Om morgonen

Att vakna är som att dö en smula. Man lever fram till morgonen, det behöver inte vara drömmar, bara det ljusa susande sovandet, hugsvalelse för mitt bröst. Sen är det bara att gnugga gula klumpar ur ögonen, skaffa fram kaffe, alla funktioner ska gå igång igen och man ska minnas var man var. Hur det var att vara vaken. Vi säger väl att man läser tidningen. Sörplar kaffe, läser tidningen, där är den stora världen, det är lättare att hålla koll på den än på det lilla, lilla livet. Ens eget liv är alltid så litet. Det är ett genomgående drag. För denna egna kropps skull ska man borsta tänderna, till och med duscha. Så mycken möda för att hålla en enda kropp ren. Det är mäktigt. Det är det största hotet med morgonen: man kommer inte ifrån att syssla med sig själv. Vara intim, rent av. Detta lilla, lilla för att kunna ge sig ut i den stora världen, när man väl har dragit sig till minnes vad man har för jobb egentligen, vad man står i för gärning.

Morgonen är ödesdiger. Man kan slinta i duschen. Kaffekoppen kan slinta ur ens hand. Man kan kana långt utanför banan till ett annat rike, där man inte står i förbindelse med någonting. Det är hiskeligt att vakna.

(Utmaning: skriv om att vakna)