Gillestugan

Det här året hade vi flyttat in i vårt fina hus. Vi var de allra första som flyttade in på Knutsbo men den leriga backen, tomt efter tomt, visade att det skulle bli ett stort villaområde. Jag var den första i klassen som hade gillestuga. Där luktade det källare och trä.

Det här året hade det blivit fel i Melodifestivalen. Ring Ring skulle ha vunnit, tyckte alla i klassen, så det tyckte jag med fast Sommaren som aldrig säger nej var ganska fin.

Det här året bestämde vi oss för att göra om Melodifestivalen. Eftersom jag hade gillestuga. Jag frågade mamma och jag fick! Jag fick inte köpa chips och läsk men mamma skulle bjuda på saft och popcorn. Det var töntigt men man får finna sig i att vara töntig om man är det. Inget att grubbla över. Jag var i alla fall först med gillestuga.

Det blev ett evigt övande och parlamenterande det här året, 1973. Jobbigast var det långa bråket mellan Gurra och Peter om vem som skulle få vara Ted Gärdestad. Att jag skulle vara Agneta var givet – det var min gillestuga och jag hade långt, blont hår. Lika självklart var det att Maria Reimers skulle vara Anni-Frid. Hon var snyggast.

Den andra mars 1973 var jag ivrig och spänd. Jag stod i dörren och sålde biljetter, poänglöst och beskäftigt. När alla hade kommit drog vi igång, efter listan i en sparad Röster i Radio. Alla hade tränat jättebra och Erik hade tagit med sig en mattpiska som blev en tuff elbas. Det blev svettigt och immigt i gillestugan och saften smakade riktigt bra. Fjärde låten var vår. Ring Ring! Vi var tvungna att göra den bra för det var den som skulle vinna. Mitt i ”Hjärtat gjorde en volt, ding-dong, bing-bong” rycktes dörren upp och ett ilsket rött ansikte som satt på min pappa vrålade: ”Sluta väsnas ungar!” och så kom han in och ryckte mig i armen. ”Vem har lovat dig att ta hit hela ungskocken och sitta och tjuta?”

Den andra mars 1973 troppade tjugofem moltysta ungar ut ur vår gillestuga. Det hade inte varit meningen att pappa skulle vara hemma. Han hade jour egentligen. Det var därför jag prickat in just denna fredag. För pappa hade problem med nerverna, vilket jag viskade till killarna och tjejerna när de drog – som om det skulle göra det lättare för mig.

Det var ett ont år, 1973. Villorna på Knutsbo smälldes upp på några timmar, kändes det som. Alla fick gillestuga. I några månader bara hade jag fått njuta av uppmärksamhet och litet status. Nu var det över. Nu satt de och hånglade i gillestugorna, alla andras gillestugor, på fredagkvällarna och lekte Svarta Madame. Jag var oftast inte bjuden. Om jag var bjuden hånglade ingen med mig. För min pappa var en stor idiot och jag en liten. En liten idiot som trodde att hon skulle börja räknas för att hon hade gillestuga.

(Utmaning: skriv om att väsnas)