Hos farbror Holger

Förmaket. Så heter det här rummet där jag står med fötterna tätt ihop och tittar på farbror Holger. ”Vill du ha is i saften, min vän?” frågar han, på väg ut i köket. ”Nej tack,” säger jag. Han kommer tillbaka med ett stort glas med rött i och ett litet glas med is i. Det lilla glaset fyller han från en flaska på ett litet bord. Det ser ut som ett mellanting mellan honung och äppeldryck av ciderkaraktär, som man kan köpa på Konsum. Vi kallar det helt enkelt ”karaktär”. Vi brukar få det på födelsedagar. ”Vid festligare tillfällen,” säger mamma.

Det röda är riktig saft, inte Bob. ”Mmmm”, säger jag och tittar belevat på farbror Holger. De andra är ute på sjön. I år tål jag inte riktigt fisket. Jag tycker synd om fiskarna. Det gjorde jag inte förut. Jag tycker så synd om dem att jag bara äter potatis och spenat, fastän fisken är så färsk att den står upp som en båge i stekpannan.

Farbror Holger sitter med ögonen nästan stängda och dricker små, små klunkar av den trögflytande karaktären. ”Hur länge har du bott här egentligen, farbror Holger?” frågar jag, så att han inte ska somna. ”Jag och din farfar föddes här. 1929 och 1933. Åttiotvå år.” Så tar han tag om rollatorn igen och reser sig ganska raskt. ”Vänta här. Jag ska visa!” Han plöjer åter en fåra till förmaksdörren och ut med rollatorn.

Jag får vänta länge. Det gör mig inget. Jag tittar på alla tavlorna på förmaksväggarna. En är ett blekt flygfoto av gården. Då fanns kor och hästar i hagarna. Det enda som finns kvar nu är ekan nere vid sjökanten. Men den är förstås inte där just nu. De är ute och fiskar. Jag föreställer mig dem på andra sidan Älgön. Inte långt bort och inte nära.

Jag tittar och tittar på tavlor och böcker och möbler utan att resa mig ur stolen. Sen faller ögonen på farbror Holgers karaktär. Isen har nästan smält. Jag vet hur äckligt det är när isen är borta och allt smakar vatten. Jag grabbar tag i glaset och dricker upp alltihop. Klunk, klunk, klunk. Men det är inte karaktär och definitivt inte honung. Det är bittert och konstigt och starkt, så att tårar kommer i mina ögon. Jag sitter fortfarande och torkar dem när farbror Holger kommer tillbaka men han märker inget.

”Här ska du se!” säger han och pekar mot albumen som ligger på rollatorns sittbräda. De är små och bruna och gamla. Det kommer bara att vara svartvitt i dem. Jag tycker inte om svartvitt. Farbror Holger sätter sig med en liten duns, famlar efter glaset. ”Men vad har hänt här?” säger han. ”Har du..?”
”Isen smälte,” säger jag.
”Vad har det med saken att göra?”
”Det är äckligt när isen smälter.”
”Så du gjorde det för min skull?”
”Det är klart!” säger jag.
”Var det gott?”
Jag ruskar kraftigt på huvudet.
”Nu vet du att man aldrig ska dricka ur en annans glas, för man vet inte vad som är i det,” säger farbror Holger. ”Snurrar det för dig?”
”Nej.”
”Vill du kräkas?”
”Nej.”
”Bra. Sitt då kvar så länge som möjligt. Jag ska visa dig några foton. Din historia. Det här albumet har jag gjort åt dig, det där åt din bror och det tredje åt din pappa.”
Han öppnar det skinnklädda gamla albumet och där är på första sidan en bild på mig – i färg – när jag var kanske tre. Jag håller en telefon och skrattar mot kameran. Runt fotot av mig bilder på mamma och pappa och farmor och farfar.
”Jag har lämnat ett utrymme så att du kan klistra in en bild på mormor och morfar, också. Det är bara att scanna och förminska.”

När mamma, pappa och Peter kommer hem från fisket sitter farbror Holger och jag fördjupade i skogsarbetets historia, som beskrivs i pappas album. Femtiotalet! När de stora motorsågarna kom! Mina ivriga fingrar över svartvita bilder av män och hästar och fällda träd.

(Utmaning: skriv om att smälta)