Det sägs att i stormens öga är det alldeles lugnt. Var är stormens öga den här gången? I Vita husets Ovala rum? Nej, vi är barn av globaliseringen. Vi är var och en ett öga, stormens öga. Vi tar ett dopp och plockar de sista blåbären – de få som finns. Allt är lugnt. Vi rustar barnen inför skolstarten, kanske med en liten snegling mot det krympta fondkontot men rörelsen är så invand och trygg: i med chipet, vänta litet, trycka koden, vänta litet, klart. Allt är lugnt.
Patrick Whites roman The Eye of the Storm var nytryckt när han tilldelades Nobelpriset 1973. Erfarenheten av att fara med flygplan genom en cyklon kastar i den ljus över livshändelser både hos matriarken som ligger och dör så pinande långsamt och hos alla väntande släktingar som mer eller mindre motvilligt kommer och hälsar på henne. Jag tror att Patrick White skulle ge mig rätt i att vi alla har möjlighet att vara i stormens öga.
Förlaget fördubblade utgåvan när det tillkännagavs att White skulle få priset. Han fick ett stort förskott på nästa bok.
The Eye of the Storm är den enda bok jag har haft sönder. Länge, länge låg i en gammal cigarrlåda några rader som jag rivit ur boken. Jag slaktade boken för några vackra ord om en höna som flaxar iväg på en gårdsplan. Lappen är borta, jag kommer inte ihåg något av texten men minnet av orden ger mig fortfarande fröjd.
(Utmaning: skriv om något turbulent)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Gillar
SvaraRaderaHm, jag blev sugen på att läsa boken. En trevlig bieffekt av en bra text!
SvaraRaderaInstämmer med föregående talare. :)
SvaraRaderaSkönt gungande text med en föraning om katastrof. Och så sista stycket som skakar om mig igen, hittar tillbaka till berättaren och vill veta mer.
SvaraRaderaDet är en av de bästa böckerna jag läst! Det gjorde att jag ville läsa den igen, för min ligger och skräpar bara någonstans i ett dammigt hörn!Gillar att det är så välskrivet och rytmen vill att jag läser vidare mer och mer och mer
SvaraRadera