Mot himlen

Du valde med mig ett träd. I dess grenar hängde droppar som vi krossade till fukt när vi segt och ovant klängde uppåt. Vi skulle till himlen tyckte du och jag höll med, fast jag hela tiden visste att jag bara ville nå en klyka, litet skymd, där jag kunde läsa böcker och kanske dricka saft. Sommaren skulle komma snart med grönska och myggor och lov. Det var nog att förbereda sig för men du förberedde dig för himlen. Alltid var det på det sättet, du siktade högre, och med din framgång kom också besvikelsen, över oss andra och över ensamheten.

Men himlen nådde du inte. Jag hade funnit min klyka och vilade ryggen mot en grov gren när hela trädet både rasslade och mullrade dovt, kvistar knäcktes och jag såg din lilla kropp dunsa tungt mot marken. Jag kasade ner, försiktigt och snabbt, och fann dig med brott på båda benen. Den sommaren blev konstig.

(Utmaning: sättet)