Null nitti, null nittifem

De träffas som vanligt på lunchen hemma. Katarina slevar upp mannagrynsgröt och häller sedan ketchup på i stora cirklar. Ingrid hinner inte reagera förrän efter en stund.
– Men vad håller du på med? fnissar hon.
Katarina skjuter ifrån sig tallriken med en vårdslös gest.
– Jag har det så jobbigt på jobbet! utbrister hon och det kommer några tårar.
– Tidsstudiemannen. Norrmannen! säger Ingrid.
Katarina nickar.
– Jag börjar tro att han har något emot mig personligen. Det känns som om han gillrar snaror och gräver fallgropar för just mig.
– Känns? Vaddå känns?
– Plötsligt kan jag inte hitta verktygen. Plötsligt tar tråden slut. Och då är han genast framme med sitt block och sitt ”null nitti, null nittifem”
– ”Null nitti...” Alltså nittio procents arbetsförmåga?
Katarina nickar och det lyser skam om hennes kinder.
– Men det skulle du väl märka, om han gick och rotade i dina grejer?
– Jag vet inte vad jag ska tro.

Ingrid suckar. Hon vet inte heller. Hon tänker på hur Katarina gör saker därhemma. Noggrant, felfritt, inte särskilt snabbt. Hon är oförmögen att stressa. Vill hellre tänka själv än att gå efter en mall. Ingrid tänker också på att det kommer att bli kännbart om Katarina kommer hem med tio procents lägre lön.

Katarina kastar i sig gröten. Hon hade säkert inte märkt det om hon behållit tallriken med ketchup på. Så reser hon sig upp:
– Jag vilar inget idag. Ska tillbaka till jobbet och kolla verktygen och materialet.
Hon går i solstrimman från fönstret, snabbt. Anar Ingrid rätt? Har Katarina fått en böj på ryggen och en stelhet i rörelserna hon inte hade haft förrän tidsstudiemannen dök upp med sitt ”null nitti,null nittifem”? Ingrid kommer inte på att gå upp för att krama Katarina förrän hon är i tamburen.
– Vänta! ropar hon men dörren slår igen.

(Utmaning: skriv om en fallgrop)