Fallet

Det tjattrar därute och klockan är fem. Mina vänner skatorna är tidiga. Att vända sig på sidan är inte nog och inte en kudde över huvudet. Vad är det för ton de har idag, mina kamrater i björken? Tio minuter går och så ytterligare en kvart. Nu är jag fullt vaken och nyfiken. En kimono över mina dallriga former, bara fötter i daggen. De svirrar runt något. En tufsig liten skrutt under trädet. Jag förstår innan jag riktigt hunnit se och mitt hjärta skåras öppet. Han hann inte längre än till sitt första flygförsök, den rufsiga lilla ungen. Det första fallet, som ska bli till flykt. Det var för tidigt, eller han var inte tillräckligt uppmärksam. Tårar rinner nerför mina kinder när jag sätter mig invid den spretiga lilla kroppen. Jag som aldrig gråter. Skatparet avvaktar, väntar på att åter få sin tur. Jag tittar på hans juvenila dräkt. Ingen grafisk ståt ännu, svart och vitt i ett tätt virrvarr. Peppar och salt. På avstånd tedde han sig grå. Jag föreställer mig spänningen, extasen och det fruktansvärda fallet. De många maskar, frön och insekter föräldrarna investerat i honom med självuppgivande frenesi. Förhoppningarna. Har skator förhoppningar? De kanske är som jag, räknar kallt med att det ska ordna sig till slut, fastän det finns lägen där man bara har en chans. Som nu. Jag måste gråta mer och därför sitta kvar. Så reser jag mig långsamt och livet är i ögonblicket och någon timme framöver en balansgång på en rostig egg. Sen glömmer jag igen.

(Utmaning: skriv om att vara yvig)