Storckens dag

– Katrina! Idag dressar vi opp!
Klockan halv sju ljöd ropet till kammarn från verandataket, där f.d. kapten Storck var i färd med att spika upp de trefärgade girlangerna i takskägget. Med sig hade han en fickplunta med calvados för att fira dagen, som var gloriös. Han satte sig grensle över nocken och beundrade utsikten. Vita och röda villor, sjön och de blånande bergen. Ännu var han i rutig skjorta och snickarbyxor men så snart han var färdig på taket skulle paraduniformen fram.

Katrina, kapten Storcks betydligt yngre hustru, öppnade nu fönstret ovanför hans huvud.
– Dressa opp? Hur så? Jag ska sylta blåbär!
– Kommer inte på fråga, Katrina. Det är den fjortonde juli hela dagen! Blåbären får du spara tills i morgon.
Muttrande något om att de kunde mögla i detta väder, stängde hon fönstret och begav sig tillbaka till kammaren. Hon visste vad som väntade. Musettdragspelet fram, drinkar och glam i trädgården – ingen stor fest, bara Storckens kumpaner från det militära och deras respektive, men ändå. Hon borde sörja för att mat kom på bordet. Varför hade han inte varnat henne i förväg i år? Hon hade ju totalt glömt bort alltihopa, nu när bären var så tidiga.

– Tut, tut, tut, smackade Storck när han såg henne på väg till affären i Birkenstock och löst sittande sommarklänning. Själv var han i sin finaste uniform med alla medaljerna.
– Jag vet, Henrik. Jag byter om så fort jag är tillbaka.
Han smackade litet till men sa bara:
– Glöm inte croissanter till den franska frukosten!

Om dagen bar hon sin lilla svarta och diamanthalsbandet. Svetten strilade utefter ryggen.
– O, så franskt! sa Storcken förtjust. Enkel elegans, det gillar jag.
Mot aftonen bytte hon om till sin vita långa klänning och en sidenschal i trikolorens färger och så kom gästerna och högg för sig av vin och sprit och quiche och ost och de skaldjur som säsongen tillät. I skymningssvalkan under lindarna avhöll kapten Storck sitt traditionsenliga tal, om vad fransk kultur bjudit världen och om motståndet under andra världskriget och om kronprinsessan Victoria med sina franska anor som av ödet givits till födelsedag den stolta franska nationaldagen. Traditionsenliga var också de yviga gesterna och det resulterande skvimpandet ur glaset. Ja, Storcken var som fransk för en dag och rörde sig själv till tårar. Katrina stod bredvid sin make och misstänkte att hon var den enda som lyssnade. Mellan trädstammarna såg hon Engelbert, som alltid när han var lullig, tafsa på Siri. Hon såg de övriga gästerna förstulet fylla på sina glas och bakom en lind slog Harry en drill, bakom en annan stod Erik och tryckte i sig ett gigantiskt stycke brie.

– Det var en sann högtid, eller hur? sa kapten Storck retoriskt när han redan lagt sig i dubbelsängen i kammaren. Katrina försökte fåfängt få bort en vinfläck från sidenet.
– I alla bemärkelser sann, Henrik. Och vad bär morgondagen i sitt sköte? frågade hon försiktigt med tanke på blåbären.
– Då fortsätter jag med mitt banbrytande släktforskningsarbete. Jag känner starkt på mig att jag snart ska hitta franska anor.

(Utmaning: skriv om en stofil)