Utmaning 66 Through the Passage

I want to know how a Songline works. I want to strip naked and enter the parallell Universe of the Dreamtime, where the ancestors live. Their ancestors. Not mine. I have to turn to fellow human beings on the other side of the world in order to know how to sing the land again. Going on a walk-about is the pivotal rite of passage. The doors to the Dreamtime should never be closed again. The passage is open. Swinging doors into the land of no excuses. The land of dream, creation, psychosis. The mystic land which lies all around us.

How do I know that not all land once was sung? Sometimes, in my clearheaded nights of insomnia, I see my ancestors rise from out of the ground even here. Disoriented finns, little people; the conquerors of inland Scandinavia were the lowliest of the lowly. If my Songline exists it was sung by them. My line, which wiped out the original lines of those to whom the land belonged, because they didn't own a sliver of it.

(Utmaning: Ta ut den tredje boken från höger på tredje hyllan i din bokhylla. Slå upp sidan 33. Läs och skriv av den tredje meningen. Slå ihop boken och skriv en helt egen fortsättning. )

Den bok jag hittade var Songlines av Bruce Chatwin.

Bokhandelsbantning

Det kommer snart en dag när boklådor bara finns i de större städerna och mest används som showrooms, av oss svikare som överger bokhandeln på hörnet för bokus och adlibris. Om Akademibokhandeln hårdbantar, hur är det då med Berras Böcker i Brunkeflostrand? Svältdöd? Akademibokhandeln äger väl i alla fall andelar i någon av nätbutikerna.

På nittiotalet blev jag en gång utskälld när jag gick in i en liten fotohandel på Brunkebergsåsen och ville titta på en prestigekamera. "Jag tjänar inget på att visa dig en kamera som du ändå tänker köpa på postorder", sa gubben bakom disken. Det var precis vad jag tänkte göra, så jag protesterade vilt och förtrytsamt.

Han är väl nedlagd nu, som snart Berras Böcker. Kvar blir några enstaka Akademibokhandelspalats, där man smyger sig in och tummar och tittar, för att sen skamset krypa hem till datorn och klicka in sin beställning.

En annan som skällt är min moster. Hon gav mig en femhundring i julklapp, jag ringde glädjestrålande för att tala om hur många böcker det blivit. "Har du köpt dem på stan eller på det där andra stället?" frågade hon. Ljuga för moster om en julklapp? Eller rakryggat yppa sanningen? "På nätet", pep jag. Jag fick mig en lektion om hur hela finanskrisen egentligen handlade om en trashanksarmé av arbetslösa bokhandlare. Den var så överdriven och lång, att jag hann samla mig till ett motargument: "När de stora livsmedelskedjorna kom, fortsatte du då att gå till mjölkaffären i kvarteret?" Det hävdade hon inte hörde dit.

Det står 1 - 1 mellan min moster och mig. Men 66 får gå från Akademibokhandlar runt om i landet.