Doften

Någon har stänkt på sig av en dyrbar parfym i källargångens långa katakomb. Lätt penetrerande doftar det borta hos mig, vid tjugotvåan, och så tilltar aromen vartefter jag rör mig genom huskroppen, tilltar utan att bli påträngande eller vulgär. Jag tänker mig att Hon, Den Ensamma borta hos mig har hastat iväg på ett hemligt rendez-vous med den Lilla, Lilla Mannen med Rottweilern i tjugoåttan. Parfymen som en sista eftergift för lusten. De behöver det, båda två. Hon är dubbelt så stor som han men de delar en hopknutenhet mot livet. Aldrig ett ord, aldrig en blick. Tänk om de funnit varandra!

Se vad en doft kan göra. Jag brukar väl aldrig fantisera. Men bilden av Hon, Den Ensamma öppnande sin famn för den Lilla, Lilla Mannen med Rottweilern är så vacker. Rottweilern står böjd över deras kärleksläger som en djurisk skyddsängel och parfymdoften är tydlig men diskret. Så stark är bilden att jag vägrar överge den fast mina näsborrar bär vittnesmål när jag slår upp dörren i andra änden av huset. Där, vid södra gaveln, står en ståtlig schersmin och den öser ut den overkliga doft jag känt allt starkare genom gången. En enda buske har genomträngt hela källaren och lurat mig att tro på det omöjliga.

När jag lagt in tvätten tar jag yttervägen hem. Jag möter den Lilla, Lilla Mannen. Rottweilern når honom till armhålan och han stirrar någonstans i hundens nacke. Nej han har inte blivit befriad av kärlek. Än. Jag ser de hermetiskt slutna persiennerna hos Hon, Den Ensamma. En glipa i fönstret visar en trist gardin som tycks hänga på trekvart. Hon har ännu inte öppnat sig. Men om de råkar mötas i en förtrollande juniskymning där vid södra gaveln, där doften är så stark, ska de inte kunna spricka ut som blommor då? Ingenting märkvärdigt, bara enkla vita blommor, bli en doft för varandra, rädda varsin människa ur ensamhetens tillknutenhet.

(Utmaning: skriv om en sommardoft)