Du som lyssnat

Jag tyckte så mycket om att tala med dig. Ingen som du. La ut en lyssnande matta under mig, varje ord som föll som ett ålderstiget eklöv vävdes fast i dess varp, fick kontur och sammanhang. Nosade upp min undertext, mitt undermedvetna, under över alla under, allt som låg under, hjälpte mig bli hel, att gifta det undre med det övre. Så var samtalen med dig. Och också: din lyhördhet hjälpte mig att finna vägarna in mot ditt hjärta, att lyssna av dig. Så kändes det för mig.

Du flyttade och gifte dig och fick barn och jag saknade. Ett brev då och då, mest från mig. Och så kom det där bröllopet vi båda var bjudna till, du stod vid änden av tårtbordet, jag var litet blyg och stod vid mitten, högg för mig prinsesstårta, medan Gustav som filmade sa till mig: ”Det var ett av de roligaste tal jag hört!” Jag tackade och sa: ”Det var väl något självupptaget...” och du, snabbt och hårt: ”Men du är ju självupptagen.”

Alla våra samtal i mitt dunkla studentrum. Allt vi utbytt. Allt, allt, allt. ”Men du är ju självupptagen.” Vi hade inte träffats på flera år. Jag var större nu, hade växt i min person. Du kanske inte kände mig längre. ”Men du är ju självupptagen.”

Jag minns inte vad jag svarade. Om jag svarade. Jag minns att jag för ett ögonblick såg svart av att se hur du såg mig, kanske alltid sett mig. Ända sedan du försåtligt la ut den där mattan, nosade i mitt innersta, fick mig att känna mig sedd. ”Men du är ju självupptagen.”

(Utmaning: Dagens ord att skriva om: lyhörd)