Buss i omvärlden

Fristående fortsättning från igår och i förrgår

På vägen blir vi kontaktade av många. De ser vår buss med ”Hedonist Tours” målat i vinrött på vitt över båda långsidorna och de vill komma fram till oss och ställa frågor. Förbluffande många är arga och vill debattera. De anser att hedonismen är egoistisk, inte alls vad som behövs i vårt land vid denna tid. De tycker att vi står för något nedbrytande, när vi sitter utanför bussen och pimplar rosévin och läser eller slänger käft. För många måste vi intyga att vi har alkolås på bussen. Ibland får Kalle demonstrera det. Han dricker mest. Vi måste också intyga att vi har riktiga jobb därhemma. ”Men vad gör ni då här?” frågar någon. ”Det kallas semester,” säger Josabet spetsigt. ”Är ni hedonister även när ni jobbar?” ”Så långt det är möjligt.”

Vi har inget mål. Det enda vi önskar är att nå Korpilombolo men vi reser nog litet för långsamt. Till Växjö, Skövde, Göteborg, Halmstad, Lund, Karlskrona har vi tagit oss på kringelikrokiga vägar. Ibland tillryggalägger vi bara tio mil på en dag, om det är många loppisar utefter vägen, eller om vi ser ett skojigt litet museum. Till Växjö for vi för att träffa Petter, lutspelaren. Han jobbade en gång på vårt garage därhemma. I Skövde känner Malena en sierska men vi träffade henne aldrig, hon hade råkat gå ut när vi kom. Ringde sedan, förkrossad. Hon hade gärna hängt med en sväng men hon har inget busskort. I varje stad på vår lista någon som med god vilja kunde räknas som hedonist men ingen har tid att lämna allt och följa oss. Vi hoppas på Krille, den galne konstnären i Korpilombolo. Vi träffade honom på förra resan på ett galleri i Askersund. Han gör tavlor i sand och sprutar sand över publiken, så att det skimrar framför ögonen. Jag har messat honom och förvarnat, sagt att vi kommer vecka tjunie eller tretti.

Innerst inne är vi nöjda med att vara bara vi fyra. När vi sitter om kvällarna och har skrivövningar eller spelar kort. Gemenskapen. Nu börjar Josabet gnola ”Jag går mot döden var jag går”. De andra stämmer dröjande in. En treklang. Själv ordnar jag förstulet mina kort i tretal. Jag kan inte gå ut men jag kan lägga upp och nu är det nog brådis.

(Utmaning: skriv om att kontakta)