Rani och Rajah

När jag kommer hem på måndagseftermiddagen ligger Rani och Rajah under sängen. De ropar burkigt på mig redan när jag låser upp ytterdörren.
– Maria, careful! Siren!
– Kellahopter, Maria! Kellahopter!
Jag förstår inte mycket mer än att något skrämt dem. På huk invid den låga dubbelsängen får jag försöka övertyga dem om att inget farligt ägt rum eller kommer att hända. Lirkar ut dem som små barn. Vi sätter oss på sängen och de får berätta. De hörde först en siren och sen en helikopter på låg höjd över hyreshuset där jag bor, kopplade samman de två ljuden och tolkade dem till det värsta, som man gör när man har bott i Jaffna under decennier av inbördeskrig. Den svala Rani och den engagerade Rajah ser halvt upplösta ut. Jag klappar valhänt tröstande på överkastet och stirrar ut i luften efter en förklaring. Och den finns: Hesa Fredrik. Det är den första måndagen i juni och det luktar lugnt och grönt därute.
– Vi har ett slags krigsalarm, förklarar jag så. Den första måndagen i månaden testas det. Det var den sirenen ni hörde.
Båda spärrar upp ögonen.
– Men hörde inte du den? säger de i kör. Hörs den inte i hela Stockholm?
– Den hörs i hela landet. Jag vet inte, jag måste ha kopplat bort det. Jag minns inte sist jag hörde den, ärligt talat.
– Om jag vore fienden, skulle jag anfalla den första måndagen i månaden, säger Rani klipskt.
– Det verkar funka närsomhelst, om folk inte ens märker larmet, invänder Rajah.

Långt senare, invid våra masala dosais, sitter vi och analyserar det svenska kynnet. Hur vi lever i vår trygghetsbubbla och inte har den mest elementära katastrofutrustning hemma, inte vet hur man ska göra om det brinner i trapphuset och negligerar testet av varningssignalen till den grad att vi inte hör det – här stirrar Rani och Rajah ohöljt på mig – och inte ens vet när det är! Rajah har googlat och funnit att testet av Hesa Fredrik görs varje kvartal, inte varje månad.
– Vi har inte haft krig på ett par hundra år, försvarar jag mig.
– Det har gjort er till zombies! säger Rani.

Hon påminner mig inte om hur många trauman jag tvingat henne och Rajah att återuppleva genom att inte varna dem innan jag gick. Jag försöker säga förlåt men de turnerar elegant, säger att det var intressant att se hur obearbetad deras rädsla är.

Min situation är inte intressant. Jag har en längre tid bott i inbördeskrigets närhet men när jag bor här hemma i Sverige är jag högst omedveten om tänkbara hot. Om en bankomat inte fungerar blir jag kränkt. Att leva på ovansidan av det bekväma, högteknologiska samhället är något jag ser som en rättighet, liksom att häckla samma samhälle. Jag tar inte mer ansvar än ett barn på dagis gör.

(Utmaning: skriv om en signal)