Inre och yttre ordning

Du brukar säga att den yttre ordningen avspeglar den inre, samtidigt som du flyttar på fåtöljen för att komma in i rummet eller petar bort ett förlupet bananskal med tån. Sen ställer du dig mitt på golvet och säger av någon anledning: ”Verrr-kli-gen!” varmed väl ska förstås att mina synapser måste befinna sig i ett kaotiskt tillstånd. Jag tänker mig en slarvig härva av taggtråd – men jag tänker i alla fall.

Nu ska du få se. Du kommer om en timme och kaffebordet är dukat, parketten moppad och alla små artefakter har hittat hem i hyllor och lådor. Allt är skurat och glänser med en hemlig lyster. Jag känner mig som en främling i mitt hem. Vet inte vad jag ska ta mig för. Jag kammar mattfransen och dammar i hörnet bakom teven.

Den yttre ordningen och den inre. Du måste märka det! När du förtjust uttryckt din glädje över tillståndet i mitt hem borde vi som vanligt övergå till vårt samtal om aktualiteter och böcker, rentav bli litet intellektuella emellanåt, men jag håller istadigt fast vid trivialiteter. Priset och kvaliteten på kaffe på Lidl jämfört med i handeln i stort – en jämförelse där Lidl klarar sig förvånansvärt bra kvalitetsmässigt. Bästa skurpulvret för diskhon. Du kommer försiktigt stickande med en kommentar om en bok och jag sätter mig att yvas över hur bokryggarna kommer till sin rätt i hyllan bakom dig.

Du måste märka det! Utan min vanliga oreda har jag inte en vettig tanke i huvudet. Det är renskurat därinne som härute. Jag klipper hjälplöst med ögonen och du gör samvaron kort. Besvärat tar du farväl. Jag bekräftade väl din tes över hövan men du gillar ändå inte vad du ser. ”Hur länge tror du att det här kommer att hålla i sig?” säger du konciliant. Det går din ära förnär att säga att du vill ha allt som förr, den gamla vanliga oredan, dammråttorna utefter väggarna; men det är vad du tänker. Du ser dig omkring, gör väl ett överslag över hur länge det kan ta att få det stökigt igen och jag flinar inombords. Du anar inte. Det kan gå i ett nafs.

(Utmaning: skriv om oreda)