Den tredje ängeln

Vi födde tre små änglar, Beth, Sue och Anne. De tog del av vårt änglaliv i vårt lilla, vita änglahus och om kvällarna fick de höra änglasagor. Inget om trollkarlar eller om rymden eller om det som ont är, bara goda sagor för goda barn. Änglabarn. Som våra. När de fyllde fem fick de en cykel – ny bara för Beth, Sue fick ärva den och sedan Anne. De var födda med tvåårsintervall, med tvåårsintervall växte de ur sina cyklar. Beth och sedan Sue cyklade änglalikt runt kvarteret, Anne kom hem med barr och löv i håret och skrapsår på knäna. Även cykeln var skrapad, den som varit lika skinande för Sue som för Beth. Anne fick en oroad åthutning. Nästa dag hade hon tappat cykeln i ravinen. Stickor och strån och blånader. Med lite hjälp från Keith fick hon lov att baxa upp cykeln själv. Keith och jag pratade på sängkanten den kvällen. Var tvungna att erkänna att vår yngsta var mindre änglalik än de andra två. Alltid hade varit. En vind från den vanliga jorden strök genom vårt änglahem och gav oss frossa. Vad skulle vi göra? Vi hade avlat en änglafamilj, några vildsinta barn var vi inte beredda att ta hand om. ”Jag undrar om hon verkligen är våran,” sa jag. Jag såg på Keith att han tyckte att jag var dum.

Annes cykel ställdes undan. Hon fick inte cykla mer. Då knyckte hon Sues, stod på pedalerna och cyklade men lyckades undvika ravinen. Sue grät när hennes cykel kom tillbaka lerig. Vi skaffade ett bygellås som bara Sue hade nyckeln till. Anne tog Beths cykel. Keith sa efteråt att hon cyklat oväntat raskt på den stora cykeln när han följt efter henne med bilen.

Husarrest fungerade inte. Hon tog sig alltid ut. Med sorg skaffade Keith kedjor och handfängsel. Men hon måste gå i skolan. På vägen dit och hem – om hon nu gick hem – kunde hon göra mycket ofog. Hon fick fler blåmärken än hon hade fått när hon fortfarande cyklade. Vad kunde vi göra? Det var med sorg som Keith använde tumstocken på hennes bara stjärt. Vi var en familj bara för änglar. Jag såg henne fortfarande som en bortbyting.

En dag fick vi till vår bestörtning en kallelse till socialkontoret. Socialen är inte till för änglafamiljer, det vet var och en. Vi hade våra svårigheter men vi kunde klara av dem på vårat sätt. Anne kedjades, Keith tog ledigt och vi gick dit, han och jag. Vi berättade om familjens egentliga liv. Om Beth och Sue, våra änglar. Om vad vi ställde upp på och inte. Men socialsekreteraren frågade bara efter Anne. Varför var hon inte där? Vi förklarade vilken barnslig syn hon hade på vad som försiggick i familjen. Till slut sa socialsekreteraren att hon krävde att få träffa Anne och hon gav oss en tid några dagar därefter.

Vi förlorade Anne. Så framställer Keith det. Jag vet inte om det delvis var en lättnad för honom, som för mig. Man vet hurdana sådana familjer är som tar sig an fosterbarn. Stökiga och slarviga oftast. Det är nog rätt miljö för Anne. Hon är av en sådan sort. Friden kom åter till vårt lilla vita änglahus. Åter hördes sångerna och sagorna. Så långt det gick försökte vi glömma vad som varit.

(Utmaning: skriv om att trotsa)