För vänskaps skull

Vi åker upp i sommarnatten, tjugofem mil och vräkande regn. Det är Peter, hennes bror, och jag. Just idag är bilen på verkstaden. Jag har fått låna en skruttig Mazda med dåligt helljus av Felicia.

Peter är trevlig men i natt pratar vi inte. Vi stannar ett par gånger så att han ska kunna ta en cig. Jag bommar hans Camel. I och för sig har vi bråttom men det är redan för sent. Hon har gått i taket.

Vindrutetorkarna ger rytm åt tankarna, skapar ett bildspel av vår långa historia tillsammans. Konkurrens och vänskap i skolan, då för länge sedan när hon doftade oskyldigt av blomsteraffär. Korta möten och många vykort under åren därefter, när vi var för sig anpassade oss till världen, den stora. Återföreningen i Stockholm, tacksamheten att vänskapen kunde drivas ännu längre – så långt, att jag kan sitta här i natt, vara omgivningens hopp om att hon ska följa med frivilligt.

Det kommer hon inte att göra.

Min bästa vän har blivit sjuk. Hon ser saker, hör saker, hon har slagit sin far och sagt oförlåtliga saker till sin mor, saker som inte ens Peter och jag får veta.

Vi respekterar henne alla så mycket, är vana vid att kunna resonera om allt med henne. Det är svårt att minnas att hon är bortom rim och reson.

Det är en tung resa. Jag tänker inte mycket på vad som måste göras när vi kommer upp till den ensliga stugan, där hon visst ska vara i färd med att möblera om, kasta det mesta ut genom fönstren. Hennes pappa har varit uppe och spanat men inte vågat ingripa.

Vad jag tänker på är att jag dödar vår vänskap nu. Att jag får räkna med att hon inte kan förlåta. Att jag dödar vänskapen för att hon ska få överleva, i alla fall komma under vård. Att detta är den största ambivalens jag erfarit och att valet är så enkelt. Jag väljer henne framför oss. Det är självklart.

(Utmaning: skriv om att hålla ihop)