Vrånga dagen

Lillans skor hamna fel. Ena skon på andra foten, andra skon på ena foten. Hon satt med bena rakt ut och titta på de vita skorna som såg ut som örona på Klaras kanin. Oskönt var det. Hon måste ändra. Börja om alldeles från början. Ta av skorna och börja alldeles från början.

När hon var nästan klar kom pappa in. ”Vad duktig du är!” sa pappa. ”Men oj! Jag ser att klänningen har hamnat bak och fram,” sa han sen. ”Vänd på den själv, så får du öva dig.” Och ut igen. Lillans mun var bara ett streck nu och hon pusta. Svårt att hitta ut genom klänningens ärmar. När skor och klänning var på plats gick hon till de andra i köket. Det blev en sjö av mjölk på bordet när hon hällde. ”Jag tror livet är vrångt mot dig idag,” sa pappa med snäll röst när han torka. Han hade sett mjölken och klänningen men inte skorna. ”Vrångt!” sa Lillan. Lillan blev rätt nöjd. Hon tyckte om ord.

Sen var det inte mer. Sen var det smultron i backen och en infångad groda och gung i hängmattan, alldeles som alla dagar ute vid Eken. Mamma och pappa höll på att spika på stängslet. Lillan kom på att hon skulle mäta hålen i stängslet. Hon kunde mäta med lillebrors huve. Det var lagom tjockt. Det var så lagom att det bara kunde pressas igenom hålen. Lillebror fick rödfärg på sidorna på huvet och vid tredje hålet började han skrika. Småbröder börjar alltid skrika när man håller på med något kul. Och pappa kom och sprang med ett vattenpass i handen och skrek att sluta. Sluta genast. Lillans mun började hänga.

”Bara för att livet är vrångt mot dig behöver du inte själv bli vrång!” sa pappa argt till Lillan. Det fundera hon på länge. Långt efter att smultronen var borta. Nästan tills lingonen kommit. ”Bara för att livet är vrångt mot dig behöver du inte själv bli vrång.” Hon förstod inte vad det betydde.

(Skriv om att vara vrång)