Det börjar på så många sätt, ofta långt innan jag reagerar på det. Jag bara stiger i sakta mak tills jag är högt över gränsen för galenskap. Galenskap. Ett härligt, gammaldags ord som jag vet att fylla upp med hela mig. Som när jag balanserade på taket. Eller skrämde iväg mormonerna från busstorget i Uppsala. Jag är aldrig aggressiv men mina ögon lågar och jag gör konstiga utfall med händerna.
Det börjar på många sätt men oftast med att jag ser små varelser i yttre synfältet. Det ger en härlig känsla av att vara i gemenskap. Som i en Bröderna Grimm-skog. Jag behöver inte titta på varelserna, det tröstar mig att vi – jag och de – alla håller på med vårt. Ju längre in i den galna skogen jag går, desto tydligare blir det att vi drar åt samma håll. Vi är hjälpare för varandra, jag och de små varelserna.
Så kommer antiklimax. Oftast. Jag tar en dunderdos Zyprexa och hoppas att de ska vara borta i morgon, mina små vänner. Dagen därpå tar jag ytterligare tjugo milligram. Och jag intalar mig att jag inte sörjer den besjälade Bröderna Grimm-skogen, där man svävar med fotsulorna strax ovanför marken och där för en gångs skull allting drar åt samma håll. Åt mitt håll.
(Skriv om en synvilla)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh, vad bra! Att intala sig att det är bra, är bra, förnuftigt och riktigt... ändå förstår jag saknaden efter Grimm-skogen där allt drar åt det håll som är ens eget. Att man inte kan vara kvar där.
SvaraRaderaHärlig balansgång runt det som kallas galenskap.
SvaraRaderaSagolikt. Kanske är det så det är att befinna sig i gränslandet.
SvaraRaderaJag gillar verkligen referensen till Grimm-skogen.
SvaraRaderaDu beskriver galenskapen bra och även saknaden.
SvaraRadera