Grå amöba

En höst förgick av ettan och det var befäst: jag var en icke-människa. Även på gymnasiet. Bussen in till stan varje morgon, hem till Grängesberg varje kväll. Jag hade varit säker på att det skulle bli annorlunda. Naturvetenskaplig linje. Ingen mobbing för att man var intresserad av skolan. Plötsligt skulle jag leva upp bland människor som var mina likar.

Ingen mobbing. Nej. Men ingen tog heller notis om mig. Jag kände mig grå av brist på utbyte. Dåligt syresatt. Ibland levde jag verkligen upp, försökte tala med någon av de andra i klassen om något som fångat mig under en lektion och de betedde sig som om den tama amöban börjat steppa. Fascinerade. Men äcklade. Jag skulle vara stum.

Jag åkte hem en dag som andra dagar. Jag tog mammas nya tvättlina av sisal. Jag försökte hänga mig i lampkroken men knuten löpte inte som jag tänkt. Jag blev dinglande halvstrypt och brorsan kom hem efter några minuter.

På sjukhuset var de flesta grå, utom de som stökade och bullrade när de pratade och aldrig satt still. Det var behagligt. Vi gick makligt som skepp på havet, tog inte notis om varandra. Så lärde jag mig detta, att det inte gjorde något att inte ha kontakt med dem som inte heller hade kontakt sinsemellan. Men vad skulle jag göra? Aldrig att jag skulle gå tillbaka till skolan.

Det blev Statens skola för vuxna i Norrköping. Jag fick sitta hemma mestadels och plugga. Det var en befrielse. Mer gemenskap behövde jag inte. Jag satt hemma på berget och räknade med att jag skulle slå ut som en blomma under de två och ett halvt åren som var kvar innan det var dags för högre utbildning. Jag övade mig framför spegeln. Jag skulle vara lågmält intressant. Ingenting märkvärdigt, men någon som alla lyssnade till för hennes kloka ord. Två och ett halvt år. Sen skulle jag höra till.

(Utmaning: skriv om gemenskap)