

Med Kerstin Berker blev jag såsmåningom så god vän, att jag kunde anförtro mig. Hon bodde i Håksberg, åkte skolbuss varje dag och var förtjust i bussförarna, gamla gubbar i jämförelse med mina Tempoprinsar.
"Men Elisabet, de är ju knarkare!" sa hon och stänkte förakt, mot dem och mot mig.

Återigen en kod jag inte förstod. Ännu en biljett jag glömt att lösa ut. I kyrkan hade jag lärt mig att alla var värda kärlek och i skolan att man inte skulle göra skillnad på person.

Eftertänksamt betraktade jag mina snygga hjältar. De var fortfarande det mest spännande jag sett, där de stod bekymmerslöst och slängde käft. Jag hade förstått deras särskildhet men inte vad den implicerade.

(Utmaning: skriv om att vara blyg)

onsdag 16 september 2009

Utmaning 259 - gamba, gecko, ghasel, glimma, gravitation

Jag ska skriva en ghasel och sjunga till min gamba, en dikt med samma smärta som hos Fröding. Jag vill skriva om den lilla ödlan där på väggen, färglös, liten, oansenlig; hon som varnar husets folk - om det är vänligt.

Alla vet att om geckon utstöter sitt klickande läte när man är på väg ut, ska man vänta minst en kvart, för annars är det ofärd på väg. Sånt stoppar inte en västerlänning. Gammalt skrock, och dessutom från en annan kultur. De lomade iväg, trots ödlans varning, den som de knappast märkt. De hade bråttom. Skulle till jobbet. När de svängde ut från huset rammade de en truck. Det glimmade i rutan när den krossades i tusen skärvor. Mark flög högt men hjälptes ner av gravitationen, alltid lika pålitlig. De skällde på truckföraren. De hade kommit från en utfart men de var starka, vita och truckföraren en arbetare i sarong. Man tar seden dit man kommer. Äckligt snabbt. Men truckföraren insisterade på polis och de två konstaplar som kom såg inte till person, utan till trafikregler. De var vållande. Det fick dem att vakna upp ur sin biståndsarbetarslummer.

Samma smärta som hos Fröding? Gallimatias. Om jag valt truckförarens perspektiv, kanske, han som fick stå till svars inför arbetsgivaren för skadorna på trucken. Truckföraren som trodde, verkligen trodde, att han skulle få bära hundhuvudet för krocken. Truckföraren som dagligen levde i ångest över risken att förlora jobbet vid minsta missöde.

Västerlänningarna blev vållande, javisst, men levde ändå i immunitet. Behövde inte lyssna på den lilla ödlan.

(utmaning: skriv fem ord på G och en berättelse där minst två av dem är med)

tisdag 15 september 2009

Utmaning 258 - Försoning

Och jag ska komma trött och frusen och lerig till din dörr i skymningen och du ska inte mota bort mig. Du ska bjuda mig ett bad och varma, styva frottéhanddukar; en kopp kaffe med skummande mjölk. Sen ska jag lägga upp fötterna på den ljumma spiselhällen medan vi säger varandra det vi inte vågat säga förut: att vi var rädda. Att det, som alltid, varit rädslan som förstört men att det inte finns något som inte kan göras helt igen. Sen ska du bjuda på pasta med ugnsrostad vitlök och parmesan. Sancerre. Och du ska bädda nytt i din säng, lakanen med snörräta mangelveck, och ge mig en gammal T-shirt att sova i, inte alls solkig, men vi ska knappt sova alls och det vet vi redan - att om vi skulle komma till den här punkten, skulle vi knappt sova alls.

(Utmaning: skriv om något vitt)

måndag 14 september 2009

Utmaning 257 - Hemma hos oss

"Tänk inte på mig" säger hon med svag röst, drar sig längre upp på kudden. Rummet luktar damm och leda. Tömda mjölkglas, nipperaskar, halvlästa böcker utfläkta som flygande fåglar. Hon är vår mor men hon går inte till något jobb, bakar inte, handlar inte. Handla får vi göra. Portmonnän har ett hjärta som lås.
"Köp något enkelt, något som ni vill ha." Mackor på längden och på tvären.
Vi spelar inte musik. Mamma är trött.
Vi tar inte hem kamrater. Mamma måste vila.
Vi gör tyst och stilla våra läxor, hjälps åt att komma ihåg gympapåsar och lappar. Vi hjälps åt att fylla tvättmaskinen. "Ni är så duktiga" säger hon.
Ibland grinar hon. "Jag är bara en börda för er!"
"Nej då, mamma. Nej. Du är bäst."
Vi måste vara glada. Annars kan mamma bli ledsen.

(Utmaning: skriv om att styra)

söndag 13 september 2009

Utmaning 256 - Fredsdemonstrationen

Hon hade sina skönaste jesussandaler på sig. De följde mjukt hennes fötter när hon gick, som handskskinn, nästan. Ja, det var synd att de var i skinn men det var i alla fall ett naturmaterial. Det hade varit svårt att vara så naturlig som hon och ändå ikläda sig något onaturligt.

"Peace and love", sa hon till de förvånade människor hon mötte. Det var engelska och betydde "fred och kärlek". Hon hade börjat med att säga "fred och kärlek" men då kände hon sig dum. Då kände hon sig som Elin Wägner. Inte för att Elin Wägner var dum men engelska hade mer snärt.

"Peace and love" sa hon då och då och sträckte på ryggen, gick som den naturande hon kände sig som, graciöst, nästan svävande, dock med guppande skinkor. Ingen stoppade henne. Hennes beslutsamhet gav henne immunitet.

När hon kom fram till fredspartyt satte hon sig, som hon tänkt, i lotusställning tillsammans med de andra. Det kändes litet ansträngt att sära så mycket på benen men hon hade förberett sig med meditation och yoga.

Polisen kom när de dansade till Shaktivarams tablas. De hade inget tillstånd. En bortglömd detalj. Ganska milt skingrade poliserna dem - cirka tvåhundra demonstranter, stod det senare i deras rapport - och lika milt omhändertog de henne. Förargelseväckande beteende. Man rör sig inte utan påföljd på allmän plats endast iklädd sandaler och med hjärtan målade på bröstvårtorna. Graciöst, nästan svävande, dock med guppande skinkor, gick hon mot piketen. Hon hade förberett sig med meditation och yoga. Hon skulle ta sitt straff.

(Utmaning: skriv om att utmana!)

lördag 12 september 2009

Utmaning 255 - Hos psykiatern

"Jag känner att du är taggig" säger öppenvårdspsykiatern.
"Ja, det är just det som är problemet" säger jag. "Det har växt ut taggar både här och där - på ryggen förstås."
"Har du varit med om något liknande förut?" frågar han.
"Nej, det har aldrig hänt mig förut."
"Har det hänt dig tidigare, att du varit med om något som aldrig hänt dig förut?"
Han är långsam, verkar följa en manual som han har internaliserat.
"Självklart. Livet hände mig och sen har det bara fortsatt."
"Med saker som aldrig hänt dig förut?"
"Förvisso. Varför tjatar du?"
"Nu är du taggig igen!"
"Har det kommit fler?"
"Fler vad?"
"Taggar. Ska du inte undersöka mig?"
"Det är det jag gör."
"På ryggen, menar jag."
"Sådant handhas av somatiken."
"Men hud skickade mig till dig. De undersökte inte heller."
"Jag tror att du skulle må bra av att komma till sjukhus och vila upp dig. Tror inte du också det?"
"Jag är inte trött, bara taggig. Det vore enklare om jag inte bodde ensam."
"Sällskapet."
"Någon som kunde rycka taggarna vartefter de kommer. Jag vill inte bli en igelkott."
"Har du ofta varit rädd för att bli en igelkott?"
"Bara sedan jag fick taggar."
Det blir en paus. Jag hinner tänka.
"Vet du, att igelkotten är ett av de äldsta däggdjuren" säger jag sen.
"Nää"
"Femton miljoner år."
"Har du varit intresserad av igelkottar länge?"
"Bara sen jag fick taggar."
Nu är jag faktiskt litet trött. Han kommer att sy in mig. Det kliar på ryggen och känns litet inflammerat. På sjukhuset kanske jag kan bli vän med någon annan patient som rycker mina taggar.

(Utmaning: skriv om något taggigt)

fredag 11 september 2009

Utmaning 254 - Småstadspolitruken

Nu när jag summerar mitt liv, är jag glad för ett par egenskaper - den främsta av dem är att jag inte är långsint. Inte det minsta. Peters dräpande kommentar på konventet 1983 har jag satt en parentes om. Låt vara att jag inte längre umgås med Peter men det har bara blivit så. Herregud, det är över 25 år sedan. Man utvecklas!

Sen var det påhoppet från riksdagens talarstol i februari 1984. Jag måste erkänna att det var så grovt, att jag bad min syster tillverka en stiliserad docka av vederbörande. En docka av tyg. Den har jag perforerat med nålar på allsköns ställen. Jag möter vederbörande ibland - hälsar förstås inte! - och jag måste säga att han ser ut att ta sig fram väl i sin permobil. Riksdagsplats har han förstås ingen.

Voodoo går ypperligt ihop med svensk politik. Fler skulle utöva det. Svenska politiker är nämligen väldigt känsliga för nålstick!

Mest stolt över min brist på långsinthet är jag när det gäller den 16-åriga flicka som gav mig korgen bara sådär en dimmig afton invid Knutsbotjärn. Jag hade givit henne mitt allt. Nu gav hon mig impulsen att gå in i politiken. Det var så allting började: i socialnämnden i Ludvika kommun.

Jag svär: det var inte jag som såg till att hon blev ett fall för socialnämnden.

Jag svär: jag styrde visserligen diskussionen men kom inte med många inlägg själv.

Fortfarande trettio år senare sitter hon inburad på en institution. Det är fantastiskt: Det borde inte vara möjligt.

Och jag - jag är åter en stark man i Ludvika. Jag har stans populäraste gatukök. Slutat med politik. För många lik utefter vägen. Tids nog skulle nästa ha blivit mitt.

Så gott som alla hälsar när jag är på Lidl eller på Dollar Store och de som inte... De fårskylla sig själva. Jag glömmer nämligen aldrig. Aldrig något någonsin.

(Utmaning: skriv om att vara långsint)

torsdag 10 september 2009

Utmaning 253 - I badkaret

Jag har ingen klocka men när jag ligger under vattnet hör jag mitt hjärta: "sekund, sekund, sekund". I eoner ligger jag där, tappar upp mer varmt vatten med foten på kranen, näsan upp över ytan men öronen nedanför: "dudunk, dudunk, dudunk". Det är lätt att räkna ut när jag ska gå upp: efter tretusensexhundra slag har det gått en timme och jag är väldigt rynkig på fingertopparna. Efter tjugofyra sådana timmar har jorden fullbordat ännu en cykel runt solen. En ny dag. Så länge har jag aldrig legat i badet men att mina hjärtslag och planetens rörelser delar samma ekvation ger välbehag. Timmarna på himlen, sekunderna i hjärtat. De gamle var finurliga. Minuterna är mer konstruerade och därför undflyende, liksom all tid, som vi uppfattar den - om de inte kryper fram, minuterna. Stå och titta på en vattenkastrull i väntan på att den ska koka upp och tala sedan om om tiden existerar eller inte!

Det finns många definitioner på tid. Den bästa jag hört är att tid är naturens sätt att se till att allt inte händer på en gång.

Nu är det tid att rosig och skrynklig svepa in sig i morgonrocken, sätta på en kastrull vatten och vänta på teet. Allting har sin tid.

(Utmaning: skriv om tid)

onsdag 9 september 2009

Utmaning 252 - Tristess

Stå på en volleybollplan. Rotera. Stå på ett nytt ställe på en volleybollplan. Vara rädd för bollen. Rotera. Bollen kommer! Hoppa undan! "Jamen härreguu..!" Rotera inte. Rotera. Dags för serve. "Jamen härreguu..!" Och så vidare. En gymnastiklektion är lång och kan innehålla de mest fasaväckande saker. Basket och hoppa bock. Redskapsgymnastik. Allt är fruktansvärt, utom att springa ute i naturen. Men bara, bara volleyboll är tråkigt. I basket måste man i alla fall följa klungan när den springer fram och tillbaka. I handboll likaså. Bara i volleyboll står man på sin i och för sig tillfälliga position och väntar på att få en dödande boll i huvudet. Det är svårt att låtsas vara delaktig i en sådan hantering. I brännboll är man i alla fall utomhus. Det finns något att titta på. Och bollen är mindre. Men volleyboll. Uppställda som tennsoldater. Roteringens obönhörlighet. Äkta tristess, uppblandad med livsfara. Som skyttegravskrig eller dödsläger. Rotera. Serve. "Jamenhärreguu..!"

(Utmaning: skriv om att ha tråkigt)

tisdag 8 september 2009

Utmaning 251 -Bromålarna

Nätterna är våra. Låga röster på hög höjd. En förtrolighet med tingen; med rep och block och talja, klättersele. Det är så annorlunda mot första gången, på Liljeholmsbron. Vi var livrädda då, fastän vi tränat, och jag fick inte med mig guldockran.

Paletten gör man i ordning när man fäst repet. Den är en bricka som man bär i en ställning på bröstet, penslarna i ett koger bredvid. Jag vet alltid vad jag ska ta med mig ner, vet alltid vad jag ska måla. Mina bilder är små, oftast inte större än ett A5-ark. Grunderingen får flamma ut som en slarvig passepartout. Den torkar snabbt, medan vi kopplar av med lekar och flams. Det är Krister, Gudrun och jag. Alltid vi tre. Vi ropar till varandra där vi hänger. Krister målar monumentalt och Gudrun gör oftast miniatyrer av diktatorer. Det är Krister som blir sanerad. Gudruns och mina bilder ser de aldrig. Ingen ser dem någonsin men vi är glada att de finns där på spannen. Tranebergsbron är full av dem och Västerbron också. Vi behöver inte fundera över när vi ska sluta. Vi har jobb för en livstid bara på Stockholms broar, särskilt som Kristers verk alltid målas över. Han är inte ledsen för det, säger han. Hans bilder syns i alla fall, så länge de finns kvar. Han är en god kamrat. Han frågar aldrig varför vi målar så litet, att det inte syns.

(Utmaning: skriv om att gå utanför ramarna)

måndag 7 september 2009

Utmaning 250 - Ensamma

Så fort vi har svängt runt hörnet tänder jag en cigarrett. Idag är jag människa bara om jag röker. Brorsan tar min lediga hand.
- Så nu är vi föräldralösa, säger jag.
Brorsan har grinat i kyrkan, det har inte jag. Jag tänker issläta tankar, är väl ännu i chock.
- De var gamla,de skulle ändå ha dött snart.
Brorsan säger ingenting, trycker bara min hand. Ingen vet hur pappa kom över på andra sidan av vägen. Han var en ganska bra förare, litet vårdslös, kanske, körde på marginalerna. Men hamna i mötande körfält utan att det var en djärv omkörning? Aldrig pappa.
- De hade ett gott liv.
- Kan du sluta, säger brorsan ansträngt.
Idag är jag människa bara om jag röker, bara om jag får säga plattityder.

Mamma och pappa var döda när räddningstjänsten kom. Föraren i den mötande bilen fick lida litet längre. Vi har skickat en blomma. Det förtog inte vår skuld.
- Vi måste väl gå tillbaka, säger brorsan.
- Mm. Tack för sällskapet.
- Börja inte röka nu igen.
- Näärå.

(Utmaning: skriv om en promenad)

söndag 6 september 2009

Utmaning 249 - Svavel i halsen

Min känsla är gulgrön som naturligt svavel. Den är nedstoppad i svalget som en brännande kolv. Det är själväcklets förtärande känsla. Jag plågar mig själv för att jag plågar andra. Äcklas av att jag lever och kommer i beröring med andra. Mina handlingar känns så riktiga när de kommer spontant. men på en dags sikt, eller en vecka eller flera år senare, blir jag äcklad vid tanken på vem jag var. Den jag var har också plats i mig nu. Det går inte att rätta till. Så identifierar jag mig med känslan, att jag blir svavel, hela jag. Poröst och ångande giftigt. Om jag hade kraften, skulle jag förgöra mig. Det näst bästa är att isolera giftet. skydda andra från mig.

(Utmaning: skriv om en obehaglig känsla)

lördag 5 september 2009

Utmaning 248 - Hjälp i nöden

Hon är mycket sjuk och mycket trött; skör och otillräcklig. Vill stöta världen ifrån sig men vännerna flockas. "Ut och gå". "Betala räkningar". "Om det är något ställe du behöver gå till, följer jag gärna med. Något telefonsamtal du behöver ringa, som jag kan ringa åt dig?" Det lilla hon klarar: vara ett inte för allt. De blir hennes ben och hennes armar, hennes röst när den inte bär. Och hon tar tacksamt emot, för de är hennes närmaste och de säger: "Det kommer inte alltid att vara så här", trots att hon känner i varje muskelfiber att hon kommer att ligga som ett dött föremål i dyn, tills tiden upphör att gälla.

De är hennes närmaste, de kan påminna henne om hennes vanliga jag, utan att ställa krav. Brorsan tar ut henne på lealösa promenader, Håkan betalar hennes räkningar och Elisabet följer henne till tandläkaren. Varje gång gnistrar det till. Av tacksamhet, ja, men också av något djupt inom henne som är förborgad livslust, tåga. De är hennes närmaste. Hon kan ta emot deras tjänster. Men långt viktigare än det: de bär hoppet åt henne.

(Utmaning: skriv om att göra en god gärning)

fredag 4 september 2009

Utmaning 247 - Det kom ett brev

Jag ska återkomma till ditt brev i skymningen. Hela dagen ska jag gå och vänta men tro inte att jag svarar. Mitt svar skulle innefatta min samlade oförmåga, mina infriade farhågor, de urgamla förhoppningarna, så löjliga, och bitterheten som väller upp. Allt det är för tungt för att skicka på posten och ingen jag känner åker längre åt ditt håll.

Du skriver att jag förväntat mig för mycket av dig. Så självcentrerat. Jag är en förväntande, ja, för jag är en levande, men tro inte att jag någonsin trodde att du kunde infria allt det. Du skulle vara min kamrat i förväntan, det var vad jag ville av dig.

Du skriver att jag klänger, att jag kväver, att jag minskar ditt livsrum. Det är förödmjukande. Min längtan, som är bara min, skulle den ha gjort något med dig? Och varför har du inte sagt till mig att vara mindre vänd mot dig? Jag ville aldrig annat än att vi skulle vara vända åt samma håll.

Du skriver att jag inte vet hur man bygger pakter. Om du då visste, kunde du väl lärt mig? Jag hade de bästa intentioner. Vi kunde ha tröstat varandra.

Vi var så lika. Du var min fröjd. I skymningen ska jag bränna ditt brev och låtsas att det inte kommit. Jag ska slänga mina dagböcker och åter göra mig hård. Nu öppnar jag mig inte för någon mer, blottar inte det du en gång frilade i mitt inre. Jag vill inte veta av det. Det går bara att leva med det inneslutet, dolt.

(Utmaning: skriv om något tungt)

torsdag 3 september 2009

Utmaning 246 - Garderobsrensning

Mamma har garderobsrensning. Då blir det fler utklädningskläder för oss. Men det mesta hamnar förstås uppe på vinden. Med trånad ser jag på sidenklänningen hon hade på Gerts och Annikas bröllop och alla de vackra sjalarna. "Mamma?" ber jag. Hon ler och sorterar ut den finaste sjalen, med blommor och krumelurer i blått och rosa. "Den kan du få. Det är bara polyester."

Bara polyester. Polyper bakom näsan har jag haft. Dem tog de bort. Polyester. Jag känner på sjalen. Den är glatt och fin mot fingrarna. Så sveper jag den om huvudet som en turban, hämtar lucianattlinnet. "Vem är jag nu?" frågar jag mamma. "Jag tror att du är en shejk från Mellanöstern."
Jag känner hur jag svävar. En shejk är nog ungefär som en gudinna. Från Grekland. Det har vi en bok om.

"Nu går jag upp på vinden med det här och ser om jag kan hitta något annat åt er", säger mamma. Men hon kommer ner bara med saker åt sig själv. "Hundtandsmönster är modernt igen. Den här har jag fått av mormor. Titta på snittet!" Hon svänger runt, förtjust, fast hon är finare i blommigt. "Hittade du ingenting åt oss?" frågar jag besviket. "Bara brudklänningen, min skatt. Den ska du få i sinom tid." Jag är nu en ganska ledsen shejkgudinna. Jag vet att mamma hade kort klänning när hon gifte sig med pappa. När jag gifter mig ska jag ha lång klänning med släp. Allt det där är redan bestämt. Tänk, om mamma blir ledsen om jag inte vill ha hennes brudklänning? "Bara om den är i polyester", säger jag. "Varför det, gumman?" "Jag klär bäst i polyester." Vickar på mitt lilla huvud som turbanen håller på att ramla från.

(Utmaning: skriv om att rensa ur garderoben)

onsdag 2 september 2009

Utmaning 245 - Munkens grotta

I fyra veckor vandrade hon för att nå hans grotta. Hon gick dit för att få undervisning men på vägen kände hon hur hon släppte all illvilja, all girighet, all okunnighet. Hon gick och gick genom storm och regn och hennes gamla människa var inte längre med henne. Allt detta berättade hon för munken när hon kom fram. "Jag ser det som en seger över mig själv!" avslutade hon. Munken stod tyst framför henne. "Nu ska vi äta", sa han sen. Aldrig hade ris och linser smakat så gott. Hon ville berätta för honom vilken överdådig kost hon varit van vid men förstod, att tystnad skulle få råda. Allt ville hon berätta: vem hon varit, vad hon vuxit till. Hon ville att han skulle känna henne. Men det fanns tid.

"Nu ska vi meditera", sa munken när de diskat. Hon var van vid tre trettiominuterspass med gående meditation emellan. Detta var något annat. Tiden var utplånad, de satt och satt, orörliga framför varsin fuktig vägg. Först domnade fötterna, sen började knäna göra våldsamt ont, sen fick hon nervvärk i låren. Kallsvetten bröt fram i pannan. Hon mediterade inte längre, satt bara och längtade efter att det skulle upphöra. När munken äntligen klämtade i klockan, kunde hon inte trassla sig ur sin lotusställning. Munken började skratta. "Här sitter en som besegrat sig själv", sa han milt.

Långt senare, när hon lärt sig att sitta så gott som hela dagen i meditation, sa munken en dag: "Du kom hit för att få undervisning". "Ja", svarade hon hoppfullt. "Du segrade på vägen hit". Nu dröjde hon med svaret. Det fastnade i halsen. Hon anade något av vad som skulle komma. "För den som söker upplysning finns inga segrar, inga nederlag, för det finns inga motståndare. Glöm nu dina föreställningar och låt oss meditera".

I två år stannade hon hos munken. "Vad har du lärt medan du varit här?" frågade han henne sista kvällen. "Ingenting jag inte kunde ha lärt mig hemma", svarade hon. "Mycket bra, mycket bra", myste munken.

(Utmaning: skriv om en triumf)

tisdag 1 september 2009

Utmaning 244 - Jag vill

Vill vara där du är. Vill dricka din långsamhet som grönt te. Vill se in i dina klara ögon. Vill dig. Vill hända dig. Vill din smärta, din njutning, dina små behov. Vill forma en pakt, inte mot världen, utan i den. Vill i den här världen dig. Vill lära mig känna igen. Vill ge mig ut på strövtåg med dig. Vill vara här och nära. Vill öppna min mun mot dig. Vill domedag, vill den befriande nåden. Vill nu, vill dig, om du vill. Vill du?

(Utmaning: skriv om något långsamt)