Min bild

Min bild bleknar, säger du. Du har varit borta för länge. Det du har kvar är känselminnen, på sin höjd, men alla minnen har väl transformerats om till längtan vid det här laget, förbrukats. Det har gått en vecka.

Jag har en dålig bild av dig i telefonen. Den måste vara dålig, för jag blir ställd varje gång jag hämtar fram den, studerar. Du brukar le, men inte så där. Du brukar inte se ut som någon från ett provkök. Finns det provkök fortfarande? Du ser äldre ut än du är och yngre, som någon som vunnit en uppsatstävling. Ändå har jag pussat displayen flera gånger.

”Skicka en bild!” ber du. Jag står i konstiga vinklar och riktar kameran mot ansiktet, en halv dag går åt och skuggorna blir längre. Jag ser ut som i en skräckfilm. Till slut tar jag fram ett vackert papper, japanskt. Det går i beige. Med kolstift ritar jag en trogen kopia av min profil, ända nerifrån tjurnacken – fettknölen som alla överviktiga får och som får dem att se ut som bisonoxar. Håret ger jag en mer trimmad look än det egentligen har, örat ägnar jag mycket tid, för det är jag riktigt stolt över, näsan antyder jag bara skissartat och munnen är jag noga med, för den tycker du om. Sedan avrundar jag med att troget teckna alla hakorna, var och en särskilt. Jag tittar återigen forskande på bilderna i kameran men ingen ser så verklighetstrogen ut som teckningen. Jag scannar och skickar den.

Det är sent där du är. Du kommer inte åt någon dator. Men i morgon bitti, när det är natt för mig, ska du få se hur jag verkligen ser ut.

(Utmaning: skriv om en profil)