Tant Runa

Det var Tant Runa som hade hand om de bråkiga barnen och de som kom från Finland. De som kom från Finland var tysta och blyga och hade också hemspråk. När de bråkiga barnen och de som kom från Finland gav sig iväg på klinik var det tant Runa de gick till. Tant Runa var gammal och liten och rund och gjorde pynt av äggkartonger och flirtkulor. Hon hade jättegammaldagsa glasögon. Det var ett tomrum kring henne. Hon hade ingen familj. Hon var liksom gift med skolan.

När det var stavningsprov för hela klassen var det av någon anledning tant Runa som hade det. Det skulle väl Håkan, vår magister, klara lika bra. Han visste att jag var bäst i klassen och skulle inte ha varit så petnoga när det såg ut som om jag skrivit ”gräsklippare” med två ”l”. Det ena ”l”-et var så svagt, så svagt, det syntes att jag hade suddat för att bokstäverna inte blev fina nog. Tant Runa läste ”gräskllippare” och jag fick ett fel. Jag var ond på tant Runa i flera veckor.

Under mellanstadiet fick jag ytterligare ett fel på en av hennes skrivningar. ”Hitills”, skrev jag, inte ”hittills”. Tänkte bara på det långa ”i”-et. När vi fick tillbaka provet fick jag en glödande insikt. Var ord kom från, inte bara hur de lät, kunde avgöra stavningen! Upprymd betraktade jag provet som var märkt ”29/30” och munnen fylldes med saliv. Jag hade lärt mig något. Jag älskade att lära mig saker. Det här skulle jag ha användning för i alla mina dagar.

”Tant Runa!” tänker jag alltid sedan dess när jag skriver ”hittills”, där ”h” och ”t” och ”t” och ”l” och ”l” bildar en ramlande gärdsgård av höga staplar, som vrickas i rätt position av de små ”i”-na, och jag tackar henne, den lilla rultan i den gröna tweeddräkten, för att hon beredde för mig ett ortografiskt under, långt innan jag kände till ordet etymologi.

(Utmaning: skriv om att stava)