Stofilerna

Jag gick ut till vattenmätaren i trädgården. Gräset gick mig upp till knäna och var strävt och blött. Skymning redan. Augusti. Femton millimeter. Medan jag rotade fram anilinpennan och notesblocket ur bröstfickan vände jag mig om och då, exakt då, kom smällen. Ett hårt och saftigt äpple hade träffat mig rakt i nacken. Det gjorde hiskeligt ont. Springande steg på andra sidan häcken. Jag hötte lamt med min knutna hand men sade inte ett ord. Vad är det för idé? Om man blir arg kanske de tycker att det är ännu roligare.

Jag har inte alltid varit en gubbe med väderleksstation och stjärnkikare, solkiga byxor och sorgkantade naglar, köksbordet täckt med tabeller och uppslagsverk. En gång var jag ung. Det slog mig när äpplet träffade atlaskotan. En ung pojke, rentav, som låg i bakhåll med sina kamrater för ortens kufar. Surr-Simon och Late Laban. De är borta nu, förstås. Vi är några som har tagit över. Vi vet inte vad de kallar oss på stan. Vi var alla med och plågade Surr-Simon och Late Laban.

Efter tre kvällar av sniglar i vattenmätaren och projektiler av äpplen och plommon från andra sidan häcken sökte jag mot min natur upp de andra två, Bertil och Stig, och förhörde mig om deras buspojkssituation. Bertil började grina så att snuset rann ännu mer och Stig muttrade om en förorenad brunn utan att se mig i ögonen. Vi är inte talträngda någon av oss och det tog ett par kvällar att lägga upp strategin, hur enkel den än var, men tredje kvällen var vi tryggt förskansade bakom min häck och gav pojkarna moteld. Kvällen därpå förflyttade vi oss några kvarter till Bertil och därefter var det Stigs tur. Vi skulle ha hållit på så länge det behövdes men på fjärde dagen låg det en lapp i min brevlåda:

”Gubar. Äppelkrig på stora fotbollsplanen i moron klockan 7. Kom!”

Bertil ville inte tro att det var en fredstrevare men Stig och jag var entusiastiska. Vi hade alla, även Bertil, insett hur vansinnigt skojigt det är att kasta. Alla hade vi också blivit mer språksamma under stridsgemenskapen, brutit oss ut ur enstöringslivet, åtminstone för några kvällstimmar varje dag. Således hade Stig och jag tillräckligt med ord för att övertala Bertil.

Nervöst men glatt gick vi mot fotbollsplanen följande kväll. Vi hade varsin vit undertröja på oss och på dem hade Stig plitat ”Stofilerna” med svart tuschpenna. Han hade skrockat okynnigt när han gjorde det. Jag antar att det var riktat mot mig, som till skillnad från de andra inte är stofil i egentlig mening. Jag är nog en kuf men inte stofil. Men vad spelar det för roll? Beredvilligt tog jag på mig tröjan.
 
(Utmaning: skriv om en stofil)