Städhelgon

Sankta Ester, kära moder, nattlinnet är ditt attribut. Och du ligger inte i sängen och äter praliner och löser korsordet i årets-strunt, nej, du far fram som en målmedveten trollslända, från hörn till fönsterkarm, torkar vått där, dammar där. Iklädd nattlinne. Som du sen slänger i tvätten, fuktigt rakt igenom av svett. Själv är jag ännu inget helgon men jag är känd för att gå omkring med en mirakeltrasa hängande från bakfickan (den vänstra). Upptäckte en när jag var på Operan sist, som ett skruttigt men obscent släp på mina finaste svarta linnebyxor. Jag tog mig an några förgyllda knoppar i pausen, bara för ro skull. Att städa är en passion. I religiös betydelse. Vi siktar på martyrdöden men har inte ens dammallergi. Folk slår inte direkt ihjäl en för att man städar litet åt dem när man ändå har vägarna förbi. Ens roll som offerlamm framgår inte tydligt för någon – utom för det flertal som felaktigt ser städning som en sorts straff i sig självt. Nej, det är för vårt putsandes och gnoendes skull vi vill bli steglade, för våra skinande golv och fläckfria toalettstolar vill vi att sträckbänken tänjs ut. En tumskruv, åtminstone! En tumskruv för att vi aldrig kan hålla fingrarna från smutsen varhelst den uppenbarar sig! På det att vi må vinna våra glorior, som de första i en rad av hängivna städerskor, marscherande bakom oss med kvastar som enkla citationstecken mot himlen, dit vi alla ska nå.

(Utmaning: skriv om ett attribut)