Och sen ett möte

Svetten pärlar från hårfästet ner över pannan, fastnar momentant i ögonbrynen och droppar sedan droppe för droppe ner i ögonen. Det svider ännu mer när hon gnuggar dem. Hon är skitig och magen ligger som överjäst deg över byxlinningen. Den fläckiga t-shirten är besvärande kort. Det hade hon kunnat tänka på innan hon åkte ut. Hon har gjort ett bra dagsverke, sorterat och slängt på mammas vind, fått frimärkssamlingen värderad – till en spottstyver – och åkt till second hand med litet porslin och sina gamla kläder. ”Smalkläder” stod det på banankartongerna. Vackra, enkla kläder från den tiden det var viktigt. Tidlösa, dyra, köpta för att hålla. Hon hade inte kunnat veta att hon skulle chansera, förfalla, svälla upp, bli oformlig.

I hörnet Fredsgatan-Engelbrektsgatan faller hon för en impuls, fäller ut blinkersen och skumpar in på parkeringen med den gamla rostiga Mitsubishi-pickupen, det enda som är kvar som var pappas. Hon säger sig att hon ska gå på bolaget åt mamma men hon vet att hon först kommer att hamna på Ängelns uteservering på andra hörnan. Hon har just börjat gräva sig in i en bit schwarzwaldstårta när rösten når henne snett uppifrån, liksom sträv, ändå flöjtande och precis sig lik.

Han är lika vacker i elfenbensvitt hår som en gång i svart. Gör en lustig gest med handen som visar att han ska fixa fika och komma och sätta sig hos henne – om hon vill? Medan han är inne och beställer drar hon automatiskt över tänderna med insidan på tröjans ringning och undrar hur i hela friden...
– Hur kunde du känna igen mig? frågar hon, ännu rodnande. Ingen ser att det är jag!
– Din pannas intelligenta välvning! raljerar han och börjar läppja på en caffè latte.
De var Ludvikas mest hemliga kärlekspar, den unge filosofiläraren och den brådmogna gymnasisten. En sista vår innan han uttryckligen satte henne fri så att hon skulle utforska kärlekspartners från sin egen åldersgrupp. Några brev om året till att börja med, sedan ingenting. Hon visste inte ens att han var kvar. I stan. I livet. Han måste vara nära pensionen. Hans händer är som hon minns dem. Hon brukade tänka på dem som intellektuella.
– Du räddade mig ur min frikyrkobubbla, säger hon, manövrerar försiktigt över samtalet på det förgångna.
– Förstår ”att” men inte ”hur”?
– Du visade att man kan ha högre värden utan Jesus, sammanfattar hon.
Vill stryka handen.
– Du verkade inte innesluten i någon bubbla.
– Det var för att jag hängde efter dig och du var fri.
– Jag var trettiofem. En gammal gubbe i dina ögon.
Hon hämtar luft men säger ingenting. Ingenting om hur han präglat henne, överskuggat förhållanden, säkert legat bakom de senaste tio årens ensamliv. Hon gnuggar tänderna igen.
– Du var min största intellektuella kick, säger han in i luckan i samtalet.
Hon sprutar kaffe. Det är förvåning.
– En liten artonåring?
– Naiv godhet kopplad till briljans. En Émile. En kvinnlig Émile. Jag var besatt av dig. Det var nödvändigt att befria dig från mig. Det kom aldrig någon annan.
De vill att det ska skymma nu. Intimiteten kom redan från början, men ingen av dem törs visa högglansen i sina ögon för den andra. De skulle vilja sitta inneslutna i barmhärtig halvdager, treva in i varandra med de fega händer som kallas ord. Sitta i en långsam andning, aldrig gå. Aldrig räta på knäna och resa sig upp från bordet och gå, som de kommer att göra om trettiotvå, trettiotre minuter, han upp mot Storgatan, hon ner mot den gamla bilen, som kommer att föra henne via mamma hem till Stockholm med tolv frostade efterrättsskålar i baksätet och en bal papper på flaket.

(Utmaning: skriv om att behaga)