Vad vi var gjorda för

Hör du? Hör du? Smattrande gräsklippare. En enveten slagborr. Ljuden från bygget därborta på den sista gröna jordbiten mellan husen. Och bakom, ständigt, ständigt: trafiken.

Nej, du hör inte. Det första du gör när du kommer hem är att sätta på musik. Och teven. Ja, ofta samtidigt. Du kan kalibrera dina öron, ta in musiken när den är det mest intressanta och ändå lystra när det kommer något som är värt att lyssna på på Rapport. När du stängt av alla apparater för natten, datorn sist, föreställer du dig att tystnad råder.

Tystnad. Det är något relativt i bruset från vår tid. Örontrötta, stimulibemängda snubblar vi fram, genom den tiden, fortfarande barn av Kalahari. Vi vill käka, älska, berätta, sjunga, samla mat. Nynnas till sömn av trädens sus. Men om var och en ska ha en dator funkar inte det. Vi är hopplöst inskrivna i vår egen civilisation.

Jag beundrar dem som använder tvättnötter och samlar kirskål till paj. Dem som bygger ekohus, investerar all möda och energi i sin livsstil. Men jag har redan tänkt efter. Jag kan inte bli som de. Min tillvaro ska vara enkel. Det lata arvet från Kalahari. Min livsstil är att inte ha någon livsstil. Jag har ingen teve och köper tvättmedel från Dollar Store för tio kronor paketet. Förenklar, skalar av. För att bli asket? Nej, för att ha tid att sjunga och berätta historier med dem som har lust. Några av oss måste föra vidare arvet från Kalahari. Att vi inte kan överrösta bruset spelar ingen roll.

(Utmaning: skriv om ett brus)