Om det vidöppna

Om det vidöppna: det är en krater, djup och penetrerande. Det sprutar lava, kletig, het och svart. Det är du. Dina bekännelser. Dina erotiska allusioner. Du säger att du inte har några hemligheter. Jag säger att man inte kan erfara vad det är att vara människa om man inte har något dolt. Då säger du att det är falskt att dölja. Du slår dig för bröstet med att du alltid talar sanning men jag påminner om vad Buddha sa om rätt tal. Han sa att innan man säger något ska man tänka efter inte bara om det är sant, utan också om det är snällt och om det är nödvändigt att säga. ”Då skulle man ju aldrig säga något, ju,” säger du, nästan äcklad. ”Vart tar spontaniteten vägen? Humorn? Det frivola?” Jag är för trött för att svara. Med dig blir jag en snipig liten mö, jag känner igen min mammas ogillande min i mitt ansikte utan att behöva titta i spegeln. Jag har absolut inget att säga. ”Om inte jag snackade så mycket, skulle det vara alldeles tyst när vi träffas,” tror du. Det finns fruktan i din röst. När vi skilts åt försöker jag prata med mig själv. Det går utmärkt. Jag pratar med mig själv om mekanismerna i mig som gör att jag blir tom av ditt flöde. Klandrar mig för min tystnad. Skäms för att jag är less på dig. Tänker att nästa gång ska jag vara ärlig. Men du kommer att leverera lava och jag blir sakta stum.

(Utmaning: skriv om öppenhet)