Vems skog?

– Vi går inte genom böndernas åkrar men vi går fritt och vilt genom skogen, som är någons plantage. Är som möss i en havreåker, alltid hittar vi något. Liksom möss i en havreåker tar vi för givet att odlingen är till för oss. Är vårt vardagsrum och vårt skafferi.

Det är Clarissa som levererar en monolog under kantarellutflykten. Jag föredrar när man är tyst ute i markerna och jag struntar i vem som äger skogen – jag kan mina kantarellställen, det är huvudsaken. Fast i förfjol förintades mitt bästa kantarellställe i en avverkning och områden där jag alltid gått blev oigenkännliga. Det är som om någon huggit av mina revben.

– Varför säger du inget?
Clarissa har mest mossa i sin korg. Hon är från England, har lärt sig plocka svamp som vuxen. Det är också som vuxen hon stött på allemansrätten och tagit den till sig. Hemma i Norfolk var hon nog inte som en mus i en åker.
– För att vi är ute i skogen. Pappa fostrade mig att vara tyst när jag är ute. Knäpptyst.
Jag viskar inte men jag talar nära hennes huvud, tonlöst. Vinden kommer inte att bära med sig ett ljud. Jag skjuter litet av min tystnad in i henne och hon tycks acceptera det. Neråt sydsluttningen börjar vi hitta perfekta små karl johan, så pass tätt att det känns som att gå och skörda. Ryggarna sträcks aldrig, vi är som slavar på en bomullsplantage – just i det att vi går med krökta ryggar. Korgarna blir snabbt fulla. Solida karljohanssvampar på en bädd av gula kantareller. Munnarna fylls med saliv.

– Karljohanspasta när vi kommer hem? frågar jag.
– Ska du inte vara tyst i skogen?
– Nu är vi ju på vägen.
– Det kan komma vilt ändå. Men OK, karljohanspasta. Skitgott.
– Jag tycker det är konstigt att man kan äga skog, säger jag i ett försök att haka på hennes ämne.
– Det konstiga är väl att vi får gå fritt i den och plocka vad vi vill. Att vi får låtsas att den inte ägs av någon.
– Ja, men jag blir liksom litegrann som den där indianhövdingen, Seattle. Du vet?
Nu är det Clarissa som är tyst.
– ”Man kan inte äga bergen och floderna och skogarna...” och så vidare. Erkänn att det är ett sunt perspektiv.
– Vadå, ska man inte få äga ens en liten torva att odla? Ska man bli helt paleolitisk?
– Jag menar i stort, säger jag hjälplöst.
I mitt sinne har jag en svepande panoramabild av berg och floder och skogar som snabbt zoomar in, blir ett mossigt urskogslandskap där ingen kan gå för nedfallna träd. En sådan skog som ägs av sig själv. Skandinavien skulle kunna vara täckt av sådan skog. Skulle jag vilja det?
– Vi lever i den bästa av världar, säger jag försiktigt men jag känner en liten tagg.
Den kanske kommer från mössen och hackspettarna och insekterna och alla de andra som på alla dessa hundratals år inte har vant sig vid att skogen är en odling. Kanske kommer den från mitt gamla nomadjag, som ser allt som ett lån med stark brukarrätt. Det gamla jag som jag är för slö för att gå tillbaka till.

(Utmaning: skriv om skogen)