En uppgift som passar för dig, en uppgift som passar för mig

Jag vet vad som ska komma, redan när hon högröstat slår fast vad hon ska säga elbolaget, som gett henne rörligt pris i stället för fast, plötsligt, mitt i vintern. ”Ring du,” säger hon. ”Det är lättare för dig.” Jag bor ju inte ens här men jag lyder. Sen är det hennes blompinnar som ska sågas. Jag säger ”visst” och ”säkert” men förmår mig inte dra första draget med den lilla fogsvansen. ”Kom och titta du så att jag inte sågar för kort!” ropar jag.

Jag kan inte vad du kan... Jag lärde mig sången som nioåring i scouterna och den gav mig insikter om sådant jag observerat men inte analyserat. Min osäkerhet är inte din. Jag såg det ur fågelperspektiv då, mänskligheten blev en matta av händer, alla är bra på något men inte allt. Senare skulle jag uttrycka det så torftigt: vi kompletterar varandra. Är jag osäker kan jag fråga någon annan. Prestige behövs inte. Det var viktigt för mig som nioåring: prestige behövs inte. Jag kan inte vad du kan och det finns en uppgift som passar för mig och en uppgift som passar för dig. Trolleri!

Gud var med på ett hörn också. Han var det, i scouterna. En sorts gud som kunde frälsa från osäkerheten. ”Du är du och du duger” var valspråket och jag blev så säker på att det var sant. Man kan bli det i den åldern, i scoutåldern, även om livet är komplext och farligt redan då. Jag hade råkat på problem som man inte önskar någon, i någon ålder. Scouterna var en fristad, en plats där livet kunde levas som det var menat att levas. Ett Eden. Mest gillade jag när vi var ute i skogen, lärde oss att laga pannkakor på upp- och nervända kaffeburkar och att hantera yxa och såg. Nioåringar! Yxa och såg! Om knappt en generation kommer scouting säkert att vara förbjudet i Sverige – vår osäkerhet inför arvet från ett liv mycket närmare levandets grundförutsättningar, där var och en bidrar med sin förmåga, stor eller liten; där stor eller liten får självkänsla av att kunna sätta upp ett vindskydd och göra eld.

(Utmaning: skriv om osäkerhet)