Malva och mimosa

malva, musisk, mättad, mumla, mimosa

På plätten bakom huset står ett stånd med malva. Angelica böjer sig ner och sniffar, rakt in i blommorna, buffar med näsan mot getingar och bin. En gång gjorde hon te på malvan, det blev en röd frän varm saft, de torra kronbladen blev kvar i skafferiet i många år. Nej, malvan är ögonfröjd, liksom mimosan, som hon låter hämta hem från blomsteraffären i stora skyar varje vår. Ett fång i Aaltovasen och hon känner sig som om hon var i Provence igen. Varje år. Och varje år är hon allt längre därifrån, kan ta allt färre steg med hjälp av bockarna, vänster sida alltmer förtvinad, utåtböjd; rösten ett mumlande otydbart för alla utom för mamma Berit, som kommer varje dag med en korg på armen, tränar och stöttar och avslutar med att köra henne nerför rampen på husets baksida, så att hon får vara där hon trivs bäst, under plommonträdet, bland blommorna. Angelica önskar inget, utom detta: att ingen ska behöva få en stroke vid trettiofyra års ålder, som hon.

(Utmaning: skriv fem favoritord på M och en berättelse där minst två av dem är med)