Färgpansar

Här står jag igen. En femtiomillimeters moddlare i handen. Den droppar turkost denna gång. Denna gång har jag inte cyklat in till stan efter färg, utan blandat, håglöst, närmast apatiskt, av pytsarna ute i boden.

Du har stuckit. Du gör det ibland om vårarna, tveklöst varje sommar och mången, mången höst. Det blir fest eller så är du bara ute på pubrunda inne i stan, träffar ett kjoltyg och försvinner. Det är så du själv benämner det när du smyger hemåt ett par veckor senare. ”Jag träffade ytterligare ett kjoltyg! Jag har ingen motståndskraft.” Skjortan brukar vara solkig då och du bligar som en mört. Bedjande. Om att möjligen få bli tagen tillbaka et cetera. Igen. Och det får du. Vi har ingen bra relation.

Varje gång du drar får trädgårdsmöbeln ytterligare ett lager färg, olika varje gång. Det är en gammaldags trädgårdsmöbel av ribbor. Mjuka former. En sådan ska vara vit och det har den varit. Det senaste lagret var ljusgult. Det kom på i påskas. Träet i möbeln kan ruttna hur mycket som helst, den kommer ändå att stå stadig på rena färgpansaret.

Den hinner inte bli stött mellan gångerna jag målar den. Det är synd. Jag ser för mig hur den kommer att se ut när jag inte längre är här, när många år har gått sedan detta vansinne. Charmigt patinerad kommer den att vara som man ser i Sköna Hem och Lantliv. Stolar till exempel med framskavd färg, lager på lager.

Nu är den helt monokrom utom just när jag målar. Den turkosa färgen inger ett litet obehag när den för en stund samsas med den ljusgula. Jag borde ha cyklat de fjorton kilometerna in till stan och köpt färg. Det borde jag ha gjort. Låtit någon som kan bryta. Det hade varit skönt med en utflykt.

(Utmaning: skriv om att måla)