Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

måndag 5 september 2011

Buss i omvärlden

Fristående fortsättning från igår och i förrgår

På vägen blir vi kontaktade av många. De ser vår buss med ”Hedonist Tours” målat i vinrött på vitt över båda långsidorna och de vill komma fram till oss och ställa frågor. Förbluffande många är arga och vill debattera. De anser att hedonismen är egoistisk, inte alls vad som behövs i vårt land vid denna tid. De tycker att vi står för något nedbrytande, när vi sitter utanför bussen och pimplar rosévin och läser eller slänger käft. För många måste vi intyga att vi har alkolås på bussen. Ibland får Kalle demonstrera det. Han dricker mest. Vi måste också intyga att vi har riktiga jobb därhemma. ”Men vad gör ni då här?” frågar någon. ”Det kallas semester,” säger Josabet spetsigt. ”Är ni hedonister även när ni jobbar?” ”Så långt det är möjligt.”

Vi har inget mål. Det enda vi önskar är att nå Korpilombolo men vi reser nog litet för långsamt. Till Växjö, Skövde, Göteborg, Halmstad, Lund, Karlskrona har vi tagit oss på kringelikrokiga vägar. Ibland tillryggalägger vi bara tio mil på en dag, om det är många loppisar utefter vägen, eller om vi ser ett skojigt litet museum. Till Växjö for vi för att träffa Petter, lutspelaren. Han jobbade en gång på vårt garage därhemma. I Skövde känner Malena en sierska men vi träffade henne aldrig, hon hade råkat gå ut när vi kom. Ringde sedan, förkrossad. Hon hade gärna hängt med en sväng men hon har inget busskort. I varje stad på vår lista någon som med god vilja kunde räknas som hedonist men ingen har tid att lämna allt och följa oss. Vi hoppas på Krille, den galne konstnären i Korpilombolo. Vi träffade honom på förra resan på ett galleri i Askersund. Han gör tavlor i sand och sprutar sand över publiken, så att det skimrar framför ögonen. Jag har messat honom och förvarnat, sagt att vi kommer vecka tjunie eller tretti.

Innerst inne är vi nöjda med att vara bara vi fyra. När vi sitter om kvällarna och har skrivövningar eller spelar kort. Gemenskapen. Nu börjar Josabet gnola ”Jag går mot döden var jag går”. De andra stämmer dröjande in. En treklang. Själv ordnar jag förstulet mina kort i tretal. Jag kan inte gå ut men jag kan lägga upp och nu är det nog brådis.

(Utmaning: skriv om att kontakta)

söndag 4 september 2011

Det Bästa

Fristående fortsättning på ”Hedonist Tours” (3 september 2011)

Det enda vi bråkat om på vår lössläppta tur genom Sverige med den ombyggda lokalbussen ”Hedonist Tours” är biblioteket. Det består av två hyllor inbyggda i ändarna av de bakre slafarna och utgör vägg mot bordet där vi spelar kort och äter mat om vädret är dåligt. Vi tjejer har dragit dit så olika sorters böcker som Chuck Palahniuk, Kristin Lavransdotter, några deckare och litet klassiker. Kalle kom stolt med tre coop-kassar ”Det Bästas Bokval”. ”Bredd och djup!” flöjtade han. ”Här har vi allt vi behöver på behändig yta!” Jo, jo. Skriet från öknen och Rymddotterns återkomst och så vidare, fyra och fyra i varje fusklädervolym. Josabet hoppade av vrede. ”De är förkortade!” ropade hon. ”Det redan lättsmälta, tuggat en extra gång!” Hon var så röd av vrede att Kalle fann det bäst att hänvisa till hedonismen för att lugna henne: ”Det är sann hedonism – att få i sig essensen, droppe för droppe, i stället för att behöva destillera allting själv.” ”Sann hedonism är att läppja nektaren direkt från liljan,” returnerade Malena poetiskt. Vi satte oss till krismöte. Vädret var fint, så vi tog ut stolarna ur bussen och slog upp litet rosé. Sen slog vi upp litet till, för det blev ett långt möte. Efter segdragna förhandlingar beslutades att Kalle skulle få fylla ett hyllplan, inte mer, med det vi andra tyckte var ren dynga. Han hade en trumf. Kalle har alltid samma trumf. Han råkar vara den enda som egentligen kan mecka. Ständigt beslutar vi att han ska lära upp oss andra men det blir aldrig av. På den här turen har han plöjt Det Bästa-hyllan en gång. Vi har fått höra hans sammandrag av Det Bästas sammandrag av häftiga historier om människor som förlorar minnet och vaknar upp till en tillvaro de inte känner igen, om barn som föds ute i rymden och får övernaturliga gåvor, om att simma med delfiner och mycket mer. Vi tar dem som utgångspunkt för våra skrivövningar, som alltid är på torsdagskvällarna. Där expanderar vi ånyo det sammandragna och låter historierna befrukta varandra. Delfinerna föds i rymden och tappar minnet och vaknar upp på engelska gods och så vidare. Vi koncentrerar oss på smaker och dofter, eller skriver en historia helt i grönt. Först när vi skruvat till en roman till oigenkännlighet är vi nöjda. Då har vi gjort det bästa av Det Bästa.

(Utmaning: skriv om det bästa)

lördag 3 september 2011

Hedonist Tours

Längst bak i vår ombyggda stadsbuss, bortanför slafarna, har vi en liten kajuta. Där drar vi en spader när bussen står still. Jag sitter i min prinsessklänning, som jag nästan alltid har på mig när jag kör. Vi är fyra förare på resan. Det ger gott om tid att tvätta klänningen mellan passen. I allmänhet kör vi en dag var. Det är inga tunga pass. Rasterna är många och långa med te och smörgås i gräset, eller en rundvandring på ett gammalt hospital, ibland en konsert vi kan råka på. ”Hedonist Tours” har Malena målat på bussidan. Vårt slags hedonism måste erkännas vara en smula originell. Mest består den i att spela kort dygnets alla timmar. Inte bara kille, som man skulle kunna tro. Idag spelar vi ”en lång”. Josabet stämmer upp sista versen i Fransiscus solsång. Alla älskar att sjunga, utom jag. Malena tar tersen och Kalle lägger på en överstämma:

Tack Gud för syster Död som tar
allt levande i sitt förvar
Hon för oss i sin tysta vagn
en afton hem från mödans mark
Tack för alla dina under...

Det är vackert men jag ägnar mig åt att omgruppera mina jokrar. Jag tror att det bara är jag som har räknat ut att när Josabet börjar sjunga om döden, är hon på väg att gå ut. Min anspänning behåller jag för mig själv. Kalles tur, Malenas och så min. Jag drar det enda rätta, en spadersjua. Sprider mina triss och min stege som solfjädrar framför mig med inåtvänd triumf. Rättar till tiaran och för lugnt in siffrorna i protokollet. Vi älskar vårt kortspel för att det fryser nuet och kräver allt, utan att det märks.

(Utmaning: skriv om ett fordon)

fredag 2 september 2011

Äspinggrottan

Här är det mörkt. Här lär jag mig ömsinthet. Det är din fukt och min fukt på din mammas grova lakan, med vaddtäcket över oss som en djupröd grotta. Längst in. Allra längst in. Efteråt ligger vi hopslingrade som matta äspingar. Du sträcker ut armen, föser undan täcket. Fast jag har ansiktet i din armhåla, blundande, kommer ljuset in. Det är fredag den andra september och det har ännu bara börjat.

(Utmaning: skriv om att slingra sig)

torsdag 1 september 2011

Höst

Något nytt, krispigt i luften på morgonen. Mellan lyktorna i parken har bandet av bläcksvamp rullat ut sig; ett fjälligt, rundkulligt Himalaya i markhöjd som får mig att tänka på de första eftermiddagarna efter skolan på hösten, förstulna skörderäder i slänten ner mot Kasttjärn. Där var det tillräckligt långt till närmsta gata. Bläcksvamp tar lätt upp tungmetaller.

Även här i parken är det säkert. Jag vecklar ut den kasse jag alltid bär i bakfickan och börjar plocka. Det sena augustis luft och ljus. En lätt kyla i gräset. Fortfarande efter alla år är det hoppets tid, hoppet om att övervinna kaos med hjälp av nytt papper i skolbänken och matchande pärm med flikar. Föresatsernas tid. Redan i oktober var hoppet ute, bänken ett virrvarr av papper som inte hittade in under någon flik. I oktober också något gråare i atmosfären, gråare och fuktigare. Resignation.

De är litet fadda i smaken, bläcksvamparna, men om man rundar av med en gnutta dijonsenap får man en god stuvning.

(Utmaning: skriv om ett hösttecken)

onsdag 31 augusti 2011

Steg ut i luften

På viadukten vid Vasaskolan är det sådant där högt gunnebostängsel bara på mitten. Det har jag noterat många gånger när jag passerat. Det är bara att klättra över där det är lågt och så treva sig ut mot mitten. Höstvinden far kring smalbenen. Jag är inte rädd. Jag håller mig i räcket och flyttar fötterna sidledes. Jag har inte skrivit något brev. Det behövs inte. Kroppen kommer att hittas av någon utomstående och alla kommer att förstå att detta är bäst för alla parter. Detta att jag går. ”Det behövs ingen anledning för att dö,” tänker jag förvånat. ”Anledningar behövs bara för att leva.” Lugnet som en ulltuss i maggropen. Jag är redan varm av tanken på att slippa känna mer. Tre dubbelsteg till. En av de sista rörelserna jag gör i livet. Jag är där viadukten höjer sig som högst över spåren, som blänker vitaktigt i mörkret djupt under mig. Det är ett språng, varken stort eller litet. Ett språng eller ett kliv. Jag tar det nu. Tänker på katten. Hon kommer att få det bra. Nu stiger jag ut i luften.

(Utmaning: skriv om att ta ett språng)

tisdag 30 augusti 2011

Och sen ett möte

Svetten pärlar från hårfästet ner över pannan, fastnar momentant i ögonbrynen och droppar sedan droppe för droppe ner i ögonen. Det svider ännu mer när hon gnuggar dem. Hon är skitig och magen ligger som överjäst deg över byxlinningen. Den fläckiga t-shirten är besvärande kort. Det hade hon kunnat tänka på innan hon åkte ut. Hon har gjort ett bra dagsverke, sorterat och slängt på mammas vind, fått frimärkssamlingen värderad – till en spottstyver – och åkt till second hand med litet porslin och sina gamla kläder. ”Smalkläder” stod det på banankartongerna. Vackra, enkla kläder från den tiden det var viktigt. Tidlösa, dyra, köpta för att hålla. Hon hade inte kunnat veta att hon skulle chansera, förfalla, svälla upp, bli oformlig.

I hörnet Fredsgatan-Engelbrektsgatan faller hon för en impuls, fäller ut blinkersen och skumpar in på parkeringen med den gamla rostiga Mitsubishi-pickupen, det enda som är kvar som var pappas. Hon säger sig att hon ska gå på bolaget åt mamma men hon vet att hon först kommer att hamna på Ängelns uteservering på andra hörnan. Hon har just börjat gräva sig in i en bit schwarzwaldstårta när rösten når henne snett uppifrån, liksom sträv, ändå flöjtande och precis sig lik.

Han är lika vacker i elfenbensvitt hår som en gång i svart. Gör en lustig gest med handen som visar att han ska fixa fika och komma och sätta sig hos henne – om hon vill? Medan han är inne och beställer drar hon automatiskt över tänderna med insidan på tröjans ringning och undrar hur i hela friden...
– Hur kunde du känna igen mig? frågar hon, ännu rodnande. Ingen ser att det är jag!
– Din pannas intelligenta välvning! raljerar han och börjar läppja på en caffè latte.
De var Ludvikas mest hemliga kärlekspar, den unge filosofiläraren och den brådmogna gymnasisten. En sista vår innan han uttryckligen satte henne fri så att hon skulle utforska kärlekspartners från sin egen åldersgrupp. Några brev om året till att börja med, sedan ingenting. Hon visste inte ens att han var kvar. I stan. I livet. Han måste vara nära pensionen. Hans händer är som hon minns dem. Hon brukade tänka på dem som intellektuella.
– Du räddade mig ur min frikyrkobubbla, säger hon, manövrerar försiktigt över samtalet på det förgångna.
– Förstår ”att” men inte ”hur”?
– Du visade att man kan ha högre värden utan Jesus, sammanfattar hon.
Vill stryka handen.
– Du verkade inte innesluten i någon bubbla.
– Det var för att jag hängde efter dig och du var fri.
– Jag var trettiofem. En gammal gubbe i dina ögon.
Hon hämtar luft men säger ingenting. Ingenting om hur han präglat henne, överskuggat förhållanden, säkert legat bakom de senaste tio årens ensamliv. Hon gnuggar tänderna igen.
– Du var min största intellektuella kick, säger han in i luckan i samtalet.
Hon sprutar kaffe. Det är förvåning.
– En liten artonåring?
– Naiv godhet kopplad till briljans. En Émile. En kvinnlig Émile. Jag var besatt av dig. Det var nödvändigt att befria dig från mig. Det kom aldrig någon annan.
De vill att det ska skymma nu. Intimiteten kom redan från början, men ingen av dem törs visa högglansen i sina ögon för den andra. De skulle vilja sitta inneslutna i barmhärtig halvdager, treva in i varandra med de fega händer som kallas ord. Sitta i en långsam andning, aldrig gå. Aldrig räta på knäna och resa sig upp från bordet och gå, som de kommer att göra om trettiotvå, trettiotre minuter, han upp mot Storgatan, hon ner mot den gamla bilen, som kommer att föra henne via mamma hem till Stockholm med tolv frostade efterrättsskålar i baksätet och en bal papper på flaket.

(Utmaning: skriv om att behaga)

söndag 28 augusti 2011

Färgpansar

Här står jag igen. En femtiomillimeters moddlare i handen. Den droppar turkost denna gång. Denna gång har jag inte cyklat in till stan efter färg, utan blandat, håglöst, närmast apatiskt, av pytsarna ute i boden.

Du har stuckit. Du gör det ibland om vårarna, tveklöst varje sommar och mången, mången höst. Det blir fest eller så är du bara ute på pubrunda inne i stan, träffar ett kjoltyg och försvinner. Det är så du själv benämner det när du smyger hemåt ett par veckor senare. ”Jag träffade ytterligare ett kjoltyg! Jag har ingen motståndskraft.” Skjortan brukar vara solkig då och du bligar som en mört. Bedjande. Om att möjligen få bli tagen tillbaka et cetera. Igen. Och det får du. Vi har ingen bra relation.

Varje gång du drar får trädgårdsmöbeln ytterligare ett lager färg, olika varje gång. Det är en gammaldags trädgårdsmöbel av ribbor. Mjuka former. En sådan ska vara vit och det har den varit. Det senaste lagret var ljusgult. Det kom på i påskas. Träet i möbeln kan ruttna hur mycket som helst, den kommer ändå att stå stadig på rena färgpansaret.

Den hinner inte bli stött mellan gångerna jag målar den. Det är synd. Jag ser för mig hur den kommer att se ut när jag inte längre är här, när många år har gått sedan detta vansinne. Charmigt patinerad kommer den att vara som man ser i Sköna Hem och Lantliv. Stolar till exempel med framskavd färg, lager på lager.

Nu är den helt monokrom utom just när jag målar. Den turkosa färgen inger ett litet obehag när den för en stund samsas med den ljusgula. Jag borde ha cyklat de fjorton kilometerna in till stan och köpt färg. Det borde jag ha gjort. Låtit någon som kan bryta. Det hade varit skönt med en utflykt.

(Utmaning: skriv om att måla)

fredag 26 augusti 2011

Null nitti, null nittifem

De träffas som vanligt på lunchen hemma. Katarina slevar upp mannagrynsgröt och häller sedan ketchup på i stora cirklar. Ingrid hinner inte reagera förrän efter en stund.
– Men vad håller du på med? fnissar hon.
Katarina skjuter ifrån sig tallriken med en vårdslös gest.
– Jag har det så jobbigt på jobbet! utbrister hon och det kommer några tårar.
– Tidsstudiemannen. Norrmannen! säger Ingrid.
Katarina nickar.
– Jag börjar tro att han har något emot mig personligen. Det känns som om han gillrar snaror och gräver fallgropar för just mig.
– Känns? Vaddå känns?
– Plötsligt kan jag inte hitta verktygen. Plötsligt tar tråden slut. Och då är han genast framme med sitt block och sitt ”null nitti, null nittifem”
– ”Null nitti...” Alltså nittio procents arbetsförmåga?
Katarina nickar och det lyser skam om hennes kinder.
– Men det skulle du väl märka, om han gick och rotade i dina grejer?
– Jag vet inte vad jag ska tro.

Ingrid suckar. Hon vet inte heller. Hon tänker på hur Katarina gör saker därhemma. Noggrant, felfritt, inte särskilt snabbt. Hon är oförmögen att stressa. Vill hellre tänka själv än att gå efter en mall. Ingrid tänker också på att det kommer att bli kännbart om Katarina kommer hem med tio procents lägre lön.

Katarina kastar i sig gröten. Hon hade säkert inte märkt det om hon behållit tallriken med ketchup på. Så reser hon sig upp:
– Jag vilar inget idag. Ska tillbaka till jobbet och kolla verktygen och materialet.
Hon går i solstrimman från fönstret, snabbt. Anar Ingrid rätt? Har Katarina fått en böj på ryggen och en stelhet i rörelserna hon inte hade haft förrän tidsstudiemannen dök upp med sitt ”null nitti,null nittifem”? Ingrid kommer inte på att gå upp för att krama Katarina förrän hon är i tamburen.
– Vänta! ropar hon men dörren slår igen.

(Utmaning: skriv om en fallgrop)

torsdag 25 augusti 2011

Troslöst

Vigsel i Stora Essingens kyrka, fest i en takvåning på ett annat håll i stan. Jag gav mig iväg i ganska god tid men inte tillräckligt god för att kunna vända när jag märkte att resåren på mina ålderstigna trosor hade börjat ge med sig. Resolut grabbade jag tag i trosan genom klänningstyget men förstod att det inte skulle förslå hela eftermiddagen och kvällen. På tvärbanan smusslade jag ner det inte längre tillfredsställande klädesplagget, tills det hängde kring fotknölarna. Därifrån kunde jag få upp det i händerna. Smusslade bakom väskan. Konstaterade att klänningen var riskfri – lång, i grovt linnetyg.

I papperskorgen vid Stora Essingens hållplats slängde jag resterna av trosan och gjorde sen en snabb avstickare till Konsum. Jag har bott på Stora Essingen. Vet var saker finns. Det är inte särskilt svårt om man inte bott där heller, föreställer jag mig.

Inga trosor på Konsum. Jag hade nästan räknat med trosor på Konsum. Nu var det bara att köra och se glad ut.

Gästerna samlades först på kyrkbacken. Alla tros- och kalsongbärare – och så jag. Att vara den enda som känner tygets strävhet mot hela sin kropp (utom brösten) var tvärtemot vad jag fruktat upplivande. Genom eftermiddagen och kvällen var min troslöshet ständigt i mitt medvetande. Ibland räddes jag att jag skulle stänka flytningar omkring mig, sätta fläckar på klänningen, men oftast gick jag rak och stolt. ”Jag är naken under!” ”Jag är naken under!” Jag var vild. Jag var som en av de andra. För än mer omtumlande blev det när det gick upp för mig – jag stod och tittade ut över dansgolvet då – att vi alla är nakna inunder. Kropparna så nära under klädernas skal. Vi är praktiskt taget nakna. Kläderna kan inte skyla våra utbuktningar och släta partier, våra rörelsers språk, allt det som inger ömhet om man ser med naket öga.

(Utmaning: skriv om något omtumlande)

onsdag 24 augusti 2011

Jämföra

Roger tittade på uteliggaren som satt utanför Sturegallerian. Det kan inte ha varit en särskilt smart uteliggare. Vid Sturegallerian får man inte sitta länge. Han försökte säga det med sina ögon: ”Gå iväg, så slipper du förödmjukelse.” Samtidigt försökte han få en bra vinkel, så att han kunde se mannens tänder. En gammal gymnasiekompis som jobbade på vetenskapsradion hade sagt att dagens uteliggare har bättre tandstatus än Gustav Vasa. Den hemlöse bet ihop. Förresten hade ju inte Roger Gustav Vasa bredvid och kunde jämföra.

”Jämföra” tänkte Roger när han passerat uteliggaren. All denna jämförelse. Det hjälper inte att de som inte har det så bra idag konsumerar lika mycket som medelklassen på femtiotalet, att de har mat på bordet varje dag, att de har jämbördig tillgång till skolor och sjukhus. Mycket vill ha mer. Stora klyftor mellan rika och inte-så-rika skapar politisk oro i ett samhälle, säger vänsterdebattörerna.

Det beror väl på vad man väljer att jämföra sig med. Varför kan de inte hålla sig till Gustav Vasa och femtiotalshushållen? Varför titta på oss som har litet mer? Han satte sig mjukt i sin cabriolet, slängde igen dörren. Hans korta rock fastnade. Omedelbart öppnade han dörren, synade tyget. Det gick inte att avgöra om det skulle bli fråga om en kemtvätt eller en ny rock à tiotusen. ”Det visar sig,” tänkte Roger. Valhänt borstade han rocken med högerhanden. Fick en besynnerlig impuls att gå fram till tiggaren och ge honom rocken. Han såg honom ännu i backspegeln. Räknade. På ”sju” bestämde han sig. Aldrig i livet. Om han vore vulgär skulle han ha gjort en rivstart. Nu gled han tassande ut i trafiken. Mannen på trottoaren var borta och de märkvärdiga tankarna med honom.

(Utmaning: skriv om välstånd)

tisdag 23 augusti 2011

Min konsumtion

Mina inköp står i högar i hallen. På Kungsholms foto såg kameran så bra och behändig och billig ut men den är nästan omöjlig att fokusera med. Nu väntar den på att jag ska tordas gå tillbaka och uttrycka mitt missnöje. Glasen som brorsan inte ville ha. Tio dagars öppet köp, tio glas. Jag behöver en stor kasse.

Kvittona har jag förhoppningsvis i en kaffeburk på hyllan i köket.

Jag börjar med Gudrun Sjödén. En fin klänning som har en liten rispa i tyget vid fållen. Gudruns kvitto kunde jag inte hitta men jag vet hur det är – man får tillbaka det lägsta reapriset som produkten haft. Om man inte har kvitto. Jag har reklamerat hos henne förut.

Ibland tar det för lång tid innan jag packar upp det jag köpt. Då är det kört. Då är jag bunden vid våffeljärn med ojämn temperatur, vid mixerstavar jag inte har någon användning för, praktiska knivset – jag har redan tre.

Det är något som inte finns i hallen, det enda jag inte behöver runda för att komma åt att hänga upp kappan – inte på klädhängaren, den är skymd bakom högarna av kassar och paket, utan på en stol i rummet. Detta något är böckerna. De packar jag lyckligt upp med ens, travar hjälpligt i ”att läsa”- hyllan, känner lust och glädje. En bok behöver man i allmänhet inte reklamera. En gång i mitt liv har jag kommit till flera vita sidor i en roman. Det var i Torbjörn Säfves Siki. Jag slutade läsa Säfve efter det men jag minns att jag tyckte mycket om Jag brinner.

Begärets eld pratar Buddha om. ”Munkar, allt står i lågor!” Ibland ser jag flammorna från högen i hallen, som är ett tribut till vår tid. En god medborgare är en konsument. Till slut sitter jag med det mesta kvar, utom brorsans glas. Dem fann jag kraft att lämna tillbaka för att de inte vara mina.

(Utmaning: skriv om att reklamera)

måndag 22 augusti 2011

Mage mot mage

Först är du bara en närvaro på gården, jag kan inte precisera vart du hör. Sen märker jag att du går in i min port. När du kliver in i hissen på tvåan en gång, förstår jag: kvinnan som dog i cancer – du är far till hennes barn och har flyttat in med dem. Barnen har jag sagt hej till sedan de var mycket små, snart hälsar vi också på varandra. Jag hjärtligare än du. Jag känner mig yngre än alla som har barn men du måste vara i min ålder, litet yngre. Du tar alltid hissen fast du bara bor på tvåan och fast du är vältränad. Du är kraftig men muskulös, våra magar nuddar i hissen. Jag tar också alltid hissen. Jag bor på sexan. Om jag inte tog hissen, skulle jag vara vältränad. Nu är det bara min mage som märks. Och den liksom nöter mot din, fast det är sexton millimeter emellan. En luftspalt som andas. Jag vill att du ska ta min hand, be mig om hjälp med något, laga pyttipanna kanske. Jag vill bli insläppt i lägenheten på tvåan, in i ditt liv, ditt och barnens. Jag vill att du ska se hur jag rör mig som ett fluidum i det vardagliga, att jag också är kroppslig, om än inte så massiv och fast som du. Men vi står där bara med magarna pekande mot varandra, säger hej och inget mer. Det är korta resor. Mellan bottenvåningen och tvåan och vice versa. Du verkar inte besvärad men du vill inte tala mer med mig. Kanske känner du hur jag har graviterat mot dig ända sedan du intog gården med din röda Octavia och dina starka, böjliga ben. Du anar kanske ett hot fast jag försöker vara bussig granne, tänka på pyttipanna. Du ser kanske det som inte är trånad men ändå ett behov av din kropp.

(Utmaning: skriv om en hiss)

fredag 19 augusti 2011

Malva och mimosa

malva, musisk, mättad, mumla, mimosa

På plätten bakom huset står ett stånd med malva. Angelica böjer sig ner och sniffar, rakt in i blommorna, buffar med näsan mot getingar och bin. En gång gjorde hon te på malvan, det blev en röd frän varm saft, de torra kronbladen blev kvar i skafferiet i många år. Nej, malvan är ögonfröjd, liksom mimosan, som hon låter hämta hem från blomsteraffären i stora skyar varje vår. Ett fång i Aaltovasen och hon känner sig som om hon var i Provence igen. Varje år. Och varje år är hon allt längre därifrån, kan ta allt färre steg med hjälp av bockarna, vänster sida alltmer förtvinad, utåtböjd; rösten ett mumlande otydbart för alla utom för mamma Berit, som kommer varje dag med en korg på armen, tränar och stöttar och avslutar med att köra henne nerför rampen på husets baksida, så att hon får vara där hon trivs bäst, under plommonträdet, bland blommorna. Angelica önskar inget, utom detta: att ingen ska behöva få en stroke vid trettiofyra års ålder, som hon.

(Utmaning: skriv fem favoritord på M och en berättelse där minst två av dem är med)

torsdag 18 augusti 2011

Vems skog?

– Vi går inte genom böndernas åkrar men vi går fritt och vilt genom skogen, som är någons plantage. Är som möss i en havreåker, alltid hittar vi något. Liksom möss i en havreåker tar vi för givet att odlingen är till för oss. Är vårt vardagsrum och vårt skafferi.

Det är Clarissa som levererar en monolog under kantarellutflykten. Jag föredrar när man är tyst ute i markerna och jag struntar i vem som äger skogen – jag kan mina kantarellställen, det är huvudsaken. Fast i förfjol förintades mitt bästa kantarellställe i en avverkning och områden där jag alltid gått blev oigenkännliga. Det är som om någon huggit av mina revben.

– Varför säger du inget?
Clarissa har mest mossa i sin korg. Hon är från England, har lärt sig plocka svamp som vuxen. Det är också som vuxen hon stött på allemansrätten och tagit den till sig. Hemma i Norfolk var hon nog inte som en mus i en åker.
– För att vi är ute i skogen. Pappa fostrade mig att vara tyst när jag är ute. Knäpptyst.
Jag viskar inte men jag talar nära hennes huvud, tonlöst. Vinden kommer inte att bära med sig ett ljud. Jag skjuter litet av min tystnad in i henne och hon tycks acceptera det. Neråt sydsluttningen börjar vi hitta perfekta små karl johan, så pass tätt att det känns som att gå och skörda. Ryggarna sträcks aldrig, vi är som slavar på en bomullsplantage – just i det att vi går med krökta ryggar. Korgarna blir snabbt fulla. Solida karljohanssvampar på en bädd av gula kantareller. Munnarna fylls med saliv.

– Karljohanspasta när vi kommer hem? frågar jag.
– Ska du inte vara tyst i skogen?
– Nu är vi ju på vägen.
– Det kan komma vilt ändå. Men OK, karljohanspasta. Skitgott.
– Jag tycker det är konstigt att man kan äga skog, säger jag i ett försök att haka på hennes ämne.
– Det konstiga är väl att vi får gå fritt i den och plocka vad vi vill. Att vi får låtsas att den inte ägs av någon.
– Ja, men jag blir liksom litegrann som den där indianhövdingen, Seattle. Du vet?
Nu är det Clarissa som är tyst.
– ”Man kan inte äga bergen och floderna och skogarna...” och så vidare. Erkänn att det är ett sunt perspektiv.
– Vadå, ska man inte få äga ens en liten torva att odla? Ska man bli helt paleolitisk?
– Jag menar i stort, säger jag hjälplöst.
I mitt sinne har jag en svepande panoramabild av berg och floder och skogar som snabbt zoomar in, blir ett mossigt urskogslandskap där ingen kan gå för nedfallna träd. En sådan skog som ägs av sig själv. Skandinavien skulle kunna vara täckt av sådan skog. Skulle jag vilja det?
– Vi lever i den bästa av världar, säger jag försiktigt men jag känner en liten tagg.
Den kanske kommer från mössen och hackspettarna och insekterna och alla de andra som på alla dessa hundratals år inte har vant sig vid att skogen är en odling. Kanske kommer den från mitt gamla nomadjag, som ser allt som ett lån med stark brukarrätt. Det gamla jag som jag är för slö för att gå tillbaka till.

(Utmaning: skriv om skogen)

onsdag 17 augusti 2011

En liten text om shopping

När man hör att någon fått tag på två flaskor schampo för tjugonio kronor, då gäller det att förhöra sig om var människan gjort kapet någonstans. Det kan vara på Ö&B, In & Finn eller på Skynda Fynda. Vi använder mer tid att shoppa än de gjorde i det forna Sovjetunionen, fast deras tid gick mest åt till att köa, förstås. För tråkigare saker. Typ bröd. Nu är inte schampo så makalöst roligt heller och ännu mindre livsnödvändigt. Men det finns annat. Det finns särskilda köttbestick med skaft som ser ut som trä, fast de är av plast. Trettionio och nittio för en sexpack. Alltså tolvpack. Gafflar och knivar. Det finns praktiska klädkrokar att hänga över dörrar. Hundrafyrtionio på Lagerhaus. Om man har många dörrar gör det ingenting att man fyllt sin garderob till brädden. Köp några krokar på Lagerhaus och fortsätt handla. Två toppar för tvåhundranittionio kronor. Köp tre, betala för två. Det finns så mycket som är praktiskt och behagligt, så mycket som är värt att samla på sig – ta bara schampoflaskorna. Vi tillbringar mer tid med att shoppa än jägar-samlarfolk använde till att jaga. Rea på rean i klädaffärerna följer på finanskrisen. Alltid rea. Något lätt och luftigt plagg i bomull som kostat svett och möda i tullfrizonernas textilfabriker. Att använda en gång, sedan kasta. Ge till loppis och bli nöjd med sig själv. Vi använder mer tid till att spegla oss än faraonerna till att gå igenom sina räkenskaper. Mer tid till att ställa in parkeringsskivor utanför köpcentra än Gustav Vasa gjorde till att tvätta sig. Om du hör någon som fått tag på två schampoflaskor för samma pris som en – förhör dig om var och bege dig skyndsamt dit. Köa för bröd? Aldrig i livet.

(Utmaning: skriv om att förhöra)

tisdag 16 augusti 2011

Förpliktelser

Carl har inte bara oss två att tänka på. Han har sin lilla Stina också. Stina har blivit fjorton år. Sina förpliktelser mot henne har han tills hon blir myndig vid tjugoett. Det är en lång räcka av år framåt – nej, inte en lång räcka. ”En räcka” låter som ett tåg eller något annat där man kan se de enskilda delarna. Detta rör sig om ett stålhårt flöde som riskerar att döda. Som man kan drunkna i.

Det kommer ständigt upp. Inför semesterresorna. När vi ska köpa gångkläder. När vi reparerade salongen. ”Jag har mina förpliktelser,” säger han. Och det sätter punkt. Så får jag skjuta till av mammas arv om vi ska ha något roligt, eller till skönheten i livet.

Kuvertet till Stina – nej, förstås, till modern – ligger punktligt på hallbordet den tjugoåttonde i varje månad, utom februari, då är det den tjugofemte. Så att de säkert ska kunna betala hyran. Jag har tagit mig före att ånga upp dem. Kuverten. Däri ligger många rara sedlar, mer än vad de där två utsugarna är värda. Jag tänker på den nya rävboan jag fått försaka eller resan till Capri och norpar litet grand. Kanske en tiondel. Modern kommer inte att höra av sig. Nästan varje månad står det på brevlappen som Carl sänder med: ”Tyvärr förmådde jag inte riktigt komma upp i det överenskomna underhållet men hav hopp! Det ser ljusare ut nästa månad.”

Och jag vet, liksom Carl, att nästa månad har vi en stor bjudning eller en hög tandläkarräkning eller en anspråkslös resa till något kurhotell. Att de där madamerna som roffar åt sig av andra människors inkomster inte kan få vad de betraktar som sitt då heller. Och vad har de för rätt? Vad har de för rätt?

(Utmaning: skriv om att underhålla)

måndag 15 augusti 2011

Tant Runa

Det var Tant Runa som hade hand om de bråkiga barnen och de som kom från Finland. De som kom från Finland var tysta och blyga och hade också hemspråk. När de bråkiga barnen och de som kom från Finland gav sig iväg på klinik var det tant Runa de gick till. Tant Runa var gammal och liten och rund och gjorde pynt av äggkartonger och flirtkulor. Hon hade jättegammaldagsa glasögon. Det var ett tomrum kring henne. Hon hade ingen familj. Hon var liksom gift med skolan.

När det var stavningsprov för hela klassen var det av någon anledning tant Runa som hade det. Det skulle väl Håkan, vår magister, klara lika bra. Han visste att jag var bäst i klassen och skulle inte ha varit så petnoga när det såg ut som om jag skrivit ”gräsklippare” med två ”l”. Det ena ”l”-et var så svagt, så svagt, det syntes att jag hade suddat för att bokstäverna inte blev fina nog. Tant Runa läste ”gräskllippare” och jag fick ett fel. Jag var ond på tant Runa i flera veckor.

Under mellanstadiet fick jag ytterligare ett fel på en av hennes skrivningar. ”Hitills”, skrev jag, inte ”hittills”. Tänkte bara på det långa ”i”-et. När vi fick tillbaka provet fick jag en glödande insikt. Var ord kom från, inte bara hur de lät, kunde avgöra stavningen! Upprymd betraktade jag provet som var märkt ”29/30” och munnen fylldes med saliv. Jag hade lärt mig något. Jag älskade att lära mig saker. Det här skulle jag ha användning för i alla mina dagar.

”Tant Runa!” tänker jag alltid sedan dess när jag skriver ”hittills”, där ”h” och ”t” och ”t” och ”l” och ”l” bildar en ramlande gärdsgård av höga staplar, som vrickas i rätt position av de små ”i”-na, och jag tackar henne, den lilla rultan i den gröna tweeddräkten, för att hon beredde för mig ett ortografiskt under, långt innan jag kände till ordet etymologi.

(Utmaning: skriv om att stava)

fredag 12 augusti 2011

Grå amöba

En höst förgick av ettan och det var befäst: jag var en icke-människa. Även på gymnasiet. Bussen in till stan varje morgon, hem till Grängesberg varje kväll. Jag hade varit säker på att det skulle bli annorlunda. Naturvetenskaplig linje. Ingen mobbing för att man var intresserad av skolan. Plötsligt skulle jag leva upp bland människor som var mina likar.

Ingen mobbing. Nej. Men ingen tog heller notis om mig. Jag kände mig grå av brist på utbyte. Dåligt syresatt. Ibland levde jag verkligen upp, försökte tala med någon av de andra i klassen om något som fångat mig under en lektion och de betedde sig som om den tama amöban börjat steppa. Fascinerade. Men äcklade. Jag skulle vara stum.

Jag åkte hem en dag som andra dagar. Jag tog mammas nya tvättlina av sisal. Jag försökte hänga mig i lampkroken men knuten löpte inte som jag tänkt. Jag blev dinglande halvstrypt och brorsan kom hem efter några minuter.

På sjukhuset var de flesta grå, utom de som stökade och bullrade när de pratade och aldrig satt still. Det var behagligt. Vi gick makligt som skepp på havet, tog inte notis om varandra. Så lärde jag mig detta, att det inte gjorde något att inte ha kontakt med dem som inte heller hade kontakt sinsemellan. Men vad skulle jag göra? Aldrig att jag skulle gå tillbaka till skolan.

Det blev Statens skola för vuxna i Norrköping. Jag fick sitta hemma mestadels och plugga. Det var en befrielse. Mer gemenskap behövde jag inte. Jag satt hemma på berget och räknade med att jag skulle slå ut som en blomma under de två och ett halvt åren som var kvar innan det var dags för högre utbildning. Jag övade mig framför spegeln. Jag skulle vara lågmält intressant. Ingenting märkvärdigt, men någon som alla lyssnade till för hennes kloka ord. Två och ett halvt år. Sen skulle jag höra till.

(Utmaning: skriv om gemenskap)

torsdag 11 augusti 2011

Femtiofem plus

Som livet tett sig. Alla de små bagatellerna som tillsammans blivit ett helt liv. Vi ska in på femtifemplusboendet nu, Kent och jag. När vi tecknade oss verkade det förnuftigt. Nu är jag femtiofem, Kent femtioåtta, och åtminstone jag känner mig som en tonåring ännu. Men visst blir det skönt att slippa dammsuga trösklar.

Man tänker tillbaka när man går och rotar i grejerna. Ofelbart känns det som om man är i slutet av något. Jag summerar mitt liv och finner att alla avgörande vändningar berott på slumpen, på tillfälligheter och på undantag. Hjalmar gjorde ett undantag för mig den gången när Kent och han cyklade på mig på kursgården i Bergslagen när jag var arton. Annars brukade han försöka – och lyckas – förföra alla tjejer som tittade på honom med trånad under lugg. Men inte mig. Han märkte att Kent var intresserad, så han gick och la sig tidigt i tältet. Det är inte något fel på Kent men han var inte mitt förstahandsval. Han är dynamisk, intellektuell, musikalisk och allt vad jag vill ha men han är inte Hjalmar, som fortfarande får mitt hjärta att stöta mot bröstkorgen och ögonen att tåras. Hjalmar skaffade sig aldrig någon. Jag vet inte vad som hände. Det var väl någon slump eller tillfällighet, det också. Som att jag blev medicinsk analytiker. Jag verkar som en så viljestark kvinna men jag har bara hängt på. Hela livet. I alla fall när det gällt något viktigt. Nu stoppar jag mammas finporslin i träull och ber om ursäkt till mitt artonåriga jag, hon med de vilda drömmarna. Hon som skulle resa och forska, inte ta blodprov, ansöka om femtiofemplusboende och dra runt på mammas Måsen. Royal Copenhagen mot Jakarta. Hjalmar, han har rest, han. Rest och fotograferat. När jag tänker på hur livet hade kunnat bli med honom, får jag nypa mig i armen och när jag gör det vet jag, att jag som jag inte hade platsat. Det hade krävts någon annan. Och då droppar det i träullen av tårar, skammen över att jag inte är mer än jag är. Att jag lurade mig själv med en plakatbild av mig, flera plakatbilder, där jag var stark och driftig. Hela livet lurade jag mig själv att tro att jag styrde men allt var slump och tillfällighet och undantag.

(Utmaning: skriv om ett undantag)

onsdag 10 augusti 2011

Låna till en dröm

Elly vankar. Snokar drömskt borta vid skänken längst inne i herrgårdsköket. Hon vet allt som är där i. Det stora keramikdurkslaget. Höganäskrukorna. Pepparkaksformarna. Köttkvarnen. Smekande berör hon lådornas knoppar. Om hon tordes fråga?
– Vad gör hon? Arbetar hon inte?
Fru Flod låter barsk. Fru Flod låter alltid barsk. I början skickade hennes röst en rännil av fruktan nerför Ellys rygg. Nu är Elly van. Hon har tjänat hela sommaren.
– Tror fru Flod att jag kunde få låna kakspritsen? Jag tar hit den ren i morgon bitti.
Det darrar litet i knäna. Knäna. En kroppsdel hon inte känt av förut. För första gången anar hon hur det kan kännas att ha ont i dem ständigt, som mamma. Hon förklarar: mamma fyller femtio och Elly har skaffat en halv liter grädde och vill göra fina spritsar på tårtan.

Hon får vänta på fru Flods svar så länge att hon mister allt hopp.
– Nå, säger slutligen husmor. Det kan väl inte skada.

Morgonen därpå går hon upp klockan fyra för att hinna före mamma, som diskret låtsades ha ärenden borta från köket när Elly bakade tårtbottnen på fyra ägg i nya fina järnspisen när hon kom hem. Ja, fyra! Spritsen har hon gömt under kudden. Den är en fröjdesak, en löftessak. Kanske en dag kan hon ha sin egen sprits och mandoliner och allt annat hon sakta lär sig använda i herrgårdsköket. Hon vill själv arbeta i köket även när hon blir rik. Hon ska bli en ny sorts kvinna. Men först ska hon tända i spisen och plocka fram specialkaffet: Prima Qualitet, Arabica. Sen ska hon vispa grädden hårt. Det går mycket grädde men hon har tillräckligt. Tårtan blir en vit dröm med de sista blåbären på, frostade med socker som hon lärt sig av fru Flod. Tjugo i fem stiger hon fram till mammas säng.

Mamma som en drottning i sängen, mmm-ande och suckande över den fluffiga tårtan. Sen får alla syskonen smaka. Morgonen är en dröm men kossan börjar råma och mamma måste ner i verkligheten, i lagårdskängorna, och gå ut och mjölka.
– Jag mjölkar jag, säger Elly.
– Aldrig på tiden! Då kommer du försent.

Spritsen diskar hon varligt, sköljer i flera heta vatten, lägger på botten av sin korg. Hon hinner inte lämna fram den till fru Flod, för den äldre kvinnan säger vardagligt med ryggen åt Elly:
– Hon ska gå och träffa frun.
Det har aldrig hänt förut. Elly kontrollerar strumpor, skor och naglar och går till lilla förmaket. Att frun är så tidigt uppe! Hon hinner knappt öppna dörren förrän husets dam säger:
– Tjuv! Du ska bort ur mitt hus.
Nu darrar Ellys knän ordentligt.
– Jag lånade bara. Fru Flod... stöter hon fram.
– Fru Flod har ingen befogenhet att låna ut min egendom till torparjäntor som vill vara förmer. Ut!
När Elly stänger dörren hör hon:
– Spritsa kan man göra med en strut av styvt papper!

Fru Flod berättar torrt att det befalldes fram sandwiches med spritsad laxpastej till vickningen på kvällen. Att hon informerat om att hon givit sitt löfte men att frun var obeveklig.
– Jag ska göra vad jag kan för att få Elly tillbaka, säger fru Flod. Det är ju jag som ställt till...

Elly tittar tacksamt på sin arbetsledare men tvivlar. I allén vänder hon sig om och betraktar det vackra, ljusgula huset, där hon skulle lyfta sig över sitt ursprung, förtrolla en ung herre med sina vrister och sitt snabba sinne, bli en annan fast samma, bli den hon var menad att bli. Stora drömmar krossade av en mindre, drömmen om en herrskapstårta till mamma.

(Utmaning: skriv om att låna)

måndag 8 augusti 2011

Om det vidöppna

Om det vidöppna: det är en krater, djup och penetrerande. Det sprutar lava, kletig, het och svart. Det är du. Dina bekännelser. Dina erotiska allusioner. Du säger att du inte har några hemligheter. Jag säger att man inte kan erfara vad det är att vara människa om man inte har något dolt. Då säger du att det är falskt att dölja. Du slår dig för bröstet med att du alltid talar sanning men jag påminner om vad Buddha sa om rätt tal. Han sa att innan man säger något ska man tänka efter inte bara om det är sant, utan också om det är snällt och om det är nödvändigt att säga. ”Då skulle man ju aldrig säga något, ju,” säger du, nästan äcklad. ”Vart tar spontaniteten vägen? Humorn? Det frivola?” Jag är för trött för att svara. Med dig blir jag en snipig liten mö, jag känner igen min mammas ogillande min i mitt ansikte utan att behöva titta i spegeln. Jag har absolut inget att säga. ”Om inte jag snackade så mycket, skulle det vara alldeles tyst när vi träffas,” tror du. Det finns fruktan i din röst. När vi skilts åt försöker jag prata med mig själv. Det går utmärkt. Jag pratar med mig själv om mekanismerna i mig som gör att jag blir tom av ditt flöde. Klandrar mig för min tystnad. Skäms för att jag är less på dig. Tänker att nästa gång ska jag vara ärlig. Men du kommer att leverera lava och jag blir sakta stum.

(Utmaning: skriv om öppenhet)

söndag 7 augusti 2011

En uppgift som passar för dig, en uppgift som passar för mig

Jag vet vad som ska komma, redan när hon högröstat slår fast vad hon ska säga elbolaget, som gett henne rörligt pris i stället för fast, plötsligt, mitt i vintern. ”Ring du,” säger hon. ”Det är lättare för dig.” Jag bor ju inte ens här men jag lyder. Sen är det hennes blompinnar som ska sågas. Jag säger ”visst” och ”säkert” men förmår mig inte dra första draget med den lilla fogsvansen. ”Kom och titta du så att jag inte sågar för kort!” ropar jag.

Jag kan inte vad du kan... Jag lärde mig sången som nioåring i scouterna och den gav mig insikter om sådant jag observerat men inte analyserat. Min osäkerhet är inte din. Jag såg det ur fågelperspektiv då, mänskligheten blev en matta av händer, alla är bra på något men inte allt. Senare skulle jag uttrycka det så torftigt: vi kompletterar varandra. Är jag osäker kan jag fråga någon annan. Prestige behövs inte. Det var viktigt för mig som nioåring: prestige behövs inte. Jag kan inte vad du kan och det finns en uppgift som passar för mig och en uppgift som passar för dig. Trolleri!

Gud var med på ett hörn också. Han var det, i scouterna. En sorts gud som kunde frälsa från osäkerheten. ”Du är du och du duger” var valspråket och jag blev så säker på att det var sant. Man kan bli det i den åldern, i scoutåldern, även om livet är komplext och farligt redan då. Jag hade råkat på problem som man inte önskar någon, i någon ålder. Scouterna var en fristad, en plats där livet kunde levas som det var menat att levas. Ett Eden. Mest gillade jag när vi var ute i skogen, lärde oss att laga pannkakor på upp- och nervända kaffeburkar och att hantera yxa och såg. Nioåringar! Yxa och såg! Om knappt en generation kommer scouting säkert att vara förbjudet i Sverige – vår osäkerhet inför arvet från ett liv mycket närmare levandets grundförutsättningar, där var och en bidrar med sin förmåga, stor eller liten; där stor eller liten får självkänsla av att kunna sätta upp ett vindskydd och göra eld.

(Utmaning: skriv om osäkerhet)

lördag 6 augusti 2011

Stormens öga

Det sägs att i stormens öga är det alldeles lugnt. Var är stormens öga den här gången? I Vita husets Ovala rum? Nej, vi är barn av globaliseringen. Vi är var och en ett öga, stormens öga. Vi tar ett dopp och plockar de sista blåbären – de få som finns. Allt är lugnt. Vi rustar barnen inför skolstarten, kanske med en liten snegling mot det krympta fondkontot men rörelsen är så invand och trygg: i med chipet, vänta litet, trycka koden, vänta litet, klart. Allt är lugnt.

Patrick Whites roman The Eye of the Storm var nytryckt när han tilldelades Nobelpriset 1973. Erfarenheten av att fara med flygplan genom en cyklon kastar i den ljus över livshändelser både hos matriarken som ligger och dör så pinande långsamt och hos alla väntande släktingar som mer eller mindre motvilligt kommer och hälsar på henne. Jag tror att Patrick White skulle ge mig rätt i att vi alla har möjlighet att vara i stormens öga.

Förlaget fördubblade utgåvan när det tillkännagavs att White skulle få priset. Han fick ett stort förskott på nästa bok.

The Eye of the Storm är den enda bok jag har haft sönder. Länge, länge låg i en gammal cigarrlåda några rader som jag rivit ur boken. Jag slaktade boken för några vackra ord om en höna som flaxar iväg på en gårdsplan. Lappen är borta, jag kommer inte ihåg något av texten men minnet av orden ger mig fortfarande fröjd.

(Utmaning: skriv om något turbulent)

fredag 5 augusti 2011

Städhelgon

Sankta Ester, kära moder, nattlinnet är ditt attribut. Och du ligger inte i sängen och äter praliner och löser korsordet i årets-strunt, nej, du far fram som en målmedveten trollslända, från hörn till fönsterkarm, torkar vått där, dammar där. Iklädd nattlinne. Som du sen slänger i tvätten, fuktigt rakt igenom av svett. Själv är jag ännu inget helgon men jag är känd för att gå omkring med en mirakeltrasa hängande från bakfickan (den vänstra). Upptäckte en när jag var på Operan sist, som ett skruttigt men obscent släp på mina finaste svarta linnebyxor. Jag tog mig an några förgyllda knoppar i pausen, bara för ro skull. Att städa är en passion. I religiös betydelse. Vi siktar på martyrdöden men har inte ens dammallergi. Folk slår inte direkt ihjäl en för att man städar litet åt dem när man ändå har vägarna förbi. Ens roll som offerlamm framgår inte tydligt för någon – utom för det flertal som felaktigt ser städning som en sorts straff i sig självt. Nej, det är för vårt putsandes och gnoendes skull vi vill bli steglade, för våra skinande golv och fläckfria toalettstolar vill vi att sträckbänken tänjs ut. En tumskruv, åtminstone! En tumskruv för att vi aldrig kan hålla fingrarna från smutsen varhelst den uppenbarar sig! På det att vi må vinna våra glorior, som de första i en rad av hängivna städerskor, marscherande bakom oss med kvastar som enkla citationstecken mot himlen, dit vi alla ska nå.

(Utmaning: skriv om ett attribut)

torsdag 4 augusti 2011

Breiviks sista offer, räddad

Helgas år hade varit svårt. Medicinerna bet inte på depressionen, däremot gav de henne diarré och yrsel. Det hade varit tyst från henne ett par dagar, vilket Maja hemligen uppskattade, men nu ringde hon. Från sjukhuset. Maja förstod precis vad som hänt.
– Men du skulle ju aldrig göra dig någonting! Du är ju för feg!
Jo, men att ta några tabletter mer eller mindre krävde inte så mycket mod, tyckte nu Helga. Och misslyckats hade hon. Med detta också.

Det var personalen på äldreboendet som hade hittat henne. De som Helga klandrade för att de bara var plockade från gatan. En av dem kom med morgonmedicinen och hade inte bara ställt ifrån sig den i tron att Helga sov, utan gått fram och undersökt, funnit spyor som sipprat ur mungipan och slagit larm.
– Jag halvvaknade en gång när jag spydde och tänkte ”jädrars”. Då förstod jag att jag kräkts upp giftet. Misslyckats.
Hon lät mycket trött.

Nästa dag störtar Maja ut till Huddinge. Helga blir mjuk i ansiktet av glädje, det måste vara glädje. Hon ligger och plockar på sjukhusfilten som gamla och döende gör.
– Tror du att du kommer att försöka igen? frågar Maja.
– Vet inte. Inte på länge än. Det är utmattande att misslyckas.
– Varför just nu?
Svaret väntade länge i luften
– Utøya...
– Utøya?
– Det är en vidrig tid att leva i! utstöter hon med äkta äckel.
Maja får impulsen att bli banal, prata om blåklint, om demokratirörelsen, om allt det goda som omger henne men inte Helga. För Helga har en depression.
– Men om du dödar dig får ju Breivik ett offer till.
Maja känner sig litet intelligent när hon säger det.
– Så har jag inte tänkt, säger Helga och börjar gråta, hulkande, inåtvänt. Jag har bara alltid ansett att man har ansvar för den tid man lever i. Att alla har det ansvaret. Och nu orkar jag inte med det längre.
Med baksidan av handen torkar Maja hennes kinder.
– Du har varit sjukskriven från det ansvaret en längre tid, min Helga.
Då bryter ett litet leende fram och ett knappt hörbart fniss.
– Så har jag heller aldrig tänkt, säger Helga.
Tårarna rinner. Och leendet.

När hon är på väg hem med pendeltåget kommer Maja på vad hon skulle ha sagt. Det gamla vanliga, tråkiga: ”Man har först och främst ansvar för sig själv”. Och? Innebär det att man är piskad att leva sin tid ut? Kanske Helga litet bakvänt tog ansvar för sig själv när hon bestämde sig för att inte leva längre? Vem kan råda en annan? Vara förnumstig mot andra? Veta något som har någon bäring på viktiga moraliska överväganden? För ett ögonblick drar impulsen förbi i hennes eget huvud. Det är första gången. Skuggan av en tanke på att ta sig själv av daga.

(Utmaning: skriv om ansvar)

söndag 31 juli 2011

Du som lyssnat

Jag tyckte så mycket om att tala med dig. Ingen som du. La ut en lyssnande matta under mig, varje ord som föll som ett ålderstiget eklöv vävdes fast i dess varp, fick kontur och sammanhang. Nosade upp min undertext, mitt undermedvetna, under över alla under, allt som låg under, hjälpte mig bli hel, att gifta det undre med det övre. Så var samtalen med dig. Och också: din lyhördhet hjälpte mig att finna vägarna in mot ditt hjärta, att lyssna av dig. Så kändes det för mig.

Du flyttade och gifte dig och fick barn och jag saknade. Ett brev då och då, mest från mig. Och så kom det där bröllopet vi båda var bjudna till, du stod vid änden av tårtbordet, jag var litet blyg och stod vid mitten, högg för mig prinsesstårta, medan Gustav som filmade sa till mig: ”Det var ett av de roligaste tal jag hört!” Jag tackade och sa: ”Det var väl något självupptaget...” och du, snabbt och hårt: ”Men du är ju självupptagen.”

Alla våra samtal i mitt dunkla studentrum. Allt vi utbytt. Allt, allt, allt. ”Men du är ju självupptagen.” Vi hade inte träffats på flera år. Jag var större nu, hade växt i min person. Du kanske inte kände mig längre. ”Men du är ju självupptagen.”

Jag minns inte vad jag svarade. Om jag svarade. Jag minns att jag för ett ögonblick såg svart av att se hur du såg mig, kanske alltid sett mig. Ända sedan du försåtligt la ut den där mattan, nosade i mitt innersta, fick mig att känna mig sedd. ”Men du är ju självupptagen.”

(Utmaning: Dagens ord att skriva om: lyhörd)

lördag 30 juli 2011

Majestätisk groda

En framtidsscen från en av Europas norra randstater:

Den nya drottning V har läst statskunskap och är intresserad av design. Pappa är död. Hon har en klädsam tår på kinden när hon håller sitt första tal till nationen. Hon talar länge. Hon talar väl. Som avslutning säger hon triumferande: ”Ni har väl hört det gamla talesättet: 'Det är allom bekant att i de blindas rike är den enögde kung.' Men jag säger er: 'I de blindas demokrati är den enögde ett missfoster.'”

Det passar in med resten av talet. Det är menat som en liten knorr. Hon vill visa att hon är beläst, ja, bildad, och att hon kan tänka själv, vara klurig. Aldrig anar hon vilken proteststorm som ska komma.

Hennes uttalande manglas i debattprogrammen, P1 Morgon och Studio ett. Svenskan och DN manar henne att abdikera, innan hon knappt satt sig på tronen. Republikanska föreningen fyrdubblar sitt medlemsantal på tjugofyra timmar. Överallt i seriösa medier debatteras monarkins vara eller inte vara och de flesta debatter landar i ”inte vara.”

”Ni får inte republik bara för att jag abdikerar,” uttalar sig den nya monarken knipslugt. ”Successionsordningen måste ändras. Grundlag. Två på varandra följande val.” Hon har läst statskunskap och är intresserad av design.

Och inget händer. De högröstade reaktionerna tystnar pö om pö och livet i den lilla monarkin blir normalt igen. Drottningen växer in i rollen, får nya rådgivare och ger nogsamt akt på att inte uttrycka sig så att hon kan uppfattas som antidemokrat. Grundlagsenligt försöker hon att inte tangera politiska frågor över huvud taget. Det är svårt men det går. Många gånger när representationsuppdragen är många önskar hon att hon hade abdikerat men hennes gemål leker kung som en ivrig liten terrier och förmår henne att också leka med.

(Utmaning: skriv om att abdikera)

fredag 29 juli 2011

Änglar vid Medis

Hon stannar mitt i trappan ner till Medborgarplatsens tunnelbanestation, ser men vet inte vad hon ser. Lyssnar men hör ingenting. Det är proppfullt med folk men alldeles tyst och ändå livligt. ”Änglar har kommit,” tänker hon dumt. Värför tänker hon så? Långt senare, när synminnet hinner ifatt, kommer hon på att nästan alla var klädda i vitt eller i ljusa färger. Och att alla viftade som med skimrande vingar. För de pratade. Pratade med varandra med sina händer. Alla stod i grupper om två till fyra och förde animerade samtal och det var dödstyst i biljetthallen.

Hon står länge och betraktar scenen. Det måste ha varit någon konferens eller så i närheten för döva. Det är inte lätt att skilja döva från änglar. Inte när de uppträder i grupp och talar världens vackraste språk.

(Utmaning: ”Skriv om händer”)

torsdag 28 juli 2011

Gillestugan

Det här året hade vi flyttat in i vårt fina hus. Vi var de allra första som flyttade in på Knutsbo men den leriga backen, tomt efter tomt, visade att det skulle bli ett stort villaområde. Jag var den första i klassen som hade gillestuga. Där luktade det källare och trä.

Det här året hade det blivit fel i Melodifestivalen. Ring Ring skulle ha vunnit, tyckte alla i klassen, så det tyckte jag med fast Sommaren som aldrig säger nej var ganska fin.

Det här året bestämde vi oss för att göra om Melodifestivalen. Eftersom jag hade gillestuga. Jag frågade mamma och jag fick! Jag fick inte köpa chips och läsk men mamma skulle bjuda på saft och popcorn. Det var töntigt men man får finna sig i att vara töntig om man är det. Inget att grubbla över. Jag var i alla fall först med gillestuga.

Det blev ett evigt övande och parlamenterande det här året, 1973. Jobbigast var det långa bråket mellan Gurra och Peter om vem som skulle få vara Ted Gärdestad. Att jag skulle vara Agneta var givet – det var min gillestuga och jag hade långt, blont hår. Lika självklart var det att Maria Reimers skulle vara Anni-Frid. Hon var snyggast.

Den andra mars 1973 var jag ivrig och spänd. Jag stod i dörren och sålde biljetter, poänglöst och beskäftigt. När alla hade kommit drog vi igång, efter listan i en sparad Röster i Radio. Alla hade tränat jättebra och Erik hade tagit med sig en mattpiska som blev en tuff elbas. Det blev svettigt och immigt i gillestugan och saften smakade riktigt bra. Fjärde låten var vår. Ring Ring! Vi var tvungna att göra den bra för det var den som skulle vinna. Mitt i ”Hjärtat gjorde en volt, ding-dong, bing-bong” rycktes dörren upp och ett ilsket rött ansikte som satt på min pappa vrålade: ”Sluta väsnas ungar!” och så kom han in och ryckte mig i armen. ”Vem har lovat dig att ta hit hela ungskocken och sitta och tjuta?”

Den andra mars 1973 troppade tjugofem moltysta ungar ut ur vår gillestuga. Det hade inte varit meningen att pappa skulle vara hemma. Han hade jour egentligen. Det var därför jag prickat in just denna fredag. För pappa hade problem med nerverna, vilket jag viskade till killarna och tjejerna när de drog – som om det skulle göra det lättare för mig.

Det var ett ont år, 1973. Villorna på Knutsbo smälldes upp på några timmar, kändes det som. Alla fick gillestuga. I några månader bara hade jag fått njuta av uppmärksamhet och litet status. Nu var det över. Nu satt de och hånglade i gillestugorna, alla andras gillestugor, på fredagkvällarna och lekte Svarta Madame. Jag var oftast inte bjuden. Om jag var bjuden hånglade ingen med mig. För min pappa var en stor idiot och jag en liten. En liten idiot som trodde att hon skulle börja räknas för att hon hade gillestuga.

(Utmaning: skriv om att väsnas)

onsdag 27 juli 2011

En investering

Vi var strandade i Marseilles en kulen höst i väntan på ett brev poste restante som aldrig kom. Blåsvarta gator, pinande vind. Ett dragigt hotellrum där vi tillbringade all vår tid – vi hade nästan inga pengar. Tapetvåder på svaj och ett läckande handfat i miniatyr med en dyngsur trasa om foten. Jag tror inte att det fanns någon dusch i korridoren. Trehundra francs hade jag lagt för sig. Dessa trehundra tog jag och gav mig ut i de billigare kvarteren på jakt efter något som kunde hålla mig varm.

Alla tröjor var gladrandiga och passade inte min sinnesstämning. Hundra procent akryl, ibland polyester. De såg varma ut men skulle inte värma. Jag var redan på hemväg igen när jag såg den lilla butiken. I fönstret hängde en tröja i hiskelig lila nyans men den såg ut att vara i ull. Jag gick in bara för att få veta att den var alldeles för dyr för mig.
– Madame, jái froid, sa jag planlöst. Madame, jag fryser.
– Ni fryser och... hur mycket pengar har ni?
Jag sa som det var.
– Bra, då vet jag just det rätt plagget för er, sa Madame och vispade undan ett draperi och var borta. Jag kunde ha stulit hela affären men hon kom tillbaka efter ett tag, triumferande, med något mjukt i frånstötande brunbeige. Hon rullade ut föremålet, som var ett par håriga mamelucker.
– C'est un investissement! jublade hon. Det är en investering!
Och hon började lista alla fördelarna. Det mesta förstod jag inte förrän jag kommit tillbaka till lexikonet på hotellrummet.
Mameluckerna
- var i äkta kamelhår
- skulle hålla mig varm
- skulle vara bra för magen
- och för de ”feminina delarna”
- skulle göra mig glad och rosig
- och till en godbit för min man

Hon såg själv mycket rosig ut när hon tystnat. Jag kände mig som om jag var hos en försäkringsrådgivare, eller som om jag köpte en livsstil och inte det fulaste plagg jag någonsin sett. Det fulaste och det varmaste. Det ligger ännu i garderoben i väntan på nästa vinter. Fibrerna har helt skavts av på lårens insidor av all friktion. Det har blivit stora hål som jag laskat försiktigt. Godbit var jag inte så länge. Han försvann. Men glad och rosig är jag när jag kommer hem från vintermorgnarnas promenader med min nya älskling, som blivit så duktig på att gå utan koppel.

(Utmaning: skriv om att investera)

tisdag 26 juli 2011

På hallonfallet

Högst upp på fallet står en oformlig gestalt som hon känner. Det är motljus, hon kan inte se den stora hemmarocken i tallbarrsgröna och brandgula nyanser, inte de nervikta karlstövlarna eller det hempermanentade kruset som kröner huvudet som en änglasky, hon kan inte se det men hon ser det för att hon känner det så väl. Hon tar den andra stigen upp, nyper ett bär här och ett där, otålig att komma i nivå med uppenbarelsen där uppe. Först då kan hon falla i ro, släppa händerna fria över hallonriset, låta hjärnan gå på tomgång. En del säger att det är meditativt att plocka bär men det är det inte, man tänker hela tiden och förlorar sig i tankarna. I alla fall gör hon det. Hon glömmer sitt uppsåt att sidledes arbeta sig fram mot den storvuxna, hon ger sig bären i våld, följer den intrikata vägen från stånd till stånd som en blindkarta, upphöjningar och fördjupningar, sticker upp huvudet ibland och orienterar sig som ett djur i en åker. Där är hon plötsligt, den tjocka kvinnan på fallet, två armbågar bort. Hon svettas dävet i polyesterrocken.
– Mamma, säger den yngre kvinnan.
– Mmm, svarar matronan och stryker med underarmen över pannan.
– Det var dumt av mig att tro att jag skulle kunna ha fyrtioårsfesten i kapellet. Jag kände bara...
– Om du inte envisas med att servera vin hade det väl gått...
– Jag ville att mina vänner skulle komma hit till byn och se hur fint...
– Vin och catering och dylikt passar bäst i stan.
– Jag tänkte på bystugan. Den är trång, men...
– Vill du att Paules och Ragnars och Leopolds ska se hur dina vänner kolkar i sig vin och beter sig?
– Skäms du för mig, mamma?
Det är tyst och hallonbuskarna viftar irriterat.
– Akta hallonriset! säger dottern, hon som uppsökt.
Länge är det tyst.
– Jag skäms inte, säger så den stora kvinnan plågat. Det är bara så underligt hur... kulturer... kolliderar... Tror du att jag är bekväm med att fira din födelsedag på lokal i stan?
– Du vill inte att jag ska ha festen här och inte hemma i stan...
– Det var inte så jag menade. Jag ville bara säga hur svårt det är...
– Det finns liksom inget rätt.
– Just.
De plockar ett par timmar sida vid sida. Handens kunskap. Och myggen. Nästan samtidigt utstöter de en liten pust.
– Ska vi runda av? frågar modern.
– En liten stund till, säger dottern.
När de går nerför backen på timmervägen drar modern åt sig dotterns hink och liksom smeker över bären.
– Du plockar så rent, säger hon.
– Du med.

(Utmaning: skriv om att försonas)

måndag 25 juli 2011

Stanken av ryss

Jag är den du knappt vidrör. Den som har stigit in i skuggorna. Det är på grund av din goda vilja jag lever. Varje dag omkring klockan tio stiger du in till mig i mitt gömställe. Det är en bra tid. Då har din man gått till jobbet för länge sedan och alla grannarna är upptagna med sitt. Du ger mig bröd med de hårda kanterna avskurna och du ger mig en kopp buljong. Jag måste näras, säger du, men i hushållets ekonomi får det inte synas att jag finns till. Det är en svår ekvation. Jag löser den elastiskt med tungan mot min gom och avundas hunden hans generösa köttben.

Jag har för länge sedan tagit för givet att du älskar mig. I alla fall att du älskade mig den gången när vi möttes. Jag minns inte när vi möttes, jag var trollbunden av din syster. Jag såg dig inte då och inte när vi flyttade ihop under samma tak. Inte när Hon blev transporterad till Sibirien. Då var jag sedan länge gömd. Jag såg dig inte. Du var maten och vilan, det praktiska, för mig. Du byggde ett nytt gömställe åt mig och jag såg dig inte. Efter deportationen flyttade du in i huset igen med din make. Partifunktionären. Du vågade bo med oss båda; öppet med honom och med mig liksom inmurad i väggen. Tänk, om jag fått en hostattack.

Jag tittar på dina ögon när du tror att jag tittar ut i luften. Dina ögon flämtar. Jag har kommit fram till att det är av lust till mig. Av lust till mig har du slagit knut på dig själv, gift in dig i sovjetknapadeln för att jag – å, paradoxer! – ska vara så trygg som möjligt.

Han är din make om natten. Du vill att jag ska vara din make om dagen men jag kan bara tänka på din syster långt, långt bort. Du smörjer mina nariga händer med kamomillsalva som du gjort själv. Jag borde respektera dig för det höga spel du spelar men, vet du, jag föraktar dig. Du drog in stanken av ryss i huset när du räddade ditt eget skinn och mitt.

Inspirerat av Sofi Oksanens roman Utrensning

(Utmaning: skriv om att dra en slutsats)

fredag 22 juli 2011

Människovärde

Hur ska man kunna värdera människan om hon inte går att köpa? Du, min vän, kostar femton euro i timmen. Mitt pris är mer diffust. Jag ger dig det du behöver. Du får kläder, som du måste vara mycket rädd om. Någon gång i framtiden kanske du får skor. Och jag låter dig duscha. Du måste vara fräsch för kunderna. Femton gånger åtta – kanske tio, om vi har tur en dag. Hundratjugo, hundrafemti euro på en dag. Det är vad du är värd just nu. Mycket mer kan det inte bli – doften av öst ligger för alltid på din hud. De känner den. Vet att du är andra klass. Jag? Jag är business class. Jag har kavaj och slips och sköter flera små horor som du. Fast vissa dagar tjänar jag mer på pokern, det ska du ha klart för dig. Jag flyter liksom omkring. Jag kan ju röra mig obehindrat, jag. Får se solen. Människovärde? Nu bråkar du igen, trixar med ord. Du har ett övertag. Du vet att jag inte kan slå dig på din kropp som jag hyr ut. Människovärde? Är det någon minsta gemensamma nämnare, på något sätt? Något sorts baspris? Vaddå – tre, fyra euro? Jag tänker på dem som svälter i det där flyktinglägret i Kenya. I teorin är de väl människor också – du ser, jag är ganska filosofisk, när jag sätter den sidan till. De kan ju inte vara värda mycket. En stor jävla kostnad är de. Dödkött. Människor som inte kan ta hand om sig själva borde skyfflas bort. Ja, dödas, menar jag väl. I förlängningen. Ja, de som inte arbetar ska heller inte äta. Jag tror det var Marx som sa det. Vad sa du? ”Allas lika värde”? Är du förryckt, flicka? De i flyktinglägret – de har inget värde alls, kom vi just fram till. Du – du är värd femton euro i timmen, minus omkostnader. Och jag... Jag står över er. Jag har människovärde, som du kallar det. Jag rör mig fritt. Kan göra anspråk. Men tänk på att värdet på en människa kan ändra sig med tiden. Det är som en stor börs, som aktier, du vet – de går upp och ner. Teoretiskt kan du springa om mig – teoretiskt! Och negerkärringarna i lägret också – haha! Men i verkligheten blir det jag som klättrar uppåt på börsen och ni som faller nedåt. I klump. Smack, smack, låter det när ni når botten. Vad är du värd när jag pumpat ur dig din ungdom om ett par år? När det kommer en annan tös i ditt ställe. Kom inte till mig och prata om människovärde. Du plågar bara dig själv.

(Utmaning: skriv om att nedvärdera)

torsdag 21 juli 2011

Fart

Vintereftermiddag och blippande ljusrör. Fysiktimme med Åke Prenner. Grus i ögonen.
– Vad är det för skillnad på hastighet och fart? stöter han ut på sitt karaktäristiska sätt och Gunnar får en fnissattack. Prenner svarar själv – vi har inte haft det här i läxa än.
– Hastighet är en vektor. Fart är skalär. Hastigheten är fart med riktning, kan man säga.
Gunnar sätter handen i armhålan och gör mycket övertygande pruttljud.
– Fart, fart, säger han för att förtydliga skämtet.
Prenner ger Gunnar en blick ur ögonvrån.
– Det roliga är att de mäts i samma enhet. Enheter. Meter per sekund. Kilometer per timme. Miles per hour. Meter per sekund är mer vetenskapligt, kan man säga. Men man kan ändra enhet om det blir mer förståeligt. Kontinentaldriften till exempel – dess hastighet är bara några centimeter om året.
Han börjar rita en skala på tavlan. Tio upphöjt till minus nio, skriver han i ena änden och så med hemska kråkfötter: ”kontinentaldriften”. Han förflyttar sig till skalans andra ände och stöter kritan mot tavlan.
– Ljusets hastighet i vacuum, säger han rytmiskt till kritans puls. Trettio centimeter per nanosekund.
Fast på tavlan skriver han tio upphöjt till åtta. Han är bra, Prenner, men man fattar sällan vad han säger. Nu får vi gå fram och skriva i olika sakers hastighet. Om vi inte har några förslag kommer Prenner med dem själv. Jag börjar förstå det där med upphöjt till minus nio och upphöjt till åtta. Allt vi säger hamnar mellan de två. Sniglar, traktorer, rymdraketer. Jag engagerar mig inte så mycket som det verkar. Jag har fått en viktig insikt. Med ljusets hastighet sänder jag meddelande efter meddelande till Gunnar, som sitter isolerad vid sin bänk och fånflinar. Han kan inte låta bli att fortsätta säga:
– Fart, fart. Fart, fart.
”Snälla Gunnar, sluta vara jobbig nu. Jag skäms så mycket för dig, så att jag förstår att jag är kär i dig men det kan jag inte forstätta vara om du håller på så här,” skickar jag hjärna till hjärna men telepatin fungerar inte eller så är han kär i Lisa Reimer, som alla andra. Jag är inte snyggast i klassen men jag är söt och en gång gav Gunnar mig ett sudd.
– Ania, ropar Prenner till mig. Sätt fart fram till tavlan nu!
– Fart, fart, säger Gunnar från sin neanderthalbubbla.
Fy sjuttom för killar i puberteten!

(Utmaning: skriv om hastighet)

onsdag 20 juli 2011

Ditt fall

– Nellie? Nellie?
Jag hör min röst. Det sitter en arg och rädd kråkunge i den. Krax, krax. Du har ringt mig mitt i natten, ett svagt och grumligt anrop från en djup ravin, din egen. Jag har kastat mig iväg på cykel – det är snabbare än taxi – och tagit mig in med nyckel. Snubblat, som vanligt, över bråten innanför dörren. Stött en tå. Nu är jag inne hos dig, min syster, min vän. Du som fick fyra komma nio på gymnasiet. Naturvetenskaplig linje. Man fick räkna bort gymnastiken. ”Gymnastik” hette det då. På åttiotalet. Du som skickades på internationella läger med din tvärflöjt. ”Som Theresienstadt,” skojade du men du var glad i musiken, visste inte hur du skulle välja mellan den och läkaryrket. Du ville göra ditt bästa, du var duktig på allt du la händerna på, duktig också som lillmamma åt oss syskon när mamma blev sjuk. Och det glittrade om dig. En lätthet.

På radion en gammal progglåt. Jag känner väl igen den. Den masiga, mesiga rösten. Du är inte i rummet. Sängen en solkig knut av lakan och täcke. Här har du bott i över tio år. Du har i alla fall en liten etta. Det är inte alla som har det. Du betalar till mig och jag betalar via autogiro. Ibland kommer dina pengar, ibland inte.

Jag svettas i händerna. Försöker ta mig till köket, kryssande mellan kartonger och möbler. Det enda som hörs är Mikael Wiehe. En masig, mesig låt. Den om lindansaren som snavar. En sådan låt som de tänder cigarrettändare till.

Du sitter hopsjunken i hörnet vid gasspisen. Telefonen på rygg invid din stjärt. Verktygen ligger slängda, läderremmen du använde för att stasa hänger fortfarande lös kring din arm. Hur du hann ringa förstår jag inte. Den här gången har du skjutit i dig död. Fula varor. Jag sluter dina stirrande ögon. Minns när du satt med mig på bryggan och exalterat förklarade existentialismen. När du kom in i mitt rum när jag inte kunde sova. Mikael Wiehe har tagit sig till slutet av låten nu. Han sjunger om ”... när man har sett en stjärna falla på alltför nära håll.” Jag rafsar undan kanylen, sätter mig grensle över dina lår och omfamnar dig. Kråkungen i halsen ger skri.

(Utmaning: skriv om att snava)

tisdag 19 juli 2011

Vad vi var gjorda för

Hör du? Hör du? Smattrande gräsklippare. En enveten slagborr. Ljuden från bygget därborta på den sista gröna jordbiten mellan husen. Och bakom, ständigt, ständigt: trafiken.

Nej, du hör inte. Det första du gör när du kommer hem är att sätta på musik. Och teven. Ja, ofta samtidigt. Du kan kalibrera dina öron, ta in musiken när den är det mest intressanta och ändå lystra när det kommer något som är värt att lyssna på på Rapport. När du stängt av alla apparater för natten, datorn sist, föreställer du dig att tystnad råder.

Tystnad. Det är något relativt i bruset från vår tid. Örontrötta, stimulibemängda snubblar vi fram, genom den tiden, fortfarande barn av Kalahari. Vi vill käka, älska, berätta, sjunga, samla mat. Nynnas till sömn av trädens sus. Men om var och en ska ha en dator funkar inte det. Vi är hopplöst inskrivna i vår egen civilisation.

Jag beundrar dem som använder tvättnötter och samlar kirskål till paj. Dem som bygger ekohus, investerar all möda och energi i sin livsstil. Men jag har redan tänkt efter. Jag kan inte bli som de. Min tillvaro ska vara enkel. Det lata arvet från Kalahari. Min livsstil är att inte ha någon livsstil. Jag har ingen teve och köper tvättmedel från Dollar Store för tio kronor paketet. Förenklar, skalar av. För att bli asket? Nej, för att ha tid att sjunga och berätta historier med dem som har lust. Några av oss måste föra vidare arvet från Kalahari. Att vi inte kan överrösta bruset spelar ingen roll.

(Utmaning: skriv om ett brus)

måndag 18 juli 2011

Byta led

Det finns en bild. Den återfinns till exempel i Roy Anderssons bok Lyckad nedfrysning av herr Moro. Det är en bild av en arkebuseringspatrull och dem de ska arkebusera. I bilden en oväntad rörelse, asymmetri: en av bödlarna har lagt ner sitt vapen och är när bilden tas på väg att ställa sig i de dödsdömdas rad. Bilden och bildtexten säger knappt mer än så, vad jag minns. Jag vill inte heller säga mer än så. Jag vill inte brodera, fantisera. Plötsligt lägger han ner vapnet och sällar sig till dem som ska skjutas. Mod eller galenskap? Eller vanvettigt mod? Någon har en kamera. Någon på de avrättandes sida. Han tar bilden, han framkallar den och kopierar den. Ser till att den bevaras. Det är också mod. Hans fotografsjäl är större än hans soldatsjäl. Driften att berätta. ”En gång hände detta oerhörda och jag var vittne. Jag kan inte tystas. Här är min bild på han som vägrade. Som hellre dog än dödade.”

(Utmaning: skriv om att vägra)

söndag 17 juli 2011

När du målar

Kvinnohuvuden med tjocka halsar. Kimrök och umbra, koboltblått. Du hade en vision en gång. Så här ser det ut när visionen fängslats av duken: kvinnohuvuden med tjocka halsar. Du nänns inte ändra. Halsarna ger gestalterna en reptillik kraft. Det var så här du målade. Det var det här du menade. Det här du ville.

Det svåraste med att måla är att avgöra när det är färdigt. Du blir vaneblind inför duken. Det räcker inte att sova på saken. Du ser vad du ville, inte vad andra ser. Och när bilden tagit form i sinnevärlden blir du gärna less. Struntar i dagrar, slarvar med skuggor. Det blir platt och emblematiskt. Du har inte ro. Det ska synas i dina bilder: att du inte har ro. Att du är på väg mot något större.

När du målar blir du ett barn. Ja, du skulle gärna sprida färgen med tummen. Det har du aldrig gjort, målat med händerna. Nu är du praktisk och förståndig, börjar inte göra det. I stället använder du penslarna som ett slags fingrar. Det är det du vill ska synas: ditt barnsliga jag, som ska behandlas med respekt, som en myndig. Du vill att du-som-barn ska få upprättelse. Du vill inte bedömas som en vuxen. Du vill inte bli bedömd alls. Du vill måla och bli älskad, som ett barn. De säger att det aldrig är för sent.

(Utmaning: skriv om att avgöra)

lördag 16 juli 2011

Den tredje ängeln

Vi födde tre små änglar, Beth, Sue och Anne. De tog del av vårt änglaliv i vårt lilla, vita änglahus och om kvällarna fick de höra änglasagor. Inget om trollkarlar eller om rymden eller om det som ont är, bara goda sagor för goda barn. Änglabarn. Som våra. När de fyllde fem fick de en cykel – ny bara för Beth, Sue fick ärva den och sedan Anne. De var födda med tvåårsintervall, med tvåårsintervall växte de ur sina cyklar. Beth och sedan Sue cyklade änglalikt runt kvarteret, Anne kom hem med barr och löv i håret och skrapsår på knäna. Även cykeln var skrapad, den som varit lika skinande för Sue som för Beth. Anne fick en oroad åthutning. Nästa dag hade hon tappat cykeln i ravinen. Stickor och strån och blånader. Med lite hjälp från Keith fick hon lov att baxa upp cykeln själv. Keith och jag pratade på sängkanten den kvällen. Var tvungna att erkänna att vår yngsta var mindre änglalik än de andra två. Alltid hade varit. En vind från den vanliga jorden strök genom vårt änglahem och gav oss frossa. Vad skulle vi göra? Vi hade avlat en änglafamilj, några vildsinta barn var vi inte beredda att ta hand om. ”Jag undrar om hon verkligen är våran,” sa jag. Jag såg på Keith att han tyckte att jag var dum.

Annes cykel ställdes undan. Hon fick inte cykla mer. Då knyckte hon Sues, stod på pedalerna och cyklade men lyckades undvika ravinen. Sue grät när hennes cykel kom tillbaka lerig. Vi skaffade ett bygellås som bara Sue hade nyckeln till. Anne tog Beths cykel. Keith sa efteråt att hon cyklat oväntat raskt på den stora cykeln när han följt efter henne med bilen.

Husarrest fungerade inte. Hon tog sig alltid ut. Med sorg skaffade Keith kedjor och handfängsel. Men hon måste gå i skolan. På vägen dit och hem – om hon nu gick hem – kunde hon göra mycket ofog. Hon fick fler blåmärken än hon hade fått när hon fortfarande cyklade. Vad kunde vi göra? Det var med sorg som Keith använde tumstocken på hennes bara stjärt. Vi var en familj bara för änglar. Jag såg henne fortfarande som en bortbyting.

En dag fick vi till vår bestörtning en kallelse till socialkontoret. Socialen är inte till för änglafamiljer, det vet var och en. Vi hade våra svårigheter men vi kunde klara av dem på vårat sätt. Anne kedjades, Keith tog ledigt och vi gick dit, han och jag. Vi berättade om familjens egentliga liv. Om Beth och Sue, våra änglar. Om vad vi ställde upp på och inte. Men socialsekreteraren frågade bara efter Anne. Varför var hon inte där? Vi förklarade vilken barnslig syn hon hade på vad som försiggick i familjen. Till slut sa socialsekreteraren att hon krävde att få träffa Anne och hon gav oss en tid några dagar därefter.

Vi förlorade Anne. Så framställer Keith det. Jag vet inte om det delvis var en lättnad för honom, som för mig. Man vet hurdana sådana familjer är som tar sig an fosterbarn. Stökiga och slarviga oftast. Det är nog rätt miljö för Anne. Hon är av en sådan sort. Friden kom åter till vårt lilla vita änglahus. Åter hördes sångerna och sagorna. Så långt det gick försökte vi glömma vad som varit.

(Utmaning: skriv om att trotsa)

torsdag 14 juli 2011

Storckens dag

– Katrina! Idag dressar vi opp!
Klockan halv sju ljöd ropet till kammarn från verandataket, där f.d. kapten Storck var i färd med att spika upp de trefärgade girlangerna i takskägget. Med sig hade han en fickplunta med calvados för att fira dagen, som var gloriös. Han satte sig grensle över nocken och beundrade utsikten. Vita och röda villor, sjön och de blånande bergen. Ännu var han i rutig skjorta och snickarbyxor men så snart han var färdig på taket skulle paraduniformen fram.

Katrina, kapten Storcks betydligt yngre hustru, öppnade nu fönstret ovanför hans huvud.
– Dressa opp? Hur så? Jag ska sylta blåbär!
– Kommer inte på fråga, Katrina. Det är den fjortonde juli hela dagen! Blåbären får du spara tills i morgon.
Muttrande något om att de kunde mögla i detta väder, stängde hon fönstret och begav sig tillbaka till kammaren. Hon visste vad som väntade. Musettdragspelet fram, drinkar och glam i trädgården – ingen stor fest, bara Storckens kumpaner från det militära och deras respektive, men ändå. Hon borde sörja för att mat kom på bordet. Varför hade han inte varnat henne i förväg i år? Hon hade ju totalt glömt bort alltihopa, nu när bären var så tidiga.

– Tut, tut, tut, smackade Storck när han såg henne på väg till affären i Birkenstock och löst sittande sommarklänning. Själv var han i sin finaste uniform med alla medaljerna.
– Jag vet, Henrik. Jag byter om så fort jag är tillbaka.
Han smackade litet till men sa bara:
– Glöm inte croissanter till den franska frukosten!

Om dagen bar hon sin lilla svarta och diamanthalsbandet. Svetten strilade utefter ryggen.
– O, så franskt! sa Storcken förtjust. Enkel elegans, det gillar jag.
Mot aftonen bytte hon om till sin vita långa klänning och en sidenschal i trikolorens färger och så kom gästerna och högg för sig av vin och sprit och quiche och ost och de skaldjur som säsongen tillät. I skymningssvalkan under lindarna avhöll kapten Storck sitt traditionsenliga tal, om vad fransk kultur bjudit världen och om motståndet under andra världskriget och om kronprinsessan Victoria med sina franska anor som av ödet givits till födelsedag den stolta franska nationaldagen. Traditionsenliga var också de yviga gesterna och det resulterande skvimpandet ur glaset. Ja, Storcken var som fransk för en dag och rörde sig själv till tårar. Katrina stod bredvid sin make och misstänkte att hon var den enda som lyssnade. Mellan trädstammarna såg hon Engelbert, som alltid när han var lullig, tafsa på Siri. Hon såg de övriga gästerna förstulet fylla på sina glas och bakom en lind slog Harry en drill, bakom en annan stod Erik och tryckte i sig ett gigantiskt stycke brie.

– Det var en sann högtid, eller hur? sa kapten Storck retoriskt när han redan lagt sig i dubbelsängen i kammaren. Katrina försökte fåfängt få bort en vinfläck från sidenet.
– I alla bemärkelser sann, Henrik. Och vad bär morgondagen i sitt sköte? frågade hon försiktigt med tanke på blåbären.
– Då fortsätter jag med mitt banbrytande släktforskningsarbete. Jag känner starkt på mig att jag snart ska hitta franska anor.

(Utmaning: skriv om en stofil)

onsdag 13 juli 2011

Hos farbror Holger

Förmaket. Så heter det här rummet där jag står med fötterna tätt ihop och tittar på farbror Holger. ”Vill du ha is i saften, min vän?” frågar han, på väg ut i köket. ”Nej tack,” säger jag. Han kommer tillbaka med ett stort glas med rött i och ett litet glas med is i. Det lilla glaset fyller han från en flaska på ett litet bord. Det ser ut som ett mellanting mellan honung och äppeldryck av ciderkaraktär, som man kan köpa på Konsum. Vi kallar det helt enkelt ”karaktär”. Vi brukar få det på födelsedagar. ”Vid festligare tillfällen,” säger mamma.

Det röda är riktig saft, inte Bob. ”Mmmm”, säger jag och tittar belevat på farbror Holger. De andra är ute på sjön. I år tål jag inte riktigt fisket. Jag tycker synd om fiskarna. Det gjorde jag inte förut. Jag tycker så synd om dem att jag bara äter potatis och spenat, fastän fisken är så färsk att den står upp som en båge i stekpannan.

Farbror Holger sitter med ögonen nästan stängda och dricker små, små klunkar av den trögflytande karaktären. ”Hur länge har du bott här egentligen, farbror Holger?” frågar jag, så att han inte ska somna. ”Jag och din farfar föddes här. 1929 och 1933. Åttiotvå år.” Så tar han tag om rollatorn igen och reser sig ganska raskt. ”Vänta här. Jag ska visa!” Han plöjer åter en fåra till förmaksdörren och ut med rollatorn.

Jag får vänta länge. Det gör mig inget. Jag tittar på alla tavlorna på förmaksväggarna. En är ett blekt flygfoto av gården. Då fanns kor och hästar i hagarna. Det enda som finns kvar nu är ekan nere vid sjökanten. Men den är förstås inte där just nu. De är ute och fiskar. Jag föreställer mig dem på andra sidan Älgön. Inte långt bort och inte nära.

Jag tittar och tittar på tavlor och böcker och möbler utan att resa mig ur stolen. Sen faller ögonen på farbror Holgers karaktär. Isen har nästan smält. Jag vet hur äckligt det är när isen är borta och allt smakar vatten. Jag grabbar tag i glaset och dricker upp alltihop. Klunk, klunk, klunk. Men det är inte karaktär och definitivt inte honung. Det är bittert och konstigt och starkt, så att tårar kommer i mina ögon. Jag sitter fortfarande och torkar dem när farbror Holger kommer tillbaka men han märker inget.

”Här ska du se!” säger han och pekar mot albumen som ligger på rollatorns sittbräda. De är små och bruna och gamla. Det kommer bara att vara svartvitt i dem. Jag tycker inte om svartvitt. Farbror Holger sätter sig med en liten duns, famlar efter glaset. ”Men vad har hänt här?” säger han. ”Har du..?”
”Isen smälte,” säger jag.
”Vad har det med saken att göra?”
”Det är äckligt när isen smälter.”
”Så du gjorde det för min skull?”
”Det är klart!” säger jag.
”Var det gott?”
Jag ruskar kraftigt på huvudet.
”Nu vet du att man aldrig ska dricka ur en annans glas, för man vet inte vad som är i det,” säger farbror Holger. ”Snurrar det för dig?”
”Nej.”
”Vill du kräkas?”
”Nej.”
”Bra. Sitt då kvar så länge som möjligt. Jag ska visa dig några foton. Din historia. Det här albumet har jag gjort åt dig, det där åt din bror och det tredje åt din pappa.”
Han öppnar det skinnklädda gamla albumet och där är på första sidan en bild på mig – i färg – när jag var kanske tre. Jag håller en telefon och skrattar mot kameran. Runt fotot av mig bilder på mamma och pappa och farmor och farfar.
”Jag har lämnat ett utrymme så att du kan klistra in en bild på mormor och morfar, också. Det är bara att scanna och förminska.”

När mamma, pappa och Peter kommer hem från fisket sitter farbror Holger och jag fördjupade i skogsarbetets historia, som beskrivs i pappas album. Femtiotalet! När de stora motorsågarna kom! Mina ivriga fingrar över svartvita bilder av män och hästar och fällda träd.

(Utmaning: skriv om att smälta)

tisdag 12 juli 2011

Älska och ära

Pensionsförsäkringen har jag. Gruppliv. Och olycksfall. Och hemförsäkringen, förstås, den som vi har mer nytta av när vi är på resa än när vi är hemma, egentligen, för vi har inte mycket av värde. Inte så mycket att sno. Och så står det Karlsson på dörren. De bryter sig in mer hos såna heter Oumdaram och sånt. Invandrare har mindre förtroende för bankerna än svenskar har. Det har inbrottstjuvarna räknat ut.

Vi ser över försäkringarna ibland. Du gör det. Du kan väga halv invaliditet mot sjukhusräkningar och du vet vad ett basbelopp är. Det är inte så mycket, ett basbelopp. Framför allt är du intresserad. Inte av framtiden men av scenarion. Jag skyler mitt ansikte i blygsel när jag ser dig sitta där och kalkylera med min lemlästade kropp i en sjukhussäng. ”Det man förutser brukar inte hända,” säger du tröstande.

En försäkring ser vi aldrig över. Den försäkran vi båda avgav för länge sedan inför kommunalrådet, du i blå lusekofta, jag i naturvit, Helga emellan oss i sin lilla bilbarnstol. Det tog en och en halv minut och så var vi lagvigda. Du borstade håret ur ansiktet på mig och gav mig en viskande kyss. ”Tills döden skiljer oss åt.” Den rysning jag erfor känner jag ännu ibland. Vi var tjugo och tjugoett och var ömsesidigt tagare och givare av försäkringen, en egendomlig symmetri. ”Står du kvar vid dina löften?” säger du aldrig när du sitter med försäkringsbreven, kollar runt på datorn.

En gång har jag bedragit dig. Det var när Astrid var född och jag återsåg Tomas på ett fik. Vi drack hastigt ur och gick hem till honom. Brösten sprutade. Jag var hel. Det var den enda gången. Jag tror han tyckte det var äckligt med mjölken. Nu är han gift med ett statsråd, har själv många barn. Jag gick hem, till dörren som det stod Karlsson på, trädde in och kände lugn. Symmetrin var nu något skevande och jämvikten återställd. Balans är något ohyggligt komplext, liksom en försäkringssituation.

Jag ser din nacke när du räknar på framtida scenarion. Snart kommer du att lägga ifrån dig pennan och säga: ”Gumman, jag tror vi borde byta till If.” eller något liknande. Och jag kommer att kyssa dig där, i nacken, för jag vet att du älskar det. Vissa år ber jag dig att visa dina beräkningar, för det vet jag också att du älskar. Andra år säger jag bara: ”OK, om det är vad du kommit fram till.” Inte heller jag frågar om dina löften. Jag vet vad du inte vet. Att det som kommer att hända händer och att det balanseras så småningom.

(Utmaning: skriv om att försäkra)

måndag 11 juli 2011

Vrånga dagen

Lillans skor hamna fel. Ena skon på andra foten, andra skon på ena foten. Hon satt med bena rakt ut och titta på de vita skorna som såg ut som örona på Klaras kanin. Oskönt var det. Hon måste ändra. Börja om alldeles från början. Ta av skorna och börja alldeles från början.

När hon var nästan klar kom pappa in. ”Vad duktig du är!” sa pappa. ”Men oj! Jag ser att klänningen har hamnat bak och fram,” sa han sen. ”Vänd på den själv, så får du öva dig.” Och ut igen. Lillans mun var bara ett streck nu och hon pusta. Svårt att hitta ut genom klänningens ärmar. När skor och klänning var på plats gick hon till de andra i köket. Det blev en sjö av mjölk på bordet när hon hällde. ”Jag tror livet är vrångt mot dig idag,” sa pappa med snäll röst när han torka. Han hade sett mjölken och klänningen men inte skorna. ”Vrångt!” sa Lillan. Lillan blev rätt nöjd. Hon tyckte om ord.

Sen var det inte mer. Sen var det smultron i backen och en infångad groda och gung i hängmattan, alldeles som alla dagar ute vid Eken. Mamma och pappa höll på att spika på stängslet. Lillan kom på att hon skulle mäta hålen i stängslet. Hon kunde mäta med lillebrors huve. Det var lagom tjockt. Det var så lagom att det bara kunde pressas igenom hålen. Lillebror fick rödfärg på sidorna på huvet och vid tredje hålet började han skrika. Småbröder börjar alltid skrika när man håller på med något kul. Och pappa kom och sprang med ett vattenpass i handen och skrek att sluta. Sluta genast. Lillans mun började hänga.

”Bara för att livet är vrångt mot dig behöver du inte själv bli vrång!” sa pappa argt till Lillan. Det fundera hon på länge. Långt efter att smultronen var borta. Nästan tills lingonen kommit. ”Bara för att livet är vrångt mot dig behöver du inte själv bli vrång.” Hon förstod inte vad det betydde.

(Skriv om att vara vrång)

söndag 10 juli 2011

Om morgonen

Att vakna är som att dö en smula. Man lever fram till morgonen, det behöver inte vara drömmar, bara det ljusa susande sovandet, hugsvalelse för mitt bröst. Sen är det bara att gnugga gula klumpar ur ögonen, skaffa fram kaffe, alla funktioner ska gå igång igen och man ska minnas var man var. Hur det var att vara vaken. Vi säger väl att man läser tidningen. Sörplar kaffe, läser tidningen, där är den stora världen, det är lättare att hålla koll på den än på det lilla, lilla livet. Ens eget liv är alltid så litet. Det är ett genomgående drag. För denna egna kropps skull ska man borsta tänderna, till och med duscha. Så mycken möda för att hålla en enda kropp ren. Det är mäktigt. Det är det största hotet med morgonen: man kommer inte ifrån att syssla med sig själv. Vara intim, rent av. Detta lilla, lilla för att kunna ge sig ut i den stora världen, när man väl har dragit sig till minnes vad man har för jobb egentligen, vad man står i för gärning.

Morgonen är ödesdiger. Man kan slinta i duschen. Kaffekoppen kan slinta ur ens hand. Man kan kana långt utanför banan till ett annat rike, där man inte står i förbindelse med någonting. Det är hiskeligt att vakna.

(Utmaning: skriv om att vakna)

torsdag 7 juli 2011

Doften

Någon har stänkt på sig av en dyrbar parfym i källargångens långa katakomb. Lätt penetrerande doftar det borta hos mig, vid tjugotvåan, och så tilltar aromen vartefter jag rör mig genom huskroppen, tilltar utan att bli påträngande eller vulgär. Jag tänker mig att Hon, Den Ensamma borta hos mig har hastat iväg på ett hemligt rendez-vous med den Lilla, Lilla Mannen med Rottweilern i tjugoåttan. Parfymen som en sista eftergift för lusten. De behöver det, båda två. Hon är dubbelt så stor som han men de delar en hopknutenhet mot livet. Aldrig ett ord, aldrig en blick. Tänk om de funnit varandra!

Se vad en doft kan göra. Jag brukar väl aldrig fantisera. Men bilden av Hon, Den Ensamma öppnande sin famn för den Lilla, Lilla Mannen med Rottweilern är så vacker. Rottweilern står böjd över deras kärleksläger som en djurisk skyddsängel och parfymdoften är tydlig men diskret. Så stark är bilden att jag vägrar överge den fast mina näsborrar bär vittnesmål när jag slår upp dörren i andra änden av huset. Där, vid södra gaveln, står en ståtlig schersmin och den öser ut den overkliga doft jag känt allt starkare genom gången. En enda buske har genomträngt hela källaren och lurat mig att tro på det omöjliga.

När jag lagt in tvätten tar jag yttervägen hem. Jag möter den Lilla, Lilla Mannen. Rottweilern når honom till armhålan och han stirrar någonstans i hundens nacke. Nej han har inte blivit befriad av kärlek. Än. Jag ser de hermetiskt slutna persiennerna hos Hon, Den Ensamma. En glipa i fönstret visar en trist gardin som tycks hänga på trekvart. Hon har ännu inte öppnat sig. Men om de råkar mötas i en förtrollande juniskymning där vid södra gaveln, där doften är så stark, ska de inte kunna spricka ut som blommor då? Ingenting märkvärdigt, bara enkla vita blommor, bli en doft för varandra, rädda varsin människa ur ensamhetens tillknutenhet.

(Utmaning: skriv om en sommardoft)

onsdag 6 juli 2011

Förlåtelse på övertid

Första gången Hasse lade sig ovanpå mig och kysstes var på vintern i femman. Brorsan och jag hade byggt en jättestor snökoja på allmänningen framför vårt hus. Jag minns i vilket hörn av den rektangulära kojan vi låg, Hasse och jag, och hur skönt det var att ingen kunde se. Hasse var snäll men inte snygg, och så var han kraftig. Vi gick i samma klass och en period följde när jag varannan eller varje dag hade ett brev i min bänk. Lödigare kärleksbrev skulle jag aldrig komma att få. Jag smusslade med dem som senare med trosskydd. När han en gång skrev: ”Jag hoppas att du ser att jag skriver med rött, kärlekens färg”, slutade jag skriva min artiga svar. Skammen var för stor.

Andra gången Hasse lade sig ovanpå mig och kysstes var på lussevakan i ettan på gymnasiet. Vi gick fortfarande i samma klass men den här gången kunde alla se, alla. Jag minns soffan. Jag skämdes så mycket att jag behövde visa mig helt oberörd. Som om det var vardagsmat. Jag kunde inte kontrollera situationen på något annat sätt. Och all status jag byggt upp rann av mig. Han kom med referenser till förra gången, fem år tidigare. Vi hade varit barn då men det sa jag inte. Jag sa ingenting.

Hasse har vuxit och blivit man. Jag är numera kvinna. En kvinna som blickar tillbaka, framåt och åt sidan. Vid en sidoskelning såg jag Hasse i hans trofasta känsla för mig och kände för första gången att samvetet sa ifrån. Jag hade inte varit juste. Man behandlar inte någon som går och suktar efter en som en icke-person. Eniro fram. Hasse lokaliserad till en ännu tristare förort än min egen.
– Hej, det här är Karin från plugget. Jag ringer för att säga förlåt...
Det behövde jag inte alls göra, förklarade Hasse när han samlat sig.
– Jo, men du måste ju ha trängtat...
Tänk, det mindes han inte så noga.
– Från femman till ettan, åtminstone.
Ja, men då var han ett barn. Nu var han lycklig med en annan Karin och två labradorer.
– Men jag behandlade ju dig illa!
Det där är historia, sa Hasse med eftertryck på varje ord.
– Så du tycker inte att vi behöver träffas och reda ut det?
Absolut inte.

Sådär höll det på. Och jag lyckades i ett av mina uppsåt: att ge honom upprättelse. För nu verkade han som den trygga, lyckliga, normala mannen i sina bästa år och jag som en hysterisk, udda varelse. Det kanske jag är. Be om förlåtelse efter trettio år och mer utan att förstå att allt har gått vidare, till den punkt där förlåtelsen inte behövs.

(Utmaning: skriv om att förlåta)

tisdag 5 juli 2011

Hjälp att backa

Bussföraryrket är väl inte det mest glamorösa men det är lugnt och skönt och jag har skjutsat Carl Bildt och diverse ansikten som uppenbarar sig i våra teverutor (gamla femtifyran, sluthållplats Radiohuset). När Sickan Carlsson studsade på sextiotvåan vid Kungsholms kyrka med sitt vägvinnande leende – jag körde så mjukt och liksom drömmande efter det. Vid Bromma kyrka någonstans bodde Janne Schaffer. Jag skulle ljuga om jag sa att vi bara kunde fortsätta från den gången när han flörtade med mig på Maharadja vid Humlegården – då stans nästan enda indier, kan man tänka sig. Han tittade på mig och mina vispande händer så att min utländske pojkvän blev harmsen, fast jag förklarade att mannen var en legend och omöjligt kunde mena något med sina blickar. Åren hann gå och på hundrasjuttons buss flörtade han inte. Jag vet, för jag höll koll i inre backspegeln. Den inre backspegeln på en buss är till för att man ska ha uppsikt över passagerarna. Att försöka se rakt bakåt är inte att tänka på. Därför är det bra att få hjälp om man ska backa, särskilt på ställen där det är folk överallt, som vid Skansen. Där stod jag en gång med fyrtiofyrans buss och var tvungen att backa för att komma förbi felparkerade bilar. En passagerare hade jag ombord, så jag valde henne. ”Kan du vara snäll och gå längst bak och kolla att jag inte har några ungar eller bilar bakom mig?” sa jag. ”Visst,” sa hon och skred ned genom mittgången. ”Kusten är klar,” ropade hon med sin djupa, ändå flöjtliknande röst. Ja, hon bodde där, i Djurgårdsstaden, Margareta Krook. Vi har inte tystnadsplikt, vi bussförare, och jag måste erkänna att jag ohemult ofta skrutit med att Margareta Krook en gång hjälpt mig backa.

(Utmaning: skriv om att backa)

måndag 4 juli 2011

I synfältets utkant

Det börjar på så många sätt, ofta långt innan jag reagerar på det. Jag bara stiger i sakta mak tills jag är högt över gränsen för galenskap. Galenskap. Ett härligt, gammaldags ord som jag vet att fylla upp med hela mig. Som när jag balanserade på taket. Eller skrämde iväg mormonerna från busstorget i Uppsala. Jag är aldrig aggressiv men mina ögon lågar och jag gör konstiga utfall med händerna.

Det börjar på många sätt men oftast med att jag ser små varelser i yttre synfältet. Det ger en härlig känsla av att vara i gemenskap. Som i en Bröderna Grimm-skog. Jag behöver inte titta på varelserna, det tröstar mig att vi – jag och de – alla håller på med vårt. Ju längre in i den galna skogen jag går, desto tydligare blir det att vi drar åt samma håll. Vi är hjälpare för varandra, jag och de små varelserna.

Så kommer antiklimax. Oftast. Jag tar en dunderdos Zyprexa och hoppas att de ska vara borta i morgon, mina små vänner. Dagen därpå tar jag ytterligare tjugo milligram. Och jag intalar mig att jag inte sörjer den besjälade Bröderna Grimm-skogen, där man svävar med fotsulorna strax ovanför marken och där för en gångs skull allting drar åt samma håll. Åt mitt håll.

(Skriv om en synvilla)

söndag 3 juli 2011

I ditt slott

Du har sköldar längst upp på väggarna. Det blåser mellan dem. Att adeln ska behöva leva så dragigt och så kallt i sina stora slott! Jag har på mig underställ när jag besöker dig, vinter och sommar. Eco-Breeze. Jag smyger med det på kvällarna och på morgnarna, när jag ska i och ur mitt höghalsade flanellnattlinne. Vill inte göra dig förlägen.

Allt är inte uppvärmt. Mest sitter vi i den imposanta hallen, alltid med en ordentlig brasa, du i en fåtölj och jag på canapén med datorn på låren. Du älskar den fåtöljen. Sent artonhundratal men alls inte nedsutten. Där bläddrar du i gulaktiga luntor, mjukt linnehaltigt papper som spränger av fukt. Du har tagit upp dem ur slottsarkivet, har en vag aning om att du ska skriva slottets historia. Jag ser dig göra anteckningar i kollegieblock med olika färger, de faller omkring dig som störtande måsar när du blir trött och du börjar peka upp mot sköldarna, berätta och förklara varför du är ensam kvar i din ätt.

– Ja, det blir inga barn, säger du med alldagligt tonfall men dina ögon stirrar stint. Ifall jag skulle få för mig något annat. Så jag svingar mig upp på en påle mellan lättnad och besvikelse och ser ändå inte allt från ovan, det är trippel takhöjd här och trappan i mitten går upp mot de två gallerierna, innanför dem finns mindre rum, mycket lättare att värma upp. Det är idiotiskt att sitta här och frysa röven av sig. Det säger jag också och det låter som ett svar. Du talar om att generna liksom blir vana. Det tar några generationer, säger du.

Och om aftonen, tämligen sent, drar jag av mig mitt Eco-Breeze underställ som jag lär få nöta på. Inga nya generationer ska tränga fram ur mitt sköte. Inte med din hjälp. Jag går ut från badrummet i mitt flanellnattlinne med hus och blommor på, kysser dig kyskt och smyger tyst in under det kvävande, värmande bolstret.

(Utmaning: skriv om ett rum)

fredag 1 juli 2011

Inre och yttre ordning

Du brukar säga att den yttre ordningen avspeglar den inre, samtidigt som du flyttar på fåtöljen för att komma in i rummet eller petar bort ett förlupet bananskal med tån. Sen ställer du dig mitt på golvet och säger av någon anledning: ”Verrr-kli-gen!” varmed väl ska förstås att mina synapser måste befinna sig i ett kaotiskt tillstånd. Jag tänker mig en slarvig härva av taggtråd – men jag tänker i alla fall.

Nu ska du få se. Du kommer om en timme och kaffebordet är dukat, parketten moppad och alla små artefakter har hittat hem i hyllor och lådor. Allt är skurat och glänser med en hemlig lyster. Jag känner mig som en främling i mitt hem. Vet inte vad jag ska ta mig för. Jag kammar mattfransen och dammar i hörnet bakom teven.

Den yttre ordningen och den inre. Du måste märka det! När du förtjust uttryckt din glädje över tillståndet i mitt hem borde vi som vanligt övergå till vårt samtal om aktualiteter och böcker, rentav bli litet intellektuella emellanåt, men jag håller istadigt fast vid trivialiteter. Priset och kvaliteten på kaffe på Lidl jämfört med i handeln i stort – en jämförelse där Lidl klarar sig förvånansvärt bra kvalitetsmässigt. Bästa skurpulvret för diskhon. Du kommer försiktigt stickande med en kommentar om en bok och jag sätter mig att yvas över hur bokryggarna kommer till sin rätt i hyllan bakom dig.

Du måste märka det! Utan min vanliga oreda har jag inte en vettig tanke i huvudet. Det är renskurat därinne som härute. Jag klipper hjälplöst med ögonen och du gör samvaron kort. Besvärat tar du farväl. Jag bekräftade väl din tes över hövan men du gillar ändå inte vad du ser. ”Hur länge tror du att det här kommer att hålla i sig?” säger du konciliant. Det går din ära förnär att säga att du vill ha allt som förr, den gamla vanliga oredan, dammråttorna utefter väggarna; men det är vad du tänker. Du ser dig omkring, gör väl ett överslag över hur länge det kan ta att få det stökigt igen och jag flinar inombords. Du anar inte. Det kan gå i ett nafs.

(Utmaning: skriv om oreda)