Ditt fall

– Nellie? Nellie?
Jag hör min röst. Det sitter en arg och rädd kråkunge i den. Krax, krax. Du har ringt mig mitt i natten, ett svagt och grumligt anrop från en djup ravin, din egen. Jag har kastat mig iväg på cykel – det är snabbare än taxi – och tagit mig in med nyckel. Snubblat, som vanligt, över bråten innanför dörren. Stött en tå. Nu är jag inne hos dig, min syster, min vän. Du som fick fyra komma nio på gymnasiet. Naturvetenskaplig linje. Man fick räkna bort gymnastiken. ”Gymnastik” hette det då. På åttiotalet. Du som skickades på internationella läger med din tvärflöjt. ”Som Theresienstadt,” skojade du men du var glad i musiken, visste inte hur du skulle välja mellan den och läkaryrket. Du ville göra ditt bästa, du var duktig på allt du la händerna på, duktig också som lillmamma åt oss syskon när mamma blev sjuk. Och det glittrade om dig. En lätthet.

På radion en gammal progglåt. Jag känner väl igen den. Den masiga, mesiga rösten. Du är inte i rummet. Sängen en solkig knut av lakan och täcke. Här har du bott i över tio år. Du har i alla fall en liten etta. Det är inte alla som har det. Du betalar till mig och jag betalar via autogiro. Ibland kommer dina pengar, ibland inte.

Jag svettas i händerna. Försöker ta mig till köket, kryssande mellan kartonger och möbler. Det enda som hörs är Mikael Wiehe. En masig, mesig låt. Den om lindansaren som snavar. En sådan låt som de tänder cigarrettändare till.

Du sitter hopsjunken i hörnet vid gasspisen. Telefonen på rygg invid din stjärt. Verktygen ligger slängda, läderremmen du använde för att stasa hänger fortfarande lös kring din arm. Hur du hann ringa förstår jag inte. Den här gången har du skjutit i dig död. Fula varor. Jag sluter dina stirrande ögon. Minns när du satt med mig på bryggan och exalterat förklarade existentialismen. När du kom in i mitt rum när jag inte kunde sova. Mikael Wiehe har tagit sig till slutet av låten nu. Han sjunger om ”... när man har sett en stjärna falla på alltför nära håll.” Jag rafsar undan kanylen, sätter mig grensle över dina lår och omfamnar dig. Kråkungen i halsen ger skri.

(Utmaning: skriv om att snava)