Förlåtelse på övertid

Första gången Hasse lade sig ovanpå mig och kysstes var på vintern i femman. Brorsan och jag hade byggt en jättestor snökoja på allmänningen framför vårt hus. Jag minns i vilket hörn av den rektangulära kojan vi låg, Hasse och jag, och hur skönt det var att ingen kunde se. Hasse var snäll men inte snygg, och så var han kraftig. Vi gick i samma klass och en period följde när jag varannan eller varje dag hade ett brev i min bänk. Lödigare kärleksbrev skulle jag aldrig komma att få. Jag smusslade med dem som senare med trosskydd. När han en gång skrev: ”Jag hoppas att du ser att jag skriver med rött, kärlekens färg”, slutade jag skriva min artiga svar. Skammen var för stor.

Andra gången Hasse lade sig ovanpå mig och kysstes var på lussevakan i ettan på gymnasiet. Vi gick fortfarande i samma klass men den här gången kunde alla se, alla. Jag minns soffan. Jag skämdes så mycket att jag behövde visa mig helt oberörd. Som om det var vardagsmat. Jag kunde inte kontrollera situationen på något annat sätt. Och all status jag byggt upp rann av mig. Han kom med referenser till förra gången, fem år tidigare. Vi hade varit barn då men det sa jag inte. Jag sa ingenting.

Hasse har vuxit och blivit man. Jag är numera kvinna. En kvinna som blickar tillbaka, framåt och åt sidan. Vid en sidoskelning såg jag Hasse i hans trofasta känsla för mig och kände för första gången att samvetet sa ifrån. Jag hade inte varit juste. Man behandlar inte någon som går och suktar efter en som en icke-person. Eniro fram. Hasse lokaliserad till en ännu tristare förort än min egen.
– Hej, det här är Karin från plugget. Jag ringer för att säga förlåt...
Det behövde jag inte alls göra, förklarade Hasse när han samlat sig.
– Jo, men du måste ju ha trängtat...
Tänk, det mindes han inte så noga.
– Från femman till ettan, åtminstone.
Ja, men då var han ett barn. Nu var han lycklig med en annan Karin och två labradorer.
– Men jag behandlade ju dig illa!
Det där är historia, sa Hasse med eftertryck på varje ord.
– Så du tycker inte att vi behöver träffas och reda ut det?
Absolut inte.

Sådär höll det på. Och jag lyckades i ett av mina uppsåt: att ge honom upprättelse. För nu verkade han som den trygga, lyckliga, normala mannen i sina bästa år och jag som en hysterisk, udda varelse. Det kanske jag är. Be om förlåtelse efter trettio år och mer utan att förstå att allt har gått vidare, till den punkt där förlåtelsen inte behövs.

(Utmaning: skriv om att förlåta)