Troslöst

Vigsel i Stora Essingens kyrka, fest i en takvåning på ett annat håll i stan. Jag gav mig iväg i ganska god tid men inte tillräckligt god för att kunna vända när jag märkte att resåren på mina ålderstigna trosor hade börjat ge med sig. Resolut grabbade jag tag i trosan genom klänningstyget men förstod att det inte skulle förslå hela eftermiddagen och kvällen. På tvärbanan smusslade jag ner det inte längre tillfredsställande klädesplagget, tills det hängde kring fotknölarna. Därifrån kunde jag få upp det i händerna. Smusslade bakom väskan. Konstaterade att klänningen var riskfri – lång, i grovt linnetyg.

I papperskorgen vid Stora Essingens hållplats slängde jag resterna av trosan och gjorde sen en snabb avstickare till Konsum. Jag har bott på Stora Essingen. Vet var saker finns. Det är inte särskilt svårt om man inte bott där heller, föreställer jag mig.

Inga trosor på Konsum. Jag hade nästan räknat med trosor på Konsum. Nu var det bara att köra och se glad ut.

Gästerna samlades först på kyrkbacken. Alla tros- och kalsongbärare – och så jag. Att vara den enda som känner tygets strävhet mot hela sin kropp (utom brösten) var tvärtemot vad jag fruktat upplivande. Genom eftermiddagen och kvällen var min troslöshet ständigt i mitt medvetande. Ibland räddes jag att jag skulle stänka flytningar omkring mig, sätta fläckar på klänningen, men oftast gick jag rak och stolt. ”Jag är naken under!” ”Jag är naken under!” Jag var vild. Jag var som en av de andra. För än mer omtumlande blev det när det gick upp för mig – jag stod och tittade ut över dansgolvet då – att vi alla är nakna inunder. Kropparna så nära under klädernas skal. Vi är praktiskt taget nakna. Kläderna kan inte skyla våra utbuktningar och släta partier, våra rörelsers språk, allt det som inger ömhet om man ser med naket öga.

(Utmaning: skriv om något omtumlande)