Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

onsdag 30 december 2015

Mötas igen

”Då blev gom och hals bara en rå rökgång åt en rök utan arom.” (mening fem på sidan 30, Vägen till Klockrike av Harry Martinson)

Det finns en hopplöshet i det här mötet som väl springer ur vår ömsesidiga ovilja. Nå. Nu sitter vi här, på en förgäten suparpub vid Fridhemsplan, om hörnet från blomsterkiosken som vi råkat mötas utanför. Du redan litet slirig – det märkte jag inte när vi först sågs. Jag beställer en Cola.
– En Cola? utbrister du och ler vanställt mot servitrisen.
– För tidigt för öl, ljuger jag.
Du lägger händerna ovanpå varandra på bordet och betraktar mig.
– Hur lång tid är det? Femton år?
– Drygt tjuge, säger jag.
Jag vet exakt.
– Du var fräsch då...
Din blick sveper vitt över lokalen och landar åter på min missnöjesrynka, en hackig linje som Grand Canyon som banar sin väg i huden snett ner från vänster mungipa. I ett ögonblick känner jag dubbelhakan fladdra, och gäddhänget, och buken och de båda juvren.
– Vi var knappt avnavlade nån av oss då, säger jag och försöker låta avmätt.
Servitrisen kommer med dryckerna och jag smuttar samtidigt som jag anstränger mig att skärma av din påträngande närvaro. Det irriterar mig att du fortfarande verkar ha makt. Makt över mig, fast du bara är en medelålders gubbe med rakad skalle – flintis, säkert – och stinker inrökt och supsurt.
– Det är barnen som får oss att åldras, säger du liksom överslätande. Hur många har du?
– Inga.
Jag svarar snabbt, långt innan insikten kommer att jag kunde ha ljugit även nu. Du ler och ser åter grotesk ut.
– Du var fräsch då, upprepar du.
Jag ägnar mig åt att försöka skapa livsrum mellan mig och mitt glas och där bygga status, ja, pondus, men det lyckas inte.
– Det har ju gått ett tag, säger jag lamt och släpper därmed samtalet. Det får rulla sin gång tills min läsk är urdrucken – jag dricker för fort, reser mig för hastigt – och jag åter befinner mig ute på Fridhemsgatan, snubblar mot Västermalmsgallerian som om den vore en fristad och inte ett palats för kommers. På vägen kommer jag tillbaka till mig själv. Jag var inte alls ”fräsch då”, inser jag argt. Jag stank av tobaksrök mer än du gör nu och levde ett liv i hedonistisk slentrian där umgänge var allt. Min medelålders kropp är friskare än den unga var, den du kände och drog över. Nu är kroppen levande, den svarar, den har spänst. Då var den bara ett slags rökgång för mitt glädjelösa kedjerökande.
Väl framme vid gallerian viker jag direkt ner i tunnelbanan och åker hem. I vagnens fönster fångar jag reflexionen av mitt leende och missnöjesrynkan är borta för en stund.

(Utmaning: Ta en bok. Slå upp valfri sida i början av boken. Skriv en text baserad på femte meningen på sidan. )

söndag 27 december 2015

Erfara en gräns

En gång, i en vansinnig glipa mellan hypomani och döden, befann jag mig på en torr skogsväg i Småland. Jag var på väg till Blekinge, utan bil, utan pengar. Det var sommaren 1997 och det var bromsår. En man som tyckte jag var underbar såg mig trycka ett groblad mot ett bromsbett på vaden. Än mer underbar var jag för honom då och vi klättrade upp i ett jakttorn invid vägen. Jag blundade men det var genomskinligt mellan mina ögonfransar. Jag såg att han försökte pussa mig och drog mig undan. Det var hans bil jag hade hittat ett par timmar tidigare, en Fiat 125. Nyckeln hade suttit i men jag var inte så grym eller tokig att jag tog det gamla åkdonet. Jag minns inte hur jag kom till Blekinge, bara att kjolen blev riven i en risig gränsskog och att utgallrade grangrenar gned mot mina bara ben och att jag ändå inte var på rätt sida gränsen efter den prövningen. Blekinge var bara två mil bort men det ville ingen smålänning tillstå och telefonkatalogerna visste inget om den andra sidan gränsen. Jag tänker på det här när du ska låta tatuera in en planta groblad på din kropp, grobladet och månens faser. Ja, för dig kan jag nog berätta, inte bara om detta, utan också om rhododendronskogen och stumheten och skooffret, samma resa, samma saga; men jag vill inte, för jag kan inte tillstå hur underbart det blev när jag kom fram.

Utmaning: ”Välj 5 ord på bokstaven G och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.” Jag valde orden genomskinlig, glipa, gnida, grym, groblad

söndag 20 december 2015

Julstämning

Mormor stickade mig ett par raggsockor i julklapp i år igen. Jag väste till morsan att hon borde upplysa sin mor om att vi lever på 2010-talet. En hundring nedstoppad i ena sockskaftet... Vad räcker en hundring till i dessa dagar? Wakey, Granny!

Morsan började grina. Sa att mormor har många barnbarn och stickar av kärlek och tänk på barnen i Syrien och när mormor var barn fanns det bara grankottar att leka med... Jag försökte föra upp diskussionen på ett mer samhällsekonomiskt plan och säga att... öh... att man inte får mycket för en hundring, helt enkelt. Morsan fortsatte gråta tyst och så la sig min styvfar Lasse i och viskade att mormor fått en ny sjukdom och kanske inte skulle finnas nästa jul. Då reste jag mig och gick. Jag hade ändå sparat mormors julklapp till sist.

Jag gick ut och träffade Aron. Nästa jul vill jag ha som dom. Alla vuxna swishar pengar till alla unga och nån gång före jul går släkten ut och äter julbord tillsammans. På julafton träffas de som vill virtuellt över Minecraft. Arons föräldrar har, unbelievable enough, inte ens nån sån där ful, trekantig elljusstake. Inte i nåt fönster. Aron var helt ledig, för hans föräldrar hade åkt på spa. Vi satte oss i hans vardagsrum och drack starköl och räknade pengar. Han hade fått 3600 av sin släkt. Cool as ice, twice as nice! Jag blev varm i magen, fast jag själv bara hade hundralappen att komma med. Det var väl julstämning jag kände.

(Utmaning: ”Vill ha”)

lördag 19 december 2015

Vem man pussar

Den dagen när Kajsa och jag hade setts pussas invid treornas barack nere vid tjärnen dök mamma upp efter skoldagens slut hos Siv, vår klassföreståndare. Jag skulle vara kvar. Om Kajsa och hennes mamma också var där minns jag inte. Jag minns mamma, i en nervös liten byxdress, och Siv, som förmodligen fortfarande var äcklad. Ingen av dem hade en aning om hur de skulle tackla situationen, verkade det som, särskilt som jag var helt utan syndamedvetande. Mitt oförstående inför deras fasa tvingade dem så småningom, efter hummanden och insinuationer, till en rättframhet de inte hade förutsett skulle krävas. ”Flickor pussar inte flickor!” utbrast slutligen mamma. Jag såg att hennes rosa manschetter darrade. Förtrytsamt protesterade jag med all sanningslidelse en tioåring är mäktig: ”Men mamma, du vet ju själv att alla pussade alla på mitt kalas i höstas!” Mamma hann inte ens snegla på Siv, utan kastade ur sig: ”Men då fanns det ju inga killar med!” Siv och jag bytte blickar och mamma fortsatte: ”Ni tränade på att pussas inför... inför... debuten! Det är en himmelsvid skillnad.” Jag skakade på huvudet.

Det kom en lojhet över reprimanderna från de två vuxna efter det, helt enkelt, antog jag, för att Siv och mamma förlorat sin enade front. Kajsa och jag fortsatte att pussas länge efteråt, kanske ett helt år, men från och med den här dagen kröp vi först in i tryggheten under treornas barack. Där var sandblandad humusdoft och torrare än vi hade trott. Kajsa hade pietet nog att inte ta sig dit in mera när vår intimitet avtagit och hon börjat pussa Kjelle i stället.

(Utmaning: ”Vid”)

fredag 18 december 2015

Podemos! Vi kan!






Jesus kom tillbaka till oss idag. Han log mot alla med mjuka ögon, en späd man men buren över oss, vi i folkhavet, som bara applåderade. Han kom till oss i dag. Se, hur han lyste! Hur han blickade ner från Förklaringens berg! Idag heter han Pablo Iglesias och leder Podemos. Vi kan! Vi kan och det är underbart. Vi ska bli fria från korruption och arbetslöshet och nöd och han ska leda oss. Om man bara tror så kan man. Podemos! Vi kan! Vi applåderade! Se hur hans väsen transformerar makt. Han behöver inte makt, det är därför han är makten, det står klart för den som vill se sanningen. Vi vet vad som är det onda: arbetslöshet och korruption. Vi vill det goda. Åter ropade han till oss och den här gången förstod vi: ”Kom till mig, ni alla som arbetar och är tyngda av bördor, så ska ni finna ro”. Vi svarade med våra kroppar. Med tusen trötta fötter, som giktstela och liktorniga bar upp vår rörelse, bar honom, han som inte ens behövde ett podium, för vi fanns där. Med tusen händer, fladdrande som fjärilsvingar kring hans kropp. Och med femhundra munnar som alla skanderade: Podemos! Vi kan!

(Utmaning: ”Ta en tidning. Slå upp sidan 16. Välj en bild från sidan. Skriv en text med utgångspunkt från bilden. Finns det ingen bild på sidan 16, bläddra vidare tills du hittar en. Du behöver inte skanna in bilden el dyl. Det är inspirationen som är det viktiga.”)

fredag 11 december 2015

Käre D.,

Why does ardour pass?” (tredje meningen på sidan 90 i Jeanette Wintersons Written on the Body)

Ditt brev når mig en blöt december. På omvägar når det mig, jag lever nu i en vittrande gammal gruvarbetarbostad med min man. Ja, min man är kvar. I en likadan bostad bor min mor. Jag går till henne på tre minuter.

Det är snällt av dig att skriva. Jag klandrar dig inte för din tystnad. Inte heller jag har ju skrivit. Alla år...

Såg du mig nu skulle du aldrig känna igen mig. Det är inte bara min kropp som jäst och lagt sig i veck och drivor runt en kärna som, skam till sägandes, fortfarande existerar – mitt själv har jag aldrig blivit av med. Inte bara min kropp, utan också min ande har förändrats! Jag vet hur du minns mig, för så minns mig alla: du minns mig som gnistrande, sprakande, med levande liv. Allt detta har falnat. ”Nu kan man ha dig i möblerade rum”, säger min ålderstigna mor, som visst är den enda som är nöjd med de förändringar jag undergått. Vi tillbringar dagarna med att spela canasta. Till min man säger jag att jag hjälper henne och det gör jag väl. Sätter upp en lampa här, tar ett tag med en rotborste där, diskar ett par tallrikar nu, far över med dammsugaren då. Hit och dit. ”Det är frid runt dig nu,” säger hon och för min hand till sin lena kind och jag vill tjuta: ”Letargi är inte frid!”

Min vän, det är med möda jag har skrivit dessa rader. Jag inser att jag inte på länge egentligen delat något med någon verbalt. Jag vandrar här mellan min gamling och min man och det är en så fysisk tillvaro. Jag undrar om du kan förstå. Jag gör mig inga föreställningar, inga teorier. Det tycker du nog är bra men jag känner att jag har förtvinat, särskilt om jag jämför med de visioner vi hade för femton år sedan, tjugo. Så är väl säkert också min utmaning denna: att leva kvar i ett misslyckat liv, eller i alla fall ett liv som drastiskt ändrat riktning, och se det så som det är. Det är inget speciellt med det. Det är allas vår utmaning: att leva med i det som sker och se det.

Nu faller ytterligare en bit av putsen. Murbruket i väggarna liknar tvättsvamp. Vi går med dubbla sockar och torgvantar inomhus, ändå har det ännu inte blivit kallt.

Tack för din omsorg.

M.

(Utmaning: Ta en bok. Slå upp valfri sida, mitt i boken. Skriv en text, baserad på tredje meningen på sidan. )

måndag 7 december 2015

Utan titel

Jag har ett stort behov av att framstå som oberörd. När min granne slog igen min egen dörr i pannan på mig tog det därför en stund innan jag började darra och gråta. Sen kunde jag inte sluta.

Vad jag vet, har jag inte haft något otalt med min granne. Inte något talt för den delen, heller. Hon har varit lika neutral för mig som jag utgått ifrån att jag varit för henne, i den mån jag ägnat det någon tanke.

Nej. Jag har faktiskt inte tänkt på att hon existerar. Nickat stramt när vi mötts men tänkt – nej.

Det är klart att jag förstår att hon är sjuk eller störd eller bådadera. Ändå är jag i grunden skakad av hennes utbrott, som kom klockan sju och femtio en onsdagsmorgon. Hon anklagade oss för att spruta gas genom hennes brevlåda, skära små hål i hennes konsumkassar, turas om att förfölja henne på dagarna och att ha monterat upp en övervakningskamera i hennes badrum.

Gjorde det så ont? frågade min man när han kom utrusande i hallen.
Nej, hulkade jag, Jag är så tagen av hennes vilja att bli sedd.

(Utmaning: ”Slå igen”)


söndag 6 december 2015

En modest liten historia

Hon kom efter mig i Konsumkön. På huvudet hade hon en så kallad fårfitta, fast det var en exceptionellt varm advent.
Det var en modest liten chipspåse, sa hon och log mot mig där vi stod och rafsade ner våra varor i plastkassar.
Det tog en stund innan jag förstod att hon talade till mig. Eftersom det var fredag hade jag köpt en påse grillchips i vad jag vill kalla pubstorlek. Jag övervägde att svara henne, hon hade en seriös framtoning – i alla fall verkade det så just då – men jag hade en känsla av att ”modest liten” torde vara en tautologi. Jag strök mig över skägget och bara nickade, som tur var.
Det tog nämligen ytterligare ett ögonblick innan jag förstod att hon talade till alla, utan undantag. Det är också en tautologi. ”Alla, utan undantag”.
Jag är också från Dalarna! sa hon på stockholmska till en mor och hennes tonårsdotter som visade sig vara från Norberg.
Norberg ligger i Västmanland men hon fortsatte, denna gång genom att rätta en dam som frågade efter vitmossa.
Fönsterlav heter det. Det är inte en mossa, även om de flesta tror det.
Plötsligt krusade hon ihop hela ansiktet och såg ytterst fundersam ut – faktiskt riktigt söt där ett ögonblick, med en sky av morotsrött hår. Och så fårfittan!
Jag kan inte komma ihåg skillnaden mellan en mossa och en lav. Jag har kunnat det.
Jag tyckte att det stod en spegel av tårar i hennes ögon men jag är inte säker, för jag slogs av att jag stod med min packade kasse i handen och bara betraktade henne. Jag vände helt om och snubblade nästan över en julgransliknande ställning av papp, där julstjärnor och amaryllisar var uppställda till försäljning. Hon hade börjat en konversation med en man i brun manchesterjacka men jag kunde inte höra vad de sa. Skyndsamt trasslade jag ut benen och lät mig sugas ut av butikens automatdörrar, ut i rusk och regn, över vittrande cementplattor, asfalt och makadam till min bostad, som är en tvårumslägenhet på tredje våningen i ett fyrtiotalshus utan hiss.

Efter maten plockade jag fram min modesta lilla chipspåse, utförde det berömda Estrellarycket (fast det var en påse från OLW) och åt långsamt chips efter chips, som jag brukar på fredagar, men den här fredagen spökade bilder i mitt sinnes öga som inte ville ge mig någon ro. De var av henne, förstås. Var hon en galning eller var hon lik mig? Ja, lik mig var hon inte, hon var ju social, men hon verkade intresserad av tillvaron och tingen på ett sätt som fick mig att känna försiktig frändskap. Vad jag visste hade jag aldrig sett henne förr. Det var antagligen ingen idé att spana efter henne på Konsum. Påsen tog slut men inte mina tankar på henne.

På natten drömde jag om en ljusvarelse med rött hår som nedsteg till mig och ställde mitt livs fråga. Jag rörde läpparna och tungan men inget ljud kom ut. Det gjorde ont. På morgonen vaknade jag och kom ihåg att en lav är en svamp i symbios med en alg medan en mossa är en växt. Det var inte så konstigt att jag kom ihåg det, för det hade jag slagit upp redan på eftermiddagen när jag kommit hem.

(Utmaning: ”Nicka”)

lördag 5 december 2015

Hanen och honan

Hanen: Den här människan verkar så gärna vilja säga mig någonting om sig själv och jag vet inte vad det är.
Honan: Att jag är en fågel, att jag är en fågel.
Hanen: Hon sitter så underligt på huk med huvudet under armen.
Honan: Jag bidar. Jag bidar.
Hanen: Jag är bara AT. Jag klarar inte det här.
Honan: Det här är min omvärldsanalys: det gryr och skymmer, gryr och skymmer; någon gång kommer en solstråle, ett regnväder, uppstår en vind.
Hanen: Jag klarar inte det här! Bakjouren!

(Utmaning: "Fågel")

fredag 4 december 2015

Ernestinas rum (en fjärils fjättrar)


Ernestina har skickat ett kort över Atlanten, en bild av sitt älskade rum. Det ”europeiska”, som hon kallar det. Det är ekboaserat med öppen spis och varma färger som skär sig. ”Du måste tacka och ge komplimanger” sa mamma. Ernestina har inga egna barn och är moster till min mor. Sådant måste man tänka på. Sådant tänker mamma på och därför jag. Men jag tänker också på en tid när alla tanter är borta, allting äntligen är fördelat och man kan veckla ut sig som en fjäril, flyga fritt.

Dear Aunty E,

What a lovely room. Is that you in the picture? I love flowers too. I hope the fireplace is in working order. It must be very cozy to sit by it at dusk. I wish there were rooms like your European one in Europe but, alas, I have never seen one. It is fantastic, your room. I hope you are in good health.

Love,

your loving
M.

När mamma log stänkte puder från hennes mungipor.

torsdag 3 december 2015

Att komma över vägen

Det gäller rå-, det gäller rå-, det gäller rådjur
likaväl som det kan gälla en älg.
Det gäller rävar och kaniner och små smådjur
likaväl som det kan gälla dig själv...

Vissa dagar är inte Tranströmer störst. Dessa dagar får Björling stryka på foten. ”En drömd konsert...” Va? När det finns något som heter Djurens brevlåda! Tidernas bästa barnskiva, upphittad under sorgliga omständigheter bakom en sjuttiotalsbokhylla i grön spånplatta på en vind som doftar mögel en sådan dag när pappas gamla stereo visar sig ha en fungerande nål och vi tar paus från planlöst plockande i damm och spindelnät, sätter oss i ringen och vrålar i stämmor:

Hur ska jag göra för att komma över vägen?
Hur ska jag göra för att komma över dit?
Här har jag stått nu och väntat flera veckor
och alla bilarna de bara kör förbi...

och det känns som om just den refrängen både får oss att fatta och hjälper mamma till en fridfull passage över Styx äntligen, efter att ha fastnat i nån bardo på vägen. Susanne gråter av lättnad och piper: ”Jag vill faktiskt ha ryan som Arne knöt till henne.” ”Vilken rya är det?” frågar vi andra. Det är en tuff rya i femtiotalsmönster som det visar sig att mammas lillebror gjorde åt henne när han gick på läroverket. När vi sitter här och James och Karin sjunger vidare om svanar som simmar upp-ooh-ner och humlor som haft det jobbigt dyker berättelserna upp, om rånjärnet och om vedklyven och om basfiolen, förstås. Berättelser som ger våra föräldrars liv konkreta konturer tills skivan är slut och långt efter det. Så reser vi oss, en efter en, och börjar rumstera bland grejerna med större tydlighet. Det är inte fult längre att vilja ha. Och soundtracket är kvar i våra sinnen. Det är vackrast när det skymmer och vi sjunger mjukt och unisont från källare till vind: Viiiii är en koloniiii kan inte låta bliii att sjunga denna melodi...

(Utmaning: ”Gäller”. Stort tack till James Hollingworth och Karin Liungman (och Tomas Tranströmer och Gunnar Björling och Pär Lagerkvist och alla andra poeter, stora som små))


onsdag 25 november 2015

Ung och stolt

ung och stolt juvensis et magnificus sjunger Eva Dahlgren och vi far genom natten ford transit delar tuggummi i långa strängar växelspaken kladdig av våra misslyckade försök att hålla den klibbiga tråden vid liv juvensis et magnificus du får inte säga nånting nu du får inte säga att det är som en navelsträng det förstör allt det förstör allt som du pratar vi ser ut som lady och lufsen när mötande bilars lyktor lyser upp styrhytten juvensis et magnificus och vi är ute på ett uppdrag men det spelar ingen roll vilket uppdrag det är bara vi slipper sitta utan syfte i den sega natten ja natten är seg som tuggummi och vi är dåliga på det vi gör men det märks inte i natt du kör som de kör i filmer ibland liksom vickar på ratten fram och tillbaka hela tiden du gör så jämt en gång försökte du öppna det där där luftfiltret sitter med en bordskniv för vi har ingen verktygslåda juvensis et magnificus vi har ingen verktygslåda och alla tycker att det är ditt fel för du är kille du är kille och jag är kreativ och det är lite mobbningsstämning mot dig för att du är udda kanske och inte har någon sångröst det skulle vara en med sångröst egentligen men vi hittade bara dig och jag skäms för oss hela tiden på turnén skäms jag för oss så mycket så att jag inte är kreativ längre och jag är inte snäll mot dig det är jag inte juvensis et magnificus nej nu sjunger hon titta på mig strålkastare lyser upp oss lady och lufsen på kamikazeuppdrag nån dag säger någon hur dåliga vi är och då kommer jag att dö måtte det bli snart. Dö.

(Utmaning: ”Stolt”)

tisdag 24 november 2015

Lisa

Det var ju normalt att någon kom.” (näst sista meningen på sidan 38 i Hundra år av ensamhet av Gabriel García Marquez)

Jag smeker över Lisas ådriga, brunfläckiga händer. Naglarna är korta, trubbiga. Det är mitt verk. Hon kan bli aggressiv och manikyreras varje torsdag. Det är första gången jag gjort det och någonstans i kroppen finns en upplöst klump. Lättnad. Lisa frammanar allt från respekt till skräck. Själv har jag känt mig dragen till hennes kärvhet ända sedan jag kom för fyra dagar sedan.
Hur har du det? frågar jag, kanske henne, kanske mig själv.
Hon vrider huvudet mot mig och det vita borstiga håret vippar. Ögonen är bara pupill.
Det är helt klart annorlunda mot förr.
Hon håvar in händerna, tar kommandot över dem.
Det var ju normalt att någon kom. Syjuntor. Kafferep, Middagsbjudningar. Och vanliga visiter, förstås. Visitkort med vikta hörn. Förlovade par. Ensamma herrar. Det var så...
Hon tystnar, ser ner på de plockande fingrarna.
Linneskåp att hålla reda på. Galltvål och såpa. Stenmangeln i källaren. Damast som bara blev vackrare med åren. Ja, man var drottning i sitt eget rike... för tjänstefolk hade man ju inte råd att ha.
Ögonens svärta, med avglans, som riktigt gamla mynt. Graciöst höjer hon händerna, formar en krona på hjässan.
Drottning i sitt eget rike!
Saknar du den tiden? försöker jag avrunda.
Det är dags för mig att gå. Jag tror att hon känner det. Händerna faller livlöst, och hon låter inte övertygad när hon säger:
En gång drottning, alltid drottning.
Jag ler, borstar naglarna från tidningen och tar noga reda på nagelklipparen.
Så ska det låta, Lisa. Vi ses i morgon.

Jag låser ut mig, klär om och cyklar tankfull in mot stan. Det är 80-tal och mentalsjukhusen ska tömmas men Lisa på psykiatrisk geriatrisk avdelning är väl för gammal för att komma någonstans. Jag är rörd över hennes erfarenheter... Rörd över att hon delat med sig... Rörd. Jag är rörd och berörd av de här gamlingarna, även sedan Karin, avdelningsföreståndaren, dagen därpå förklarar för mig att Lisa hittat på allt. Hon var nitton när hon kom in efter ett sent missfall 1933. Lika gammal som jag är nu.
Det är inte alltid bra för dem att prata så mycket, säger hon uppfordrande.
OK.
Modfälld går jag och hjälper till vid matvagnen. Lisa sitter i lilla matsalen. Våra ögon möts över en rosa bricka. Hennes fortfarande bottenlösa men liksom muntra när hon ser mig och jag får åter kraft. Småprata litet kan man alltid. Karin behöver inget veta. Och inget behöver vara särskilt sant.

(Utmaning: Ta en bok. Välj en slumpmässig sida i början av boken. Skriv en text baserad på näst sista meningen på sidan. ”)

torsdag 19 november 2015

Nunnekör

Jag minns hur ni stod som en medeltida kör – snörpta nunneansikten – och mässade er förtret och era dubier. Jag var oförstående. Han hade ju alltid fascinerat mig. Och du, Angelica, sa ”Fascinerat? Dig? Han?” Små tuppar i diskanten långt ovanför mumlet från er andra; tre ettriga frågor som inte var värdiga något svar.

Ja, jag tillmätte ofta det betydelse som ratades av andra. Inte bara betydelse – tjuskraft. Inte bara tjuskraft – oemotståndlighet.

Han är femton år äldre!!!” sa du, Patricia, med eftertryck på varje stavelse och hymnen, er hymn, fick plötsligt rytm.

Som om det bestämde allt. Men han var narig på skinkorna, det måste jag tillstå.

Djärvast var du, Marguerite. Du bara stod där och skakade på huvudet och er sång blev ett stilla sus.

Jag blev beklämd över er åsikt att när jag nu för en gångs skull blivit bedårad så hade jag... bedragit mig. Hårdnackat höll jag fast vid honom, även – ja, allra helst – när jag uppdagat att han hade nagelsvamp.

Och jag blev tjugotre och tjugofyra. Ni blev vana vid att komma på middag. Han var en hygglig kock. Du, Angelica, kunde förlora dig i samtal med honom om Liverpools öden efter att Kevin Keegan försvunnit och om PSG:s utvecklingspotential medan du, Patricia, fick massage. Men jag hade aldrig glömt era ord.

Och dagen kom, idag, när kören återsamlades. Sjutton månader har gått och jag kallade er till tjejträff. ”Ni hade rätt,” sa jag över biljardbordet. ”Vaddå 'rätt'?” sa ni i stämmor. ”Jag har gjort slut!” sa jag belåtet, färdig att slicka mitt beröm. Men ni gnölade och larmade, tog er ton. Jag var orättvis och korttänkt, ja, dum rentav, såg inte hans storhet. ”Mig har han då alltid fascinerat!” sa du, Marguerite, stjärnstrålande. ”Ja mig med!” sa du, Patricia, och du, Angelica, höll med. Jag stötte en fulländad stöt och sänkte nian i miljön. Sen gick jag.

Nu står jag här, på trottoaren utanför Biljardpalatset på Tynningegatan, och undrar vad jag ska tänka och tro. Inte om honom. Inte om er. Om människan. Mig har hon alltid fascinerat. 

(Utmaning: "Fascinerat") 

måndag 9 november 2015

Maktlöshet

Readymade today:

"I det fallet är du besynnerlig,
du danar oss på ett alldeles särskilt vis,
stora oppå oss eller tjurskalliga
eller vad som helst,
och sedan förbrukar du liven våra
till att underrätta oss om
att just sådana ska vi icke vara,
int ska vi vara
oppå just det särskilda vis
som du har skapat oss."
                      Torgny Lindgren
               Ormens väg på hälleberget


fredag 6 november 2015

Appfinnare för en natt

Idag går det långsamt för Sofie. Hon knastrar sig fram uppför gången till huset ett tungt steg i taget. Ryggan far inte med en snärtig smäll in i hörnet i hallen utan landar tyst vid hennes fötter, där hon står och biter i en test av det långa håret. Hon har en ny läxa till i morgon, hon ska säga vad hon vill uppfinna, för de har pratat om Edison som uppfann glödlampan och massor med andra saker (fast Victor säger att Edison bara kom-mer-si-a-li-se-rade glödlapan. När Victor säger det tittar magistern upp i taket. Han gillar inte att Victor läser så mycket. Men han måste säga att det är bra, för lärare ska säga så.)
Tänk utanför boxen nu! hade magistern sagt och gjort Sofie ännu mer förbryllad.
Uppfinna glödlampor är väl inte att tänka på. Det finns så många redan. Allt bra som behövs finns ju redan. Elvispen och Barbie och tvättmaskinen. Pappa har berättat hur de förfrös när de tvättade i vakar på vintern förr-i-tiden. Och elvispen är bra för födelsedagstårtor och hur skulle man kunna leka instängda-prinsessor-som-räddas-av-Ken utan Barbie? Tankfull som en professor sätter hon sig med kritor och papper. Och kommer på något!

Jag är inte uppfinnare, jag är appfinnare! säger hon triumferande till magistern dagen därpå.
Nu är hon inte långsam längre, det går så fort att magistern måste stoppa henne och be henne ta det från början.
Vad ska du göra för app, då? frågar magistern när han börjar greppa vad hon säger.
En pappapp.
En app av papp?
En app för pappor, fattar du väl. Som gör att de går igenom besiktningen och inte har handsvett när de ska på dejt och kommer ihåg tvättiden och... sånt.
Hon tystnar. Det som var så stort igår kväll, så finurligt och viktigt att hon inte hade berättat om det för pappa ens, för hon trodde ett tag att hon faktiskt skulle kunna göra den här appen och göra honom glad, känns nu barnsligt.
Hon tittar sig hastigt omkring. Det är inte så många som har kommit in i klassrummet än.
Berätta det inte för de andra, ber hon tyst. Jag kom inte på något, det var det jag ville säga.
Och de få stegen ner till hennes bänk är alldeles som att gå i lera på våren och hon böjer ansiktet djupt för att skydda det från de andras ögon.

(Utmaning: ”Uppfinna”)

torsdag 5 november 2015

Den vår de svage kallar höst

När vi kommer fram till Öland blir vi lite, lite tokgalna. Vi drar ut solstolarna på de drivor av löv vi skulle räfsa bort, tar fram dunjackor och termosar och böcker och lägger oss tillrätta. Vinden biter litet i kinderna, fingrarna vilar skyddade i syntetvantar som följde med våra telefoner. Vi kan bläddra.
Löv till läkedom, svarar du min outtalade fråga.
Jag tänker efter.
Den skrev han väl när han konverterat till judendomen?
Kanske. Huvudpersonen är i Jerusalem här i andra delen av boken.
Äh, jag vet inte egentligen. Det är en gammal bok. Åttital?
Ja... Jo... Det här är en nyutgåva.
Ojdå! Känns den aktuell?
Vet inte. Högtravande teknikdysfori.
Låter muntert.
Även vi tråkiga måste ju få ha våra böcker. Och du? Björnbusarna kommer igen?
Nästan. The Golden Notebook.
Snacka om gamla böcker.
Och tråkiga! Den är lika tjattrig som vi.
Det är kanske därför vi läser så mycket? För att vi pratar medan vi håller på, så att vi inte tänker på hur tråkiga böcker vi egentligen läser.
Undrar om Nobelkommittén gör likadant?
– I så fall kanske vi borde anmäla oss.

Sista timmen på söndagseftermiddagen sätter vi fart, med avlopp och vatten och löv till navelhöjd. Vi hinner allt vi tänkt ägna helgen åt, men slarvigt. Solen en blekgul strimma utefter horisonten när vi startar vår gamla Yaris. Tandklatter och full värme på. Benmärgen har inte tinat på någon av oss.
Det här var väl verkligen den vår...
– … de svage kallar höst!
Ja, han fick också Nobelpriset.
Och satt i Svenska Akademien!
Ytterligare en anledning att anmäla oss.

(Utmaning: ”Löv”)

onsdag 4 november 2015

SOS

Vid förtäring, ge omedelbart dryck. (Mening från Till vår ära av Alejandro Leiva Wenger)

Nån gång på fyrtiotalet, eller kanske det tidiga femtiotalet, inföll den så kallade SOS-tiden. Nu menar jag inte sångaren Sven-Olof Sandberg, trots att han också kallades SOS och var mycket populär vid samma tid. Nej, i det här avseendet står SOS för Smör, Ost och Sill, som på små assietter for in och ut genom restaurangkökens svängdörrar. Ja, många hävdade att det var samma assietter med samma mat som var i omlopp hela tiden, eftersom de aldrig rördes av gästerna. Smör, ost och sill var det minsta i matväg som man kunde beställa, nämligen, och mat måste man beställa för att få ta in en snaps. Allt detta vet jag för att jag slukade gamla samlingar med texter av Olle Carle (kåsören Cello) som barn. De hette saker som Några stycken i någras tycken och Varför blommar inte hembiträdet? och lärde mig misogyni och ordvitsar. Om det syns i mina skriverier såhär fyrtio år senare vet jag inte men ingen skugga över Cello om jag fått något i ovanstående kulturhistoriska ögonblicksbild om bakfoten.

(Utmaning: ” Ta en bok. Slå upp en slumpmässig sida i mitten. Skriv en text baserad på femte meningen på sidan. ”)

torsdag 29 oktober 2015

Jaha?

Töm mig på år och levnad, töm mig på det du kallar erfarenhet, och som ett skrynkligt fodral ska jag kastas åt sidan, kastas, föreställer jag mig, bland andra varelser som är lika skrynkliga och trista; vi är spädbarn med historia, en samhällsfarlig kraft - ja, en tickande bomb av intighet.

(Utmaning: "Tömma")

tisdag 27 oktober 2015

Avbrott

Mina tankar skulle vara alldeles normala om det inte vore för alla...
Det hänger sig för mig liksom, som en diabild som fastnat i en gammaldags projektor och om man inte har glas på bilderna börjar det lukta bränt. Nej, jag menar inte att mina tankar luktar bränt. Jag fastnade i min egen bild. Min diabildsbild av mitt tankeliv, som alltså lider under störande...
Fast jag vet inte om det egentligen är tankarna som stannar. Mig veterligt sker det bara när jag talar och påpekas främst av andra. Man skulle lika gärna kunna tala om talstopp som om tankestopp. Men den vedertagna termen är tankestopp. Tankestopp är ett lindrigt tecken på schizofreni. Så är jag schizofren när jag utsätts för dessa..?
Fast ingen har förstås frågat om jag lider av mina...
Ingen har frågat vad som händer inom mig när det kommer ett...
Det är ganska intressant, faktiskt, för samtidigt som det är slut på tanketråd, eller på just den tanketråd jag börjat på, så kan jag tänka riktigt stora tankar ändå. Det är som om en blåval kommer in på Kungsgatan, ridande på en halv ocean. Vem kan koncentrera sig på en futtig tanketråd då?
Som en diabild eller som en strandad val. Du ser, jag kan tänka. Jag tänker till och med vackert ibland. Det är bara det att jag stirrar så konstigt när det kommer ett...
Skulle du inte göra det om du såg motsvarigheten till en val på Kungsgatan. Skulle du inte det?

(Utmaning: ”Avbrott”)

måndag 26 oktober 2015

Ta med

Hon skruvar kroppen i en jämmerlig båge över rullatorn men man tror henne inte när hon säger att hon är åtti. Det är det klara, snabba talet, det är smilgroparna och det faktum att hela kalufsen är kastanjebrun.
Håret har de aldrig fått bukt med fast jag ätit cellgift i omgångar. Ja, nästan jämt, säger hon och för en test tillrätta.
Hon är välklädd utan att utmärka sig. Dea Axelssons är gott nog. Sedan hon fick garageplats för sin älskade Chevrolet har livet blivit lättare. Hon kör med lätthet de femti milen till sin bästis i Örnsköldsvik.
Med händerna på ratten är jag besvärsfri och stark!
Hon hatar att identifieras med sin sjukdom men det är den som är lättast att tala om. Själv vill hon tala om döden.
Barna sa emot mig när jag ville ha Pelle Karlsson på begravningen. Ja, inte Pelle Karlsson själv, förstås, men sången. När du går över floden.
Hon börjar sjunga, frimodigt och litet skevt:
När du går över floden går du ensam.
När du går över floden lämnas allt.
Inga vänner följer dig,
rikedomen räknas ej,
när du går över floden lämnas allt...
Jaha? Var de emot det?
De tyckte att det var för kärvt. Att Jesus hjälper en över och sådär. Gullegull. Men jag tror verkligen på att själva passagen mellan liv och död är det mest ensamma man kan vara med om. Har du suttit vid dödsbäddar?
Nej, faktiskt inte.
Nå. Det har jag.
Och?
Äsch, jag tar väl Tänk när släkt och vänner alla mötas där i stället.

(Utmaning: "Ta med")

onsdag 7 oktober 2015

Omplanterad

Samfundets cykler passade inte med läsårets gång. Det var en analys hon gjorde långt senare, eftersom den krävde en överblick man inte har som barn. Pastorerna byttes vid Mickelsmäss, i en process inte olik de stora fotbollsklubbarnas spelarköp, och var installerade lagom till kyrkoårets början vid advent. Hennes pappa var pastor i Samfundet. Således satte hon ofelbart första spiken i kistan genom att kunna svaret på frökens fråga: ”Vad betyder advent?” men hon var en positiv natur och ägnade inte kistan mycket uppmärksamhet. Hon vågade bara se de små förtretligheterna, som att hon redan gjort en slöjdpåse men däremot aldrig virkat ett gosedjur. Virkning blev aldrig del av hennes uppsättning färdigheter, däremot stickade hon med lätthet, och hon löste problemet med de två slöjdpåsarna genom att använda den ena till att bära de mineraler hon samlade på fritiden.

Jag känner mig som en blomma utan rötter, bekände hon en dag för mor pastorskan, som jobbade deltid som florist.
Nej, men du har nog dragits upp med rötterna litet för många gånger, gumman...
Det blev tyst.
– … och inte fått den extra gödning du behövt när du planterats om.

Det här samtalet ägde rum i början av hennes tonår. Mamman anade inget om kysstävlingarna, häxblandningarna och Svarta Madame. Det kändes som om de var gödning nog för henne, de, eller den status hon fick som en som sa ”nej” senare än de flesta. Hon var stolt över sina säkra tungrörelser och hur hon behärskade de mest komplicerade hångeltekniker och inte minst över att hon aldrig tycktes bli full.

Är det lättare eller svårare nu när du går i högstadiet? frågade mamman.
Lättare, sa hon tveklöst.
Hon var en positiv natur. Hon trivdes. Att populariteten var spetsad med förakt såg hon inte och aldrig undrade hon om hennes mödor hade blivit annorlunda om hon inte bytt stad och klass fem gånger på åtta år.

Mamman log och strök henne över håret.
Det var verkligen roligt att höra. Vi skulle nog prata lite mer på tu man hand, du och jag.

(Utmaning: ”Ta en bok. Slå upp sid 19. Skriv en text baserad på första meningen på sidan.”
Ur On Natural Selection av Charles Darwin: ”Hence, also, we can see that when a plant or animal is placed in a new country among new competitors, though the climate may be exactly the same as in its former home, yet the conditions of its life will generally be changed in an essential manner.”)

tisdag 6 oktober 2015

Snabba vyer -- en promenad

Jag har också börjat med hörlurar nu men du manar mig att se. Jag går med Om du tuggar Toy-låten i huvudet och runt det och missar nästan rönnen, vars yttersta blad just börjat slå över i rött. Måste stanna för att se. Var och en sitt eget soundtrack dessa dagar. Hur många mer än jag tror att de är huvudpersoner i en film i någon favoritgenre? Rönnens röda – jag vet inte om det är för banalt eller inte men ljuset är ändå för dunkelt för ett foto. Och jag går vidare medan jag funderar på vilken månad det var som rambutanförsäljerskorna fick Havelock Road att slå ut i tokrött. De sålde durian också men de högarna fastnade inte lika lätt i den mentala bilderboken. Jag sliter upp telefonen i tid för att kolla vad Om du tuggar Toy-låten egentligen heter: Stråkkvintett i E, Opus 13, av Boccherini. Föresatsen att googla rambutansäsongen dör i glömskans töcken. Tyvärr kommer Boccherini att göra den sällskap. Rönnen är redan glömd.

Vad har du sett på promenaden? säger du förväntansfullt.
Du står framför mig i turkosa kalsonger, i handen en gigantisk hålslev. Jag har inget att tillföra.
Bilder som är för sköra för att delas, ljuger jag och ditt ansikte slocknar.

(Utmaning: ”Se”)

onsdag 2 september 2015

Plan de Paris

De fortsätter att stråla, avenyerna och gatorna och boulevarderna från Paris många torg, och jag hänger inte med. Det är tunnelbanestationerna jag kan på sin höjd. Paris underifrån. Étoile säger jag trevande. Det betyder stjärna har jag lärt mig. Jag går upp vid Étoile och knockas av gatorna, som är avenyer här allihopa. Själva torget är som ett stort runt ingenmansland. Man hukar i blåsten. Champs-Elysées är tjusig sa jag till dig en gång för att visa att jag hade vågat gå ovan jord någonstans i innerstan. Du fnös. Började prata om femte arrondisementet. Och det sjätte, där Jean-Paul och Simone höll hov på Cafè de Flores. Jag har googlat Jean-Paul och Simone på min nya telefon. Alltid litet rädd för den men inte lika rädd som för den här staden, i vars utkanter jag vandrar, med tidningar på nätterna, reklam på dagarna. Springskor av dålig kvalité. Dig hittade jag på en av mina tidningsrundor. Du var full då, så jag visste inte att du var kulturell. Natten därpå la jag en lapp i din låda. I want to be friends with you /the paper man – och så telefonnumret. Jag vet inte varför du accepterade, om det var för att jag hade hjälpt dig när du var packad. Ditt tjocka svarta hår till midjan luktar alltid gott, kanske av mysk. Jag är förtjust i dofter. Du är från Marocko. Eller vad det är du är – du är född här och det gör skillnad. Till dig törs jag inte säga att jag är rädd för den här staden men det är du som fått mig att inse det. Du studerar på Sorbonne. Du sitter i kassan på Monoprix. Din hobby är gratiskultur. Min är att sova. Intresserar du dig inte för någonting, Chibuike? frågade du en gång och jag svarade som varje igbo skulle svara: Jag intresserar mig för pengar och för Gud. Mina intressen leder mig till någon tunnelbanestation och en gatuadress. Ett namn, ett nummer. Dina intressen tar dig med till hela stadsdelar och deras historia. Marais... säger du och himlar med ögonen. Jag fattar ingenting men himlar jag med. Det är som om det är kortare mellan dina hjärnceller än mellan mina. Du skrämmer mig, som staden, men förtjuser mig med. Jag har börjat göra korta turer in till stan ibland för att erövra dig helt. På sikt. För att förstå dina ögon. Det är svårt. Gammalt är vackert, nytt är fult – men inte alltid. Täta trådar, trassliga, att nysta i är dina koder. Jag är hjälplös men stolt. Jag är kär.

(Utmaning: ”Stråla)

lördag 22 augusti 2015

Attribut

När Evy stod utanför jobbet och rökte i den vassa februariblåsten tänkte hon på vad den synska tatueraren hade frågat:
Vad är ditt främsta attribut?
Det var fråga om något man kan stå för hela livet och på vilken kroppsdel det i så fall skulle sitta och egentligen var Evy bara rädd för smärta. Men ändå. Det tålde att funderas på ändå. Hon tittade på tornet av aska som tronade på en lika hög vit cylinder och tänkte att det var nog den, cigarretten, som var hennes främsta attribut och det smärtade.
Jag är mera rökare än konsthantverkare, sa hon högt till en murken snödriva.
Askan föll. Hon hade rökt lika mycket jämt, hon måste ha rökt lika mycket när hon var ung och tog sitt hantverk på allvar, ändå kunde hon inte minnas att hon känt sig så solkad av rökningen då. Idéerna hade gnistrat ur huvudet på henne, det fanns inte en bokbindartävling hon inte var med i. Hon syntes i bokbindarvärlden, var en av dem som hade tur och fick ett av de få bokbindarjobben, på statligt arkiv, och äntligen anständig mat på bordet och semesterresor varje år... Men det blev liksom glesare... mellan tävlingarna, visst, men också mellan idéerna. Och i ett vilset halsbloss blev det i Evys hjärna som om rädslan för smärta hade med det att göra. Det var en sån där liten tanke på tvären som inte gick att hålla fast och hon glömde den omedelbart. Tog ett bloss till. Såg det höga asktornet balansera – en meningslös vana en meningslös vinterdag. Hon fingrade på lappen som låg i fickan, tatuerarens hemliga, som hon inte fick titta på förrän hon bestämt sig. Hon var inte bra på att hålla löften. På lappen stod: ”Du kommer aldrig att våga.”

(Utmaning: ”Välj fem ord på bokstaven A och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.” Mina ord: allvar, attribut, aska, arkiv, anständighet)

tisdag 18 augusti 2015

Vänja sig

En herde spelar på sin flöjt om kvällen och flöjten vänjer sig och låter bra...

Jag var aldrig förtjust i Evert Taube men även som liten gillade jag när texter levandegör det sällan beskrivna. Som i Sololà. Att flöjten skulle vänja sig tolkade jag som en poetisk utsaga men det där med Sololà själv, det förstod jag: När Sololá har krupit under fällen, då vänjer bädden sig vid Sololà... Jag såg för mig en raggig fårfäll och en mjuk madrass som båda formade sig när Sololà boade in sig. Det var gott. Och jag hade två problem: hygienen och Evert.

Hygienen: för mig var det bortom allt tvivel att Sololà låg naken i sängen utan lakan och det var inte särskilt renligt. Men det lät skönt.

Evert: Så många av hans visor hade jag hört, att jag även fann det bortom allt tvivel att han ville ligga där med Sololà. Och vänja sig. Och bli vand vid. Hm. När jag var liten var det alltid vinter och på teve visades alltid repriser av när den då tämligen döve Evert Taube reciterade sina sånger till luta inför ett fullsatt Gröna Lund sommaren innan. Ett inslag var alltid att han framförde Min älskling, du är som en ros till sin fru Astri, som satt på första bänk och såg spänd ut i ansiktet. Jag kände sådan ömhet för henne, som fick sitta hemma i Sverige och vänta medan hennes man rumlade runt i världen. Alla visste ju vad han höll på med! Damer, damer, damer. Samtidigt fanns det en kittling: Tänk om man kan leva så!? Vara överens om att leva så. Ge varandra utrymme. En tanke att vänja sig vid?

(Utmaning: ”bo”)

måndag 17 augusti 2015

Gerda

Det enda som dimper ner i brevlådan härute, förutom dassiga erbjudanden från Ica i Köpingsvik, är vykorten från moster Gerda. Det låg ett par redan när vi kom och brådstörtat tog hennes inredda båthus i besittning efter att hon hade gett sig av i sin ljusblåa motorseglare. Det är alltid något hektiskt över Gerda och det är som om hon gör saker bara för att hon kommit på att det går. ”Ni måste undvika Klingsor”, stod det på ett av de vykort som fanns när vi kom hit. Brevlådan läckte in litet grand, Icabladen var som tunn wellpapp och vykorten böjda. Det andra lydde: ”Ni måste ta vägen över bergen.” Berg – det är väl mycket sagt på Öland. Fast det sa jag inte till Niklas. Vi bara tittade på korten, hummade och la dem på byrån i köket.

Sommaren blev ovanligt fin och Gerda hade två cyklar. Vi tänkte inte på någonting. Blev långsamt brunare. En eller två gånger i veckan kom korten. ”Ni måste hitta den svarta svanen.” ”Ge akt på enarna i norr.” Niklas hade lagat brevlådan och vi tittade förresten så ofta i den, att det ändå inte skulle ha varit något problem med fukt. ”Ni får inte göra er bekanta.” ”Ni måste följa planen.”

Jag tycker det här är litet otäckt, sa Niklas en dag.
Vilket, sa jag yrvaket och insåg att vi knappt hade pratat med varandra på länge.
Vi hade tagit i varandra men nästan inte pratat.
Gerda. Hennes kort.
Du är rädd för att hon har blivit knäpp?
Knäpp har hon väl alltid varit! Nej, jag bara läser ett stort ”annars!!!” i slutet av varje meddelande. Jag tror att hon hotar oss, Emily.
Det där menar du inte. Det är ju bara poänglösa meddelanden. Det finns inget hotfullt i dem, ingenting.
Titta då! sa han och lämnade över korten, en större bunt än jag insett.
Jag tittade knappt, lämnade dem bara tillbaka och sa:
Neej. Gerda skulle aldrig hota oss. Inte Gerda. Hon...
Jag vet. Hon var ditt vuxenstöd när du var liten. Hon tog dig med till Liseberg. Men jag tror att hon är paranoid eller nåt och har vänt det mot oss på nåt sätt.

Jag gav mig inte där och då, jag älskade båthuset och var förtjust i att få ha det för mig själv tillsammans med Niklas, men efter några fler dunkla meddelanden var semestern över för Niklas del. Jag kunde ha satt ned foten, sagt att jag stannade ensam, men det vore att ta för mycket plats.

Nu är det oktober, hård pålandsvind, och jag står åter vid den gamla brevlådan. Jag har kommit för att kolla om det fortfarande kommer kort. Släkten har redan låtit efterlysa Gerda och hennes båt. Vad jag kan se är de sista korten stämplade i några nordtyska hamnar i början av september. Alla bär samma typ av order eller förmaningar och det som måste vara det sista lyder: ”Ni måste lämna allt, precis allt, i ursprungligt skick.”

Jag väljer att inte gå in i båthuset. Jag bär en dov känsla av att ha svikit Gerda. Som om vi skulle ha räddat henne från att försvinna om vi stannat, tagit emot hennes direktiv.

(Utmaning: ”Annars”)

lördag 15 augusti 2015

What's in a Name?

Margareta Grönros heter nu Maria Sunderdal. Det innebär att det inte är någon som vet vem hon är längre här i stan. Hon såg till att flytta så snart gymnasiet var över.

Vi har klafsat runt på hjortronmyrarna häromkring en hel del, jag och min bror, den här sommaren. Han är min storebror Marco och han tycker fortfarande om att ta hand om mig. Vägleda mig. Vi pratar en försiktig och ordkarg engelska – det var fashionabelt på den nicaraguanska atlantkusten att prata engelska när våra föräldrar emigrerade därifrån. Vi har pratat en del om teodicéproblemet som inte är ett problem för Marco, eftersom Gud inte finns. ”Är Gud död?” frågar jag. Han skrattar och säger att Gud aldrig existerat. ”Why?” säger jag då och han kastar ointresserat med huvudet, säger ”Zed.” Våra samtal stoppar alltid efter mina ”Why?” med ett ”Zed” och sen är alfabetet slut, så det är inte mycket mer att säga. Det är bara på svenska man har åååå, ääää och ö att ta till.

Det var nere på Resecentrum jag stötte på Margareta Grönros, alltså Maria Sunderdal, förra veckan. Hon kom med en nätt rullväska från något tåg eller kanske en buss. När hon bodde här i stan gick hon i Marcos klass på Stavskolan. Hon var trevlig då och hon var trevlig nu och jag vet inte men jag tror att Marco... I alla fall hörde hon inte första gången jag sa det namn som inte längre är hennes. Hon lystrade inte, menar jag. Och därför, kanske, eller kanske för att vi båda stod i solen och åt varsin Magnum Classic, så berättade hon för mig om sina namn. Om hur hon tvingats kallas sitt andranamn Margareta i ettan, eftersom det fanns tre Maria i klassen. Hur hon bytt tillbaka till Maria när hon började på Universitetet. M. Grönros som M. Grönros, liksom.
Och nu har jag gift mig på gamla dar, säger hon och ler.
Ler triumferande? Ler vemodigt? Ler. Och hon är högst 29. Jag frågade inte vad hon gjorde i stan och glasspinnarna var färdigslickade, så vi sa ”Kul att ses” och gick åt varsitt håll.

Marco,” säger jag på nästa namnlösa myr. ”Vet du att Margareta Grönros har bytt namn?” Han stannar. ”Nej,” säger han dröjande. Jag ser på honom att han googlat på henne, sökt henne på Facebook. Plötsligt bestämmer jag mig för att inte säga vad hon heter nu. Det var något med det där sköra leendet kring hennes äktenskap som tog mig. ”Det berättar jag inte,” säger jag när han väl frågar. ”Varför?” ”Zed.”

Text baserad på ”Why?”, tredje meningen på sidan 97 i The Rhetoric of Fiction av Wayne C. Booth.

(Utmaning: ”Ta en bok. Slå upp sidan 97. Skriv en text baserad på tredje meningen på sidan.”)

torsdag 13 augusti 2015

Exorcism

Hon skriver minnena för att bli av med dem. Varje dag nya smärtsamma minnen som måste processas på papper... Tja, hon är en modern människa, först är det förstås på skärm, men sen, i början av varje månad skriver hon ut den förra månadens skörd, hålslår och sätter in i en svart Jopapärm med vit rygg. Lagerhyllorna i det lilla källarförrådet bågnar av pärmar med vita ryggar. Årtalen i rött. Årtalet för hågkomsten, inte årtalet för minnet. Det vore för komplicerat. Öka graden av byråkrati. Hon skriver och skriver. Sisyfos och jag, tänker hon. Ungefär en gång om året, litet oftare, går hon ner med en ny pärm. Stannar en stund när hon åter låst gallerdörren efter sig. Betraktar med tillfredsställelse allt som hon glömt.

Utmaning: ”Bli av med”

lördag 8 augusti 2015

Den okände resenären i Vientiane

En liten del av henne, en både upprorisk och skamsen, umdrar varför man egentligen reser. Jo, hon är tjugotre och säger att resandet är och ska bli hennes liv, säger det ännu fastän hon börjat märka att det är återkomsterna hon gläds åt. Att hitta homes away from home. Gräva ner sig i ett språk med många kasus eller med diakritiska tecken som inte liknar svenskans. Förstå. Få förtroenden. Hänga med. Kunna skådespelarna.

Men resandet gör trött. Att varje dag vara tvungen att skapa sin verksamhet. Varje dag kunna redovisa upplevelser. Nära möten hellre än bungy jumps men upplevelser likväl. Nu går hon på en gata i Vientiane, moloken i torr inlandshetta, och undrar...
Why travel? hör hon sig säga till en liten buddhastaty som inte svarar, så tankarna får löpa vidare. Inte för första gången slås hon av det troliga etymologiska sambandet mellan engelskans ”travel”, resa, och franskans ”travail”, arbete. Till sin förtjusning hittar hon så en annan tråd: norskans ”travel”, hektisk, jäktig. Hon bugar ”tack” mot buddhafiguren, hon har blivit stående där, och skyndar vidare på litet bättre humör.

Jag har flätat en ordkrans! säger hon glatt till sitt ressällskap på kvällen.
Av vad? säger Mårten retsamt.
Av ord, förstås.
Hon förklarar. Travel – travail – travel.
Men är du säker på att orden är besläktade?
Han har en liten rynka vid vänstra näsroten.
Nej, oh nej, och det är inte viktigt för mig.
Det är inte viktigt att det du kommit på stämmer?
Det stämmer in my book och Sverige är människornas urhem, svarar hon högdraget.
Han himlar sig och försjunker i Stig Larssons Autisterna, som han hade grävt fram ur bokhyllan i det förra guest houset,

Dagen därpå vet hon vad hon ska göra. Då är reselivet lätt. Mårten sitter kvar med Autisterna på takterrassen. Hon fixar med litet besvär en riktig krans av något som liknar cypress. Den tar hon till den katolska kyrkogården med en sådan bestämdhet i hela sin uppenbarelse att det är tydligt att hon är på en färd vars syfte hon inte anar. Det är långt till den katolska kyrkogården, hon hinner tänka och plita. Det blir ingen dikt, bara hälsningen ”Till en okänd resenär” samt i cirkel orden ”travel – travail – travel”

Och vad gjorde du med kransen? frågar Mårten.
La på en grav.
Vilken?
Den okände resenärens grav, förstås. När ska vi börja tänka på att ta oss till Filippinerna, förresten?

(Utmaning: ”Krans”)

torsdag 6 augusti 2015

Inkognito

Jag vill berätta litet om mig själv. Jag är en typisk engelsk tjej och det här är sista året, det absolut sista, som jag måste följa med mina föräldrar på semestervandringar runt kusterna på de Brittiska öarna. Jag har ändå gått första året på universitetet, nästa sommar ska jag väl få tag på ett sommarjobb. Mina föräldrar glömmer sällan möjligheten att påpeka för mig vilka uppoffringar de måste göra för att ta mig genom den högre utbildningen. Så har det blivit i England numera.

Jag är en typisk engelsk tjej men jag gillar kaffe. Starkt kaffe. Föräldrarna får dricka teblasket ur termos, jag väljer att köpa in pressokaffe – i det här fallet – för de få slantar jag har kvar.

Jag är en typisk engelsk tjej. Lika delar anglosaxisk och keltiskt gränsland. Men jag har aldrig läst Fifty Shades of Grey. Inte gamla The Diary of Bridget Jones heller. Det gör mig litet småunik. Nu pratar mamma och pappa med mig men jag låtsas inte lyssna. Jag tänker på litteratur. När jag blir man ska jag skriva som Virgina Woolf.

Jag har räknat på det. Om jag får jobb på en pub tar det fyra somrar och ett år innan jag har pengar för att byta kön. Varje penny räknas. Än så länge sitter jag krokimodell litet grand under terminerna. Stoppar alla pengarna i en porslinskatt som jag fick av farfar när han slutade fara på Shanghai. Jag sitter modell och fantiserar om hur jag ska framstå för krokieleverna vartefter min kropp förändras...

Än så länge har jag bara varit på ett transevenemang. Skräniga he-girls och timida tjejpojkar. Smög runt väggarna i bomberjacka. Försökte röra rakt på höfterna. Om jag ska bli den jag egentligen är. vem kommer jag att bli då? Och om jag egentligen inte är jag, vilka är då de andra?

Nu säger mamma och pappa att vi ska fortsätta vandringen. ”Kom, min flicka, så går vi!”, säger mamma och rufsar mitt hår. Jag reser mig, en vanlig engelsk tjej. Inkognito.

(Utmaning: bild från http://www.theguardian.com/uk-news/gallery/2015/jul/28/your-underwhelming-uk-holiday-photographs#img-5 )

onsdag 5 augusti 2015

I stället för en saga: Rumphugget om Gandhi

Heliga män och kvinnor är i allmänhet inte materialister. Det sägs att Mohandas K. Gandhi ägde bara det han gick och stod i, sina glasögon samt en rakhyvel. Vi senare dagars wannabes försöker hänga med genom att fnysa åt sakerna men det gör inte de heliga. De kanske har så få saker för att det var vad de hinner med att sorgfälligt underhålla? Mahatma Gandhi hade förstås också sin spinnrock, som han bar omkring på överallt. En enkel pryl som manifesterade hans önskan att Indien skulle fortfara vara självförsörjande på tyg och inte förstöra den inhemska, hantverksmässiga textilframställningen på grund av billig import från kolonialmakten England.

Jaha, nu har jag fastnat på Gandhi. Hur kommer jag härifrån?

Nej, heliga män och kvinnor är i allmänhet inte materialister. Men de halvänglar jag har känt – och de är två – skulle lätt kunna förväxlas med pryldårar i sin ömhet för tingen, och särskilt de ratade... De t-shirtar man hittar på Långholmen, bär hem och tvättar med galltvål, syr ihop litet under ärmen och sedan använder. Nackareservatets många spridda tomburkar och pet-flaskor som man samlar ihop och fördelar bland tiggarna vid Gullmarsplan. En ensam mutter som högtidligt bärs hem, för kanske kan den finna sin bult.

Nu väntar ni bara på att jag ska skriva att det var detsamma med människorna, särskilt de ratade, så jag skippar den litet för uppenbara biten. Ha!

Heliga män och kvinnor, samt de två halvänglar jag känt, är praktiska i en så djup mening att det kanske inte alltid framgår. Jag tänker till exempel på när Gandhi sprang ifatt ett tåg som redan börjat rulla och därvid tappade sin ena sandal. Vad var hans ryggmärgsreflex? Att kasta ut den andra sandalen också, förstås, så att paret skulle komma till användning. Ganska många gamla sandaler som en gång varit Gandhis har sålts på auktion i väst och betingat priser på kring 150 000 kronor. Han äger långt mer efter sin död än när han levde. Till exempel allt han skrev med sin noggranna piktur, som: ”Var den förändring du vill se i världen”. Var den förändring du vill se i världen...

Jag ville berätta en saga idag, en saga om saker. En av halvänglarna hörde till den. Jag hade inte kraften.

lördag 1 augusti 2015

I så fall ringer de inte

Jag har varit uppe hos Tora Thörne i etagelägenheten på åttan och hon ser mest hängmattorna hos hippisarna på den andra takterrassen, vad jag kunde se. Hos många i vår förening som bor högt kan man inte se så mycket, eftersom fastigheten ligger i en sänka. Det är försmädligt. Den som har bäst utsikt hos oss är nog faktiskt Bosse, ordföranden. Han bor på nedre botten och har ett uterum bakom ett högt plank men sedan föreningen installerade övervakningskameror i hissarna och i garaget har han mycket att titta på. Han och frun. De slår vad om allt. Om Sören Blom ska glömma att veva upp sidorutan när han parkerar som vanligt. I så fall ringer de till honom. Om Pedersson på fyran ska kyssa hemtjänstflickan med flätan i stora hissen i nittioettan. Om tant Solveig i nittiotrean ska peta näsan när hon får en stund för sig själv. I så fall ringer de förstås inte. De har en burk där den som förlorar lägger en femma. Den burken har de med sig när de åker på bilsemester. Om de kan slita sig nu när de har en sådan utsikt.

(Utmaning: ”Utsikt”)