Panic? No panic?

Det är farligt att bli rädd. Man blir knäpp av det, särskilt om man är del av en större skara och särskilt om man är ett djur. Flockdjur kan triggas till panikrusningar av de mest banala stimuli, särskilt nattetid. Därför lär sig cowboys att rida en bit ifrån koskocken när de vill tända en tändsticka eller bara stiga av hästen efter mörkrets inbrott.

Men även människor drabbas. Tänk på de 19 kvinnor och barn som dog i panikrusningen när gasljuset slocknade på kvinnobalkongen i en synagoga i Ostrów Wielkopolski den 10 oktober 1872.

Fanns det många rädda judar i Ostrów när nazisterna tågade in 1939? Nej, faktum är att det då bara fanns sextiosex av dem kvar. Inte tillräckligt många för att råka i panik. När Polen blivit självständigt efter första världskriget, hade de flesta av Ostróws judar flyttat till Tyskland.

Sextiosex judar. Hela den judiska stadsdelen raserades men synagogan skonades, för där förvarades mat och sprit. Sextiosex judar och en jättestor synagoga i morisk stil. Efter andra världskriget var bara synagogan kvar. Den gjorde tjänst som möbellager. Kommunisterna sopade synagogan ren från allt som gick att flytta och givetvis alla religiösa föremål. Det fanns ingen kvar som kunde protestera. Om utplåningen av judar från Polens yta berättar Hanna Krall suggestivt. Hon får tomrummen efter dem att förtätas till ett slags närvaro.

Sex miljoner judar. Fem miljoner homosexuella, romer med flera. Denna oerhört stora flock, som i de flesta fall till synes lugnt och sansat gick mot sin undergång. De kände till hur man förebygger panik, nazisterna.

(Utmaning: skriv om panik)