På viadukten vid Vasaskolan är det sådant där högt gunnebostängsel bara på mitten. Det har jag noterat många gånger när jag passerat. Det är bara att klättra över där det är lågt och så treva sig ut mot mitten. Höstvinden far kring smalbenen. Jag är inte rädd. Jag håller mig i räcket och flyttar fötterna sidledes. Jag har inte skrivit något brev. Det behövs inte. Kroppen kommer att hittas av någon utomstående och alla kommer att förstå att detta är bäst för alla parter. Detta att jag går. ”Det behövs ingen anledning för att dö,” tänker jag förvånat. ”Anledningar behövs bara för att leva.” Lugnet som en ulltuss i maggropen. Jag är redan varm av tanken på att slippa känna mer. Tre dubbelsteg till. En av de sista rörelserna jag gör i livet. Jag är där viadukten höjer sig som högst över spåren, som blänker vitaktigt i mörkret djupt under mig. Det är ett språng, varken stort eller litet. Ett språng eller ett kliv. Jag tar det nu. Tänker på katten. Hon kommer att få det bra. Nu stiger jag ut i luften.
(Utmaning: skriv om att ta ett språng)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Oj. Spännande.
SvaraRaderaTog andan ur mig, blev andfådd.
SvaraRaderaSäger som Ethel.
SvaraRaderaJa anledningar för att leva.fint
SvaraRaderaSorgligt, hade önskat personen en andra chans. Gillar också anledningarna för att leva och undrar hur det kommer gå för katten.
SvaraRaderaKatten saknar nog henne/honom...
SvaraRaderaDetta är den jag tyckte bäst om av de noveller jag hittade på temat "ta ett språng".
SvaraRaderaJag-form passar bra när det är ett så intensivt känsloläge som skildras. Några favoritpassager är den om att anledningar endast krävs för att leva, att lugnet känns som en ulltuss (jag kan känna precis vad du menar när jag läser det) och det lätt irrationella och därför autentiska i att tänka på katten det sista hon gör; kanske det enda som hon fortfarande bryr sig om.
Jag tror att du skulle kunna stryka sista meningen.
Så sant det är för att orka leva man behöver anledningar! Tyckte mycket om!
SvaraRadera