Hon stannar mitt i trappan ner till Medborgarplatsens tunnelbanestation, ser men vet inte vad hon ser. Lyssnar men hör ingenting. Det är proppfullt med folk men alldeles tyst och ändå livligt. ”Änglar har kommit,” tänker hon dumt. Värför tänker hon så? Långt senare, när synminnet hinner ifatt, kommer hon på att nästan alla var klädda i vitt eller i ljusa färger. Och att alla viftade som med skimrande vingar. För de pratade. Pratade med varandra med sina händer. Alla stod i grupper om två till fyra och förde animerade samtal och det var dödstyst i biljetthallen.
Hon står länge och betraktar scenen. Det måste ha varit någon konferens eller så i närheten för döva. Det är inte lätt att skilja döva från änglar. Inte när de uppträder i grupp och talar världens vackraste språk.
(Utmaning: ”Skriv om händer”)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Gillar som man säger på facebook.
SvaraRaderaTvå sista meningarna! Du skriver så vackert.
SvaraRaderaVärldens vackraste språk. Javisst! Har inte tänkt så, men du har rätt.
SvaraRaderaTexten rör sig mellan det övernaturliga och verkligheten innan förklaringen kommer. Ett vackert sätt att beskriva människan!
SvaraRaderaHärlig övergång i texten. Man vet liksom inte riktigt först vart det ska landa någonstans.
SvaraRaderadet är verkligen ett vackert språk! gillar texten!
SvaraRadera