Älska och ära

Pensionsförsäkringen har jag. Gruppliv. Och olycksfall. Och hemförsäkringen, förstås, den som vi har mer nytta av när vi är på resa än när vi är hemma, egentligen, för vi har inte mycket av värde. Inte så mycket att sno. Och så står det Karlsson på dörren. De bryter sig in mer hos såna heter Oumdaram och sånt. Invandrare har mindre förtroende för bankerna än svenskar har. Det har inbrottstjuvarna räknat ut.

Vi ser över försäkringarna ibland. Du gör det. Du kan väga halv invaliditet mot sjukhusräkningar och du vet vad ett basbelopp är. Det är inte så mycket, ett basbelopp. Framför allt är du intresserad. Inte av framtiden men av scenarion. Jag skyler mitt ansikte i blygsel när jag ser dig sitta där och kalkylera med min lemlästade kropp i en sjukhussäng. ”Det man förutser brukar inte hända,” säger du tröstande.

En försäkring ser vi aldrig över. Den försäkran vi båda avgav för länge sedan inför kommunalrådet, du i blå lusekofta, jag i naturvit, Helga emellan oss i sin lilla bilbarnstol. Det tog en och en halv minut och så var vi lagvigda. Du borstade håret ur ansiktet på mig och gav mig en viskande kyss. ”Tills döden skiljer oss åt.” Den rysning jag erfor känner jag ännu ibland. Vi var tjugo och tjugoett och var ömsesidigt tagare och givare av försäkringen, en egendomlig symmetri. ”Står du kvar vid dina löften?” säger du aldrig när du sitter med försäkringsbreven, kollar runt på datorn.

En gång har jag bedragit dig. Det var när Astrid var född och jag återsåg Tomas på ett fik. Vi drack hastigt ur och gick hem till honom. Brösten sprutade. Jag var hel. Det var den enda gången. Jag tror han tyckte det var äckligt med mjölken. Nu är han gift med ett statsråd, har själv många barn. Jag gick hem, till dörren som det stod Karlsson på, trädde in och kände lugn. Symmetrin var nu något skevande och jämvikten återställd. Balans är något ohyggligt komplext, liksom en försäkringssituation.

Jag ser din nacke när du räknar på framtida scenarion. Snart kommer du att lägga ifrån dig pennan och säga: ”Gumman, jag tror vi borde byta till If.” eller något liknande. Och jag kommer att kyssa dig där, i nacken, för jag vet att du älskar det. Vissa år ber jag dig att visa dina beräkningar, för det vet jag också att du älskar. Andra år säger jag bara: ”OK, om det är vad du kommit fram till.” Inte heller jag frågar om dina löften. Jag vet vad du inte vet. Att det som kommer att hända händer och att det balanseras så småningom.

(Utmaning: skriv om att försäkra)