Förpliktelser

Carl har inte bara oss två att tänka på. Han har sin lilla Stina också. Stina har blivit fjorton år. Sina förpliktelser mot henne har han tills hon blir myndig vid tjugoett. Det är en lång räcka av år framåt – nej, inte en lång räcka. ”En räcka” låter som ett tåg eller något annat där man kan se de enskilda delarna. Detta rör sig om ett stålhårt flöde som riskerar att döda. Som man kan drunkna i.

Det kommer ständigt upp. Inför semesterresorna. När vi ska köpa gångkläder. När vi reparerade salongen. ”Jag har mina förpliktelser,” säger han. Och det sätter punkt. Så får jag skjuta till av mammas arv om vi ska ha något roligt, eller till skönheten i livet.

Kuvertet till Stina – nej, förstås, till modern – ligger punktligt på hallbordet den tjugoåttonde i varje månad, utom februari, då är det den tjugofemte. Så att de säkert ska kunna betala hyran. Jag har tagit mig före att ånga upp dem. Kuverten. Däri ligger många rara sedlar, mer än vad de där två utsugarna är värda. Jag tänker på den nya rävboan jag fått försaka eller resan till Capri och norpar litet grand. Kanske en tiondel. Modern kommer inte att höra av sig. Nästan varje månad står det på brevlappen som Carl sänder med: ”Tyvärr förmådde jag inte riktigt komma upp i det överenskomna underhållet men hav hopp! Det ser ljusare ut nästa månad.”

Och jag vet, liksom Carl, att nästa månad har vi en stor bjudning eller en hög tandläkarräkning eller en anspråkslös resa till något kurhotell. Att de där madamerna som roffar åt sig av andra människors inkomster inte kan få vad de betraktar som sitt då heller. Och vad har de för rätt? Vad har de för rätt?

(Utmaning: skriv om att underhålla)