Myshörnan

Det är stans största hus, en herrgård nästan, åt utkanten till, numera med Statoilmack och en radhuslänga på avstyckad mark men trädgården är ännu lika stor och vild och kuperad. Jag låser bilen utanför grinden, vill promenera upp trots allt. Det är aklejatid och trädgården är som en tropisk korg. Skugga och ljus.

Hon är liten och har blivit rund. Hon öppnar sakta efter att ha beskådat mig länge genom titthålet i dörren. Sådant vet jag. Jag är van.
– Margot Östling, säger jag. Det är jag som ska sälja ert hus.

Det går bra på nedervåningen. Det går bra på övervåningen. Först när jag ska upp och inspektera vinden kommer minnena ifatt. Hon låter mig äntra den ensam. Svag i knäna, se. Jag kommer upp och det är precis som då, den svaga doften av damm och trä, ljuset från gavelfönstren. Till och med vår myshörna är helt intakt. Afghanska mattor, puffar och kuddar. Och böcker. Äcklet och Gentlemen och Bröderna Karamazov och Det andra könet och många, många fler. I staplar och i gamla ölbackar. Det enda som är noggrant avlägsnat är dina ”följeböcker”, de tjocka anteckningsböckerna du alltid skrev i. Alltid.

Vi skulle bli författare, sa du. Jag visade med mina tomma händer att jag ingen anteckningsbok hade. Du köpte mig en. En olinjerad, så att jag kunde skissa också. Den köpte du i Stockholm, den och vietnamesisk kola med rispapper om som man kunde äta. Och jag glömde alltid boken hemma.
– Du måste ha den med dig jämt, sa du. Intryck bleknar så snabbt.
Jag fick bäst betyg på mina uppsatser men var för tuktad – nu menar jag stilistiskt – för att kunna slänga mig ut på en författarbana. Du var vild, i alla fall halvvild, som aklejorna därute. Jag läste troget Äcklet från pärm till pärm och kunde inte säga något efteråt, du bläddrade än här, än där, sen skrev du flera sidor i följeboken.

Det blev praktisk filosofi först, för dig.
– Det värsta med att bli författare är att man måste vänta så länge på att få tillräcklig erfarenhet av livet, sa du.
Hade jag redan börjat ledsna? Var det därför jag valde ekonomlinjen och skaffade pärlhalsband? Kunde jag hemligen erkänna för mig själv att jag inte förstod Bröderna Karamazov?

Uppsala. Nya kamrater. Börssidorna. Livets verklighet. Du var också i Uppsala. Vi brukade träffas på Norrlands, allt glesare, och säga ingenting med några väl valda ord. Det intressantaste var att höra dig citera ur dina refuseringsbrev.
– De har i alla fall läst. Snart så, sa du.

När dina böcker började komma var det dock länge sedan vi slutat träffas helt och hållet. Jag köpte dina alster och klippte ut recensionerna ur tidningarna men gick inte på några signeringar och glömde ofta böckerna uppfläkta någonstans mitt i på glasverandan eller i bastun.

Försiktigt går jag nedför stegen från vinden. Ler och säger till fru Tallman:
– Det ser bra ut.
– Margot Östling, säger hon stilla. Du hette Norberg som ung. Förstår du inte att jag känner igen dig?
Jag rodnar oförmodat.
– Petter hälsar. Han ringde i morse. Då sa han att du kan ta vad du vill från myshörnan däruppe, helst alltihop. Vill du ta det nu?
Jag tänker på hans böcker som ligger runt omkring i min egen kåk och samlar fukt.
– Jag har redan en myshörna, säger jag.

(Utmaning: skriv om en epok)