Mage mot mage

Först är du bara en närvaro på gården, jag kan inte precisera vart du hör. Sen märker jag att du går in i min port. När du kliver in i hissen på tvåan en gång, förstår jag: kvinnan som dog i cancer – du är far till hennes barn och har flyttat in med dem. Barnen har jag sagt hej till sedan de var mycket små, snart hälsar vi också på varandra. Jag hjärtligare än du. Jag känner mig yngre än alla som har barn men du måste vara i min ålder, litet yngre. Du tar alltid hissen fast du bara bor på tvåan och fast du är vältränad. Du är kraftig men muskulös, våra magar nuddar i hissen. Jag tar också alltid hissen. Jag bor på sexan. Om jag inte tog hissen, skulle jag vara vältränad. Nu är det bara min mage som märks. Och den liksom nöter mot din, fast det är sexton millimeter emellan. En luftspalt som andas. Jag vill att du ska ta min hand, be mig om hjälp med något, laga pyttipanna kanske. Jag vill bli insläppt i lägenheten på tvåan, in i ditt liv, ditt och barnens. Jag vill att du ska se hur jag rör mig som ett fluidum i det vardagliga, att jag också är kroppslig, om än inte så massiv och fast som du. Men vi står där bara med magarna pekande mot varandra, säger hej och inget mer. Det är korta resor. Mellan bottenvåningen och tvåan och vice versa. Du verkar inte besvärad men du vill inte tala mer med mig. Kanske känner du hur jag har graviterat mot dig ända sedan du intog gården med din röda Octavia och dina starka, böjliga ben. Du anar kanske ett hot fast jag försöker vara bussig granne, tänka på pyttipanna. Du ser kanske det som inte är trånad men ändå ett behov av din kropp.

(Utmaning: skriv om en hiss)