Min konsumtion

Mina inköp står i högar i hallen. På Kungsholms foto såg kameran så bra och behändig och billig ut men den är nästan omöjlig att fokusera med. Nu väntar den på att jag ska tordas gå tillbaka och uttrycka mitt missnöje. Glasen som brorsan inte ville ha. Tio dagars öppet köp, tio glas. Jag behöver en stor kasse.

Kvittona har jag förhoppningsvis i en kaffeburk på hyllan i köket.

Jag börjar med Gudrun Sjödén. En fin klänning som har en liten rispa i tyget vid fållen. Gudruns kvitto kunde jag inte hitta men jag vet hur det är – man får tillbaka det lägsta reapriset som produkten haft. Om man inte har kvitto. Jag har reklamerat hos henne förut.

Ibland tar det för lång tid innan jag packar upp det jag köpt. Då är det kört. Då är jag bunden vid våffeljärn med ojämn temperatur, vid mixerstavar jag inte har någon användning för, praktiska knivset – jag har redan tre.

Det är något som inte finns i hallen, det enda jag inte behöver runda för att komma åt att hänga upp kappan – inte på klädhängaren, den är skymd bakom högarna av kassar och paket, utan på en stol i rummet. Detta något är böckerna. De packar jag lyckligt upp med ens, travar hjälpligt i ”att läsa”- hyllan, känner lust och glädje. En bok behöver man i allmänhet inte reklamera. En gång i mitt liv har jag kommit till flera vita sidor i en roman. Det var i Torbjörn Säfves Siki. Jag slutade läsa Säfve efter det men jag minns att jag tyckte mycket om Jag brinner.

Begärets eld pratar Buddha om. ”Munkar, allt står i lågor!” Ibland ser jag flammorna från högen i hallen, som är ett tribut till vår tid. En god medborgare är en konsument. Till slut sitter jag med det mesta kvar, utom brorsans glas. Dem fann jag kraft att lämna tillbaka för att de inte vara mina.

(Utmaning: skriv om att reklamera)